bernur

Även i år fattade Ödet tag i min krage och pekade mig till utbildningsmässan, trots mina hemska upplevelser 2007 och 2008. Där samlas alltså alla niondeklassare i kommunen för att gå runt och plocka på sig pennor och annat jox från drygt tjugo skolor. Där utanför passerar jag eldstäder, traktorer och en ko, och den var brun, och där inne är allt hemskt. Allt är som vanligt: jag cyklar dit i en motvind som är så kraftig att jag nästan cyklar rakt ned i Vättern, som sällan har sett mer olycksbådande ut, och sedan är solen så låg att jag inte ser några bilar eller någonting alls när jag cyklar därifrån, men det är fruktansvärt vackert med orange ljus mot de höstliga träden, och jag hinner tänka att om jag dödas av en bil har jag i alla fall något vackert på min näthinna. Efter att kolleger har berättat historier från gårdagen, med personal från andra skolor som betett sig makalöst dumt, är jag beredd på det värsta - men inget alls händer, som vanligt. De flesta eleverna går mest omkring och ser förvirrade ut. När någon stannar till och vi börjar prata om IB spelar den närliggande skolan E-Type på hög volym, eller så kommer någon representant från en annan skola och avbryter påfluget, trots att vi befinner oss inom inhägnat område. Ingenting förvånar - jag rycker på axlarna, i full visshet att det är så här det brukar vara, det är så här det är, det är så här det kommer att vara. Kaffet kan ha varit det sämsta jag har druckit på flera månader, dessutom, så den här mässan har inga försonande drag: dessutom ett drag från den ständigt öppna(de) dörren, och vore det inte för att jag hade huvudvärk redan innan jag tog mig dit skulle jag ha fått det. Inte ens pennor i alla färger fick jag med mig hem - - -