Bergets döttrar, Anna Jörgensdotter
När den lika stora som störiga som störtonödiga manifestdebatten utbröt häromveckan framgick det att det saknades breda episka romaner, skrivna av svenska författare i en yngre generation: nå, här är då en sådan, berättande roman – Bergets döttrar, av Anna Jörgensdotter, som radioprogrammet har ordinerat mig att läsa, och jag har gjort det, och jag tycker att den nästan till punkt och pricka vederlägger manifestförfattarnas huvudargument. Det här är episkt, det är intelligent, det är välgjort, och till och med bättre än deras stora idol Ian McEwans böcker.
Mellan 1938 och 1958 utspelar sig denna kollektivroman, i Sandviken med omnejd, där främst systrarna Karin, Sofia och Emilia står i centrum för uppmärksamheten, och i lite mindre utsträckning bröderna Edwin och Otto. Det är giftermål, barnafödslar, dödsfall, och en del annat. Framför allt är det ambitiöst berättat, med en uppenbar vilja från författarens håll att gå lite längre än brukligt, att försöka göra något mer än det alldagliga och förväntade. Svensk arbetarlitteratur – då tänker du kanske Torbjörn Flygt, eller Fredrik Ekelund? Tänk om, säger jag då, för det här är av helt annan kaliber.
Anna Jörgensdotter, vars poesi jag har läst med viss förbryllad min, har här hittat ett utmärkt språk för sin historia. Det är inte lättläst, inte följsamt och smeksamt skrivet, utan snarare kärvt och ganska norrländskt. Språket är rytmiskt, men avigt, hoppigt, obekvämt – men livfullt, lika mycket som bångstyrigt, eget – nästan lite ”eljest”, som det heter på norrländska. Så det inbjuder inte till sträckläsning, men det är oavbrutet fängslande.
Kortfattat och fragmentariskt tecknas de olika historierna, som givetvis hör ihop och de skilda ödena läggs mer och mer intimt intill varandra. Jörgensdotter visar en hängiven inlevelse i sina robusta figurer, och lyckas göra dem helt trovärdiga. Det är också en miljöskildring som heter duga, utan att på överdrivet eller övertydligt sätt förstora det som brukar kallas ”de hårda livsvillkoren”: här gnälls det inte, utan figurerna fogar sig i en uthärdandets plikt. Och skvallret som uppstår (”ett mjukt sorl med vassa kanter”), mer på grund av en självgodhetens förvirring som orsakar ilska än av ondska: ”Det är nästan lika behagligt att bekymra sig som att förfasa sig. Tycka synd om och tycka illa om kan ligga så nära varandra att det inte märks när det ena byts ut mot det andra.”
Skickligt fångar Jörgensdotter också skröpligheten hos människorna, deras dåliga val som sker mindre av ondska än genom vilseledda intentioner. Det handlar kanske mest om kvinnlig vänskap, genom konstellationer som växlar, och hur kvinnor inte välkomnas i den offentliga världen, bara i hemmen: it´s a man´s world, också här.
Någon solskenshistoria är det inte. Jörgensdotters skrivande kan påminna om Stig Dagerman, men mer gäller det då hans persongalleri än stil. Vi ska också påminna oss att hon skildrar verklighetens folk på riktigt, alltså människor med aspirationer, med drömmar och längtan efter något som berikar tillvaron: det är intelligenta människor, stolta, men vingklippta.
Det är långt ifrån någon knockout-seger, där Jörgensdotter hamrar in stiliga och effektfulla formuleringar, utan mer en poängseger, där hon nöter ned läsarens motstånd, och gör sin berättelse angelägen. Jag är tagen av hennes berättelse.