Arbetets lust och leda, Alain de Botton
Ibland, förr i tiden, kunde det hända att jag någon gång beklagade mig över hur trist det var att jobba, men togs alltid ned på den så kallade jorden av en luttrad kollega som alltid sköt in att det ändå alltid var bättre än alternativet. Nu kan man undra varför en filosof – Alain de Botton – behöver 326 sidor för att nå samma slutsats, att arbete är det minst onda, att det har ”räddat oss från ett sämre liv och ett större elände”, som han skriver i boken Arbetets lust och leda, nu utgiven av Brombergs förlag, översatt av Nille Lindgren.
Det finns alltså fortfarande filosofer, trots att jag tror att det var Georg Henrik von Wright som för tjugotalet år sedan menade att det inte fanns något utrymme för filosofi om världen ändå ska upphöra, och det är kanske beklagligt att det är så infernaliskt svårt att nämna en enda levande filosof, medan det är lika lätt att räkna upp ett par dussin döda. Fast, vi har förstås den engelsktalande Alain de Botton, som har skrivit en drös böcker, och lejonparten finns också på svenska, och jag har läst en handfull, men det var nog inte därför jag läste den här.
Utan: det var för att den handlar om arbetet, eller ”jobbet”, som jag säger. Men Botton har skrivit tio artiklar som ledsagas av fotografier, en massa fotografier, utan att texten fördenskull blir mer intressant. Här finns ett kapitel om lastfartygsskådare, som tar Trainspottingkonceptet ett litet steg framåt eller bakåt, utan att jag fattar vitsen med just det arbetet, förutom att Botton menar att de har ungefär lika roligt som orntitologer (ja, det är hela slutsatsen), liksom ett kapitel om raketforskare, ett om flygplan, ett om tillverkning av kex, och så vidare.
I kapitlet om en karriärrådgivare (don´t ask) raljerar Botton kring de enkla resonemangen som används av motivationspsykologin, men tänker inte på att han själv resonerar lika schematiskt och enkelt. Allt handlar ändå om att ta kommandot över sitt eget liv. Jag önskar att han hade utgått från det här, och skrivit mer om de ”misstroendets röster” som han i förbifarten tar upp, som något vi behöver för att gå vidare. Likaså skriver han om tabloidtidningarnas benägenhet att nosa sig till och vränga till extrema nyheter, utan att komma fram till något klokare än att vi som läsare kan känna oss lättade att vi inte är lika enkelspåriga och dumma som stackarna som får sina liv offentliggjorda där.
Ett banalt resonemang om en målning av Edward Hopper förgyller inte den här boken. Inte blir det bättre när han skriver om en konstnär som har ägnat ett par år åt att måla en ek i East Anglia, för Botton kan bara återge, och det gör han till leda, medan han har svårare för att tänka, vilket borde vara premissen för en filosof. Här får vi bara schablonbilden av den besatte konstnären, någon att begapa – tänka sig, han sitter där i ur och skur och glömmer bort tid och rum medan han målar sin ek …
En aforism av Lichtenberg lyder: ”Den verkan i allmänhet en god bok har - : den gör de dumma dummare, de kloka klokare, och resten förblir oförändrad.” Jag befarar att den här boken gör alla dummare, och mitt intryck av Botton blir nog bestående: en överskattad och ytlig tänkare, som skriver sävligt och letargiskt. En mild resonör, en kvasifilosof som sällan yttrar något tänkvärt. Snarare än arbetets leda tänker jag under läsningen på läsandets leda; ja, jag tänker på Sisyfos, och den där stenen han förde uppför kullen – också det ett arbete.