bernur

Det sägs (av andra) att kritik är en färskvara: därför borde kritik åldras och bli härsken när dess ämnen inte längre finns under vår nos. Men många av ämnena finns kvar, invänder jag. Den aktuelle Erik Beckmans artiklar mellan åren 1965 och 1995 finns nu samlade i en utsökt liten och ambitiös bok, utgiven av Modernista, med Malte Persson, en av översteprästen Beckmans nutida lärjungar (det är förstås komiskt och träffande – sanningen är alltid komisk, skulle Beckman säga – att omslagets foto visar författaren ligga på marken och täcka över suffixet i hemstaden Präst[mon]): Alla är vi stora romaner heter den.

I förordet skriver Persson om Beckman som en motvillig kritiker, men jag misstänker att det här gäller majoriteten av författare, att det inte är mycket lust inblandat när de skriver sina recensioner: åtminstone blir jag sällan övertygad om motsatsen. Men vad skulle en författare lära sig av att skriva kritik? Eller att läsa kritik av sina egna böcker, något de flesta brukar säga att de aldrig gör, vilket för en utomstående ter sig mindre arrogant än dumt (vissa författare borde verkligen läsa mer kritik av sina egna böcker).

En av Beckmans käpphästar är den orealistiska realismen, den högst subjektiva verklighetsskildringen, som är omöjlig, och därför nödvändig. Han polariserar saken (verkligheten) med idén (tanken), eller med de esoteriska begreppen utåtvänd respektive inåtvänd näsa: men det går inte att utelämna det ena synsättet, då blir det en ofullständig konst. Och ofullständig måste den vara, invänder Beckman (jag). På frågan ”samhället eller konsten” svarar han ”samhället och konsten”, och på frågan ”stil eller innehåll” svarar han ”stil och innehåll”, enligt en förenandets princip.

Som kritiker är det viktigare att veta vad som är dåligt än vad som är bra – det senare är oftast så uppenbart – och Beckman är inte sällan negativ, eller med ett annat ord, han är bra på att söka upp de svagaste sidorna i en bok. Den här samlingen innehåller mestadels litteraturkritik, men även en handfull texter om musik (där han förefaller skriva inifrån musiken, bli sitt ämne), och lite smått och gott om kultur i vidare omfattning. Allt skrivet på ett talspråkigt idiom, resonerande, i hög grad i direkt dialog med läsaren.

Beckman skriver bakvänt, charmigt och lite milt våghalsigt – det går aldrig som läsare att känna sig säker, för hans taggighet kan träffa med oslagbar plötslighet. När han recenserar Norén på 60-talet gör han det med ett tonfall och en synvinkel på Noréns estetik som får en att undra om han egentligen skriver om de dagböcker dramatikern gav ut förra året. Det är med inlevelse och fantasi Beckman arbetar som läsare: intensivt, med känslorna fullt synliga, inte sällan helt ogarderat. Värderingarna är ganska öppet redovisade, vilket får hans omdömen att ofta te sig profetiska, och lika ofta välgrundade och varaktiga.

Det låter enkelt nog att läsa med inlevelse, men Beckmans metod är nog svår att imitera fullt ut, utan att det blir löjligt. Sant: han tar stor plats själv, skymmer ibland de texter han skriver om, men det förlåter man nästan alltid, då han i nästa andetag tar ned sig själv på jorden, blir ödmjuk, utan all falsk blygsamhet. Han hatälskar, eller älskhatar Sverige: ”kunskaper och lyckokänslor är [...] inget för ett folk som är så förbannat upptaget som det svenska”.

Varför är då Beckman så bra i det han gör? Jo, han vet att han måste vara dålig, att det inte går att nå ända fram, att visionen är omöjlig att återge, att den aldrig kan förverkligas. Lever inte författaren ändå för visionen i sig – den är en tillräcklig kick? Verket är en andrahandsprodukt, en defekt artefakt, som bara mumlar om sin egen otillräcklighet … (Men då svarar Beckman: ”Den konstnärliga skapelseprocessen är alltid en lögn när den beskrivs och sann bara i sitt färdiga resultat.”)

Jo, men inte bara för att han vågar vara dålig: han är så rolig också. Humorn hos Beckman är alltid en oväntad gäst, och inte som i annan svensk tradition, i synnerhet den som svt premierar, där skratten annonseras i så hög grad att de kände sig tvungna att ge den brittiska komediserien Smack the Pony den svenska titeln ”Skratta här!” Hos Beckman finns inga sådana (över)tydliga skyltar, utan du får som läsare desto oftare småflina åt diskreta lustigheter. Förutom humorn är det också viktigt att här lyfta fram hur viktigt språket är för kritikern Beckman: att det är i sitt språk det litterära verket existerar, att det är där dess sannaste uttryck finns. Han poängterar att konsten inte vilar i sin egen storhet: hur viktigt det är att inse att det som ger konstverket dess storhet är dess stridbarhet, att den bråkar med sin mottagare, är obekväm och taggig.

För att nämna bara en av många anakronismer, verkar flera av texterna skrivna i polemik mot den manifestdebatt som har härjat den här hösten i kultursverige: ”Modernisternas spel förs aldrig på motståndarens planhalva, knappast ens på den egna planhalvan – de verkliga uppgörelserna sker i modernisternas omklädningsrum.” Ja – kan du föreställa dig Beckett på en idrottsplan? Nej, lämna honom i omklädningsrummet med Beckman, och utse aldrig någon av Beckmans utomtävlansböcker till något årtiondes bästa ...

Malte Persson menar att man inte behöver vara Beckman-fan för att uppskatta den här boken: å andra sidan vet jag inte varför man inte skulle vara Beckman-fan, för även om det finns åtskilligt att invända mot när man (jag) läser hans dikter, är han alltid intressant, och även som kritiker eller recensent erbjuder han nya perspektiv hela tiden. Ja, han är en udda kritiker, genom att betona verkligheten lika mycket som estetiken: det är svårt att förutsäga var hans slutsatser kommer att landa. En recension av två nyutkomna diktsamlingar kan utmynna i en minipoetik (”För lite misslyckanden, för lite moral”), och som läsare kan jag bara avundas hans obesvärade sätt att närma sig sina föremål, lite halvt nonchalant men alltid uppmärksamt och intresserat, lite halvt burdust men aldrig vårdslöst eller plumpt.