bernur

De inbilska svenska musikkritikerna har för vana att sabla ned alla artister som har mage att ge ut dubbelalbum: det är som om de tycker att deras värdefulla tid inte får besudlas av artister med ambitioner att ha mer att berätta än vad som ryms i det snåla cd-formatet, med mer att erbjuda än standardiserade låtar, som är lättlyssnade och lättkonsumerade. Det här gäller också den idébehängde Markus Krunegård, som blivit uppläxad för tilltaget att ge ut en dubbelskiva, med tjugosex låtar: men om man följer recensenternas ständiga råd att avlägsna hälften går man miste om alla nyanser och alla små delar som gör skivan/skivorna till en suverän och oantastlig helhet. Det är skamligt att kritiker ska känna sig manade att ge artisten råd: en kritiker ägnar några timmar åt skivan, i bästa fall, medan artisten viger sitt liv åt att skapa något som ska vara hållbart, och tåla flera genomlyssningar. Det finns givetvis givna hits på båda Krunegårdskivorna: det är svårt att tänka sig mer genialiska poplåtar än ”Kär i en borderline” och ”Hollywood Hills” på ”Prinsen av Peking” eller ”Fel på hjärnan” på ”Lev som en gris dö som en hund”. Men jag gillar mer de vackra, stillsamma låtarna, som säkert inte hade klarat en strängare gallring: ”Dystra utsikter” låter som Bo Kaspers Orkester skulle ha låtit i en bättre värld, och ”Livet är människans bästa tid” kelar lika vackert med The Cures ”Never Enough”. Som textförfattare har Krunegård mer gemensamt med novellförfattare som Stig Dagerman och Per Hagman – han är lika angelägen att berätta historier som Springsteen var 1978, när han gjorde sin bästa skiva ”Darkness on the Edge of Town” – och Krunegård visar i ”Natt efter natt” att han lika väl som Sarah Kane och Stuart Staples vet att 4:48 är nattens mest kritiska tidpunkt. Att han i en annan låt sjunger om något så osexigt som stödstrumpor är förstås också bedårande.

”Men när man kommit igång med att skriva är det nästan lättare att fortsätta än att sluta …”

Under 90-talet publicerades många av Joyce Carol Oates böcker på svenska: på 00-talet har denna siffra fördubblats, och i anslutning har även essäboken En författares övertygelse publicerats, liksom översättningen av Greg Johnsons biografi, Invisible Writer. Nu har samme Johnson redigerat de dagböcker Oates började föra på 70-talet, och den hittills första volymen heter Dagböcker 1973-1982, och innehåller givetvis inte den kompletta skriften av denna hyperproduktiva författare, utan bland de flera tusen sidorna har Johnson bantat ned till en nätt liten bok på 571 sidor.

Dagböcker av bemärkta författare har verkligen översållat den svenska marknaden de senaste åren, både döda storheter som Sylvia Plath och Virginia Woolf liksom levande som Lars Norén. Oates är i högsta grad levande, och hon skildrar en tid som både känns väldigt avlägsen, när hon börjar första Januari 1973, men på ett märkligt sätt också nära, som om tiden inte lyckats rå på dessa sidor. Själv skriver hon i introduktionen att hon inte gärna läser om eller går tillbaka i sitt skrivande: ”att återse det förflutna är som att bita i en smörgås där man försäkrat mig att det bara finns några få, faktiskt mycket få, bitar av krossat glas.”

De bästa författarna tillhör besatthetens skola, och det har alltid funnits något maniskt över Oates; denna skarpsinta författare med sitt besynnerliga huvud skriver dagbok som hon skriver romaner och noveller – pregnant, alltid lika intelligent, besinningsfullt och medryckande. Hennes uppdrag här är att lämna ”Joyce Carol Oates” därhän, den yttre författaren och viga plats åt den inre människan bakom den offentliga personan, något som väl inte riktigt lyckas: även den som skriver privat gör det alltid med andra(s) ögon över axeln. Den offentliga bilden av en skygg, ängslig människa lyckas hon nog inte helt förtränga med den här dagboken, hur mycket hon än försöker förneka den: det finns på alla foton av henne en viss frånvaro i blicken, som om hon aldrig är närvarande. Rädslan för berömmelsen hotar ständigt – arbetet bedövar, håller ångesten och depressionen borta, inte bara tillfälligt.  Hon säger också att ”Offentlig ’framgång’ är en bestraffning, inte en belöning”.

Oates är också en högst medveten författare, som har arbetat kreativt som lärare i många år redan när dagboken börjar (en rolig detalj är att hon nämner att hon aldrig läser utvärderingar, ”efter att ha blivit både häpen och generad över vad jag en gång läste: beröm för helt saker”). Ja, hon är alltid författare, och mycket handlar om svårigheten i att återberätta drömmar – muntligt blir de långtråkiga, skriftligt blir de osanna, i för hög grad förlitande sig på språket – men hon återberättar ändå gärna drömmarna, och låter dem infiltrera sin fiktion: dessutom besöks hon av sina karaktärer, vilket ter sig både lockande och läskigt.

Hon skriver fram sitt jag, visar ödmjukhet inför de begränsningar som ligger implicit i författaruppdraget. Här finns ingen sanning i singular, bara sanningar, de(t) icke absoluta. Oates blixtrande intellekt skickar hela tiden nya infall, och formuleringarna gnistrar: hennes tänkande är alltid skarpt, snabbt, piggt, och rör sig kvickt mellan ämnena, och det färgar av sig på det skrivna. Det är intelligensen i sin mest outspädda form, och som sådan är den alltid lite skrämmande, något av ett monster.

Hon lever i symbios med maken Ray, nämner helt kort att hon saknar modersinstinkt, apropå att hon vid trettiosju års ålder kommenterar barnlösheten. När hon skriver om kärlek gör hon det så här vackert (29/5 1976): ”Beror kärlek på ett magiskt uppvaknande hos en motsats i intellektet eller temperamentet …? Det handlar alltid om en känsla av äventyr, känslan av att saker och ting kastas upp i luften och faller ner i ett helt nytt, oväntat mönster.” Med elegiskt tonfall skriver hon också om de där benådade ögonblicken som bara försvinner, exempelvis stunder i klassrummet med elever som yttrar klyftigheter, aldrig (in)fångade och bevarade för eftervärlden, då de är så svåra att återge i efterhand utan att autenticiteten i dem då försvinner.

Mycket handlar förstås om böckerna, som hon producerar i manisk takt. Men det är svårt att dra gräns mellan fiktion och biografi, eller vad den här boken ska kallas: hon skriver dagbok, men gör det som en medveten författare, och utnyttjar väl inte heller dagboken till avkoppling från romanerna, novellerna, som alltså kommenteras flitigt (alternativt redovisas nitiskt). Därför går det att läsa den här boken som (ytterligare) en roman av Oates, med en produktiv romanförfattare som protagonist. Mellan varven spelar hon pianostycken av Chopin, för att upptäcka att det är lika viktigt eller viktigare att uppleva skönheten som det är att skapa den. Här säger hon också något intressant, och unikt tror jag för intellektuella: om det är någon människa hon önskar träffa så är det Chopin, men inte för att prata med honom, utan bara för att lyssna på hans pianospel.

Hon hämtar aldrig andan heller. Medan Virginia Woolf hamnade i mental letargi efter varje avslutad roman, hinner Oates knappt sätta punkt förrän nästa projekt planeras och påbörjas, och som utomstående läsare är det svårt att inte häpna inför energin, frenesin, uthålligheten. Häpna, ja – men också känna något av en utmattning, som när han lite halvt nonchalant nämner att hon skrivit något i en annan, blå dagbok också, vilket öppnar nya perspektiv: lita på att sista ordet inte är utgivet!

”Fast nej: det är mitt öde att vara normal: Jag är kanske en galning utklädd till en borgerlig kvinna, men det är en mycket grundlig och övertygande förklädnad.”

Jan Håfström, Den övre stationen.

”De allra bästa essäerna jag har läst kommunicerar så till den grad att jag glömmer att jag läser dem, jag tror att jag skriver dem själv.” Så skriver Aase Berg i essän ”Extatisk fantasi” från 2007, och jag håller obetingat med: ofta ger mig riktigt bra texter denna konstiga känsla, att jag inte längre läser, utan skriver, och det är en svindlande känsla, nära besläktad med galenskapen, liksom ”hur dum får man vara?” Det är också en känsla som rör vid något intuitivt, något bortom omdömesförmågan och den rationella tanken, något som tillbakavisar Descartes cogito, ergo sum, ett bevis på att människan är något annat än en maskin som tänker med tanken enbart.

Fast: något av det motsatta - men samtidigt likartat - hävdas av Joyce Carol Oates i sina dagböcker, som nyligen utgetts på svenska. Där menar hon att hon för att kunna läsa sina egna böcker på ett plan måste glömma bort att hon har skrivit dem, läsa dem som en läsare och inte som författaren. Men även där förespråkas något av en omedveten manipulation av läsningens förutsättningar. Jag sympatiserar oerhört med Aase Bergs (brist på) metod, att låta sig luras, men också hos Oates ser jag något som jag känner igen, när jag läser något som jag har publicerat: är det verkligen jag som har skrivit den där texten? Där finns ibland formuleringar som jag både kan ta starkt avstånd ifrån, och sådana som jag önskar att jag själv skulle ha skrivit, tills jag kommer på mig själv med ett generat – men det är ju det jag har gjort - - -

När Aase Berg hamnade på Martina Lowdens divan på bokmässan förra månaden yttrade hon sig om att hon fick komplex av att hamna bredvid den belästa författaren till Allt. Beläsenheten är inte allt: när jag läser Aase Bergs essäer är hennes uttalade brist på beläsenhet en tillgång – hon skriver okonventionellt, dristigt, och tankarna bottnar i något eget, något som hon inte har inhämtat i en färdigpaketerad form hos någon annan. Men när hon skriver om Christine Falkenland önskar jag att hon hade genomskådat ett citat, där Falkenland så uppenbart lånat från Strindberg: det ser illa ut, att framhålla något utan att redovisa att det är ett lån, att originaliteten inte håller. Likaså när Falkenlands religiositet nämns: för mig har den alltid känts ytlig, som en billig utväg för hennes karaktärer eller för henne själv, och när hon skriver psalmtexter lånar hon sitt spruckna halleluja alldeles för mycket från Leonard Cohens ”Hallelujah”.

En kollega beklagar sig över dålig språkbehandling i ett e-brev som han har fått, och tillägger: "Tur att det inte var du som fick det, för då ..." Men jag blir ledsen över att bli betraktad som en schablon över en sträng gammaldags konservativ (ursäkta tautologin, men den var medveten) svensklärare, för jag tycker inte att jag är en sådan. Det finns dock vissa saker som jag har svårt för: ett överanvändande av den talspråkliga markören "så", det onödiga förstärkningsordet "ju", satsradningar, förkortningar, och felstavningar. Annars är jag tolerant. Jag uppmuntrar och uppmanar till att börja meningar med "och" och "men", jag vill ha semikolon - ett om dagen! - och jag vill se en kommatering som ger texten rytm, som tillåter tankarna att andas (ut), som strukturerar och underlättar läsningen. Jag är inte den som svimmar för en enstaka svordom, men bara om den umgås med ett i övrigt städat språk. Och jag gillar korta meningar lika mycket som jag gillar långa meningar. Dessutom kan jag tycka att i ett e-brev kan man skriva vad fan som helst, eller hur som helst, nästan, bara man undviker den totalt till intet förpliktigande artighetsfrasen "med vänlig hälsning" eller ännu värre "MVH" - - -

Nu har jag forskat i vad dessa forna IG-varningar ska heta i framtiden, det vill säga, från och med i dag klockan 15.30, då vi har nästa konferens (i går tre stycken, i morgon två stycken, jag ser en symmetri här, vackert avslutad med noll konferenser i övermorgon). Jo, enligt mina dokument ska det heta "Enkel utredning" och "Grundlig utredning". Alltså inte enkel → svår, eller liten → stor. Vi har till vårt förfogande den dubbelsidiga blanketten "Utredning/Åtgärdsprogram", och den ska ifyllas fram och tillbaka mellan lärare, elev, vårdnadshavare och rektor, i ett mönster som imiterar utbytet av Vladimirs, Estragons och Luckys hattar i Becketts I väntan på Godot: om hatten (blanketten) ramlar bort på vägen ska läraren ringa hem. Det här är ändå fortfarande den enkla utredningen, vars instruktioner är flera sidor lång ... Ska jag berätta om åtgärdsprogrammet också? Nä?  

Gina Jacobi omgiven av fyra klockor. Om du tittar noga ser du att samtliga står stilla - - - © Lia Jacobi

Om du vill ha cirkus

så satsa på mig –

En clown utan glädje –

en kopia av dig!

På 80-talet var det Sundvalls egen rockhäxa Gina Jacobi som bäst förvaltade det musikaliska arvet från Kate Bush och Lisa Dalbello. Men jag tyckte redan då att den artist hon hade mest gemensamt med var Danielle Dax: lika skvatt galna texter, och lika hårt melodramatiskt utspel i sången.

Nu verkar det vara en förbannelse inblandad hos nästan samtliga dessa artister, för knappt någon av dem verkar ha fått ordning på sin karriär efter 80-talet, och det räcker med ena handens fingrar för att samla ihop alla skivor som dessa fyra har spelat in sedan 90-talet gjorde sitt intåg. Bland annat därför är det oerhört glädjande att Gina Jacobi – efter att bland annat ha hunnit bli mormor – nu återvänder med skivan ”Ömtåligt gods”, men framför allt därför att det så påtagligt är en artist som nu har slickat sina sår och vässat sin penna (i den ordningen), för det är med skarpa texter och stor pondus hon tar sig upp igen.

”På jakt efter solen” var årets överlägset bästa svenska skiva 1988 – som en underbar vision om hur Eva Dahlgren skulle ha låtit om hon hade vetat hur hon skulle undvika de värsta klichéerna och de mest insmickrande arrangemangen, för Jacobi har alltid varit bäst när hon har kompromissat som minst, när hon har lyssnat som mest på sitt eget egensinniga huvud. Resultatet var en udda fågel (”Ja dom är märkliga fåglar”), och den som tror sig veta vad 80-talet musikaliskt handlade om måste upptäcka denna nedgrävda skattkista med tolv mörkt gnistrande dukater av ädlaste valör – denna Pandoras ask med allsköns vackra rysligheter och horrorsköna sånger.

Att ”Ömtåligt gods” ska vara lika bra är kanske att hoppas på för mycket: däremot måste sägas att den tar vid där ”…solen” slutade, och känns som en lika naturlig som värdig uppföljare, bara tjugo år försenad. Här finns en ”Älskling” som låter som det bästa Jacobi har gjort sedan mästerverket ”Tyst gråt”, det bisarra singelsläppet från ”…solen”, där hon alltså hoppades att ångestfuktade textrader som ”I raseri / ska jag slå sönder och hata / I raseri / i alla mina sinnen” skulle fresta Tracks-lyssnarna … ”Älskling” låter som ett kärleksbarn mellan Led Zeppelins ”Kashmir” och Morrisseys ”I Will See You In Far Off Places”, men det spännande är hur hon växlar tonart hela tiden, låter det långsamhårda österländska kompet brytas mot ljuva fluffiga toner: det är en teatralisk juvel, omedgörlig och vrensk lika mycket som den är smeksam och mild.

Som den 80-talsikon hon borde vara är den enda uppenbara referensen till just 80-talet, som om tiden verkligen har stått still: ”Kaninkokerskan” refererar så klart till Glen Close i Adrian Lynes film Fatal Attraction.

Det som övertygar mest på skivan är hur Jacobi släpper de flesta hämningarna, går på lina utan skyddsnät, och överger det försiktiga och trevande som har präglat de få skivor hon ändå har släppt under 90- och 00-tal. I stället för att vara disträ och tankspridd låter hon koncentrerad, som någon som har något att bevisa, och därför får hon låtarna att lyfta – hon sjunger med större självförtroende, med större självkänsla som uppbackning, och sången är också framlyft i mixen, och rösten är (mer än) intakt.

Gospelballaden ”Total Absolution” låter som något Martin Gore brukar skriva till Dave Gahan. Ännu bättre är titellåten, och jag skulle gärna vilja få en förklaring vilken trolldom som har använts för att omvandla det saggiga riffet från 10ccs ”The Wall Street Shuffle” till en så angenämt mjuk melodi. Texten innehåller ärligt oförställda rader, i synnerhet dessa: ”Om du slår sönder det min vän / Så går jag nog aldrig laga igen … / Är jag riskavfall, är jag alldeles kall”, där den sista raden sjungs i en temperatur som når Sundsvalls berömda blåsiga minus femton grader.

Texterna är överlag distinktare. Självrannsakan är något som också tematiskt går igen på hela skivan, hur hon gör upp räkningen med sig själv, i brutalt ärliga försök att komma till visshet om det egna jagets beteenden. Även i det kanske svagaste eller mest onödiga spåret, tacksamhetshymnen ”Om ni inte fanns”, finns rader lika lekfulla som allvarligt menade: ”Så jag vacklar runt i min inre strid / när jag kunde vila i en himmelsk frid / Ett bedrägligt liv i lögn [min kursiv] och ro –”. Det är en självironisk blinkning som återkommer i ”Älskling”, ett självcentrerat byte av pronomen på sista raden: ”Jag vill inte kontrollera … / Så jag blundar och jag tror på mig!” – i stället för ”på dig!”

Det är också en väldigt självcentrerad skiva textmässigt, som ömsom är full av optimism och berättigad självtillit, och ömsom lika full av tvivel och deppighet och pessimism. Det är kanske bara Olle Ljungström av svenska artister som är lika språkligt säkra som Jacobi, och lika skoningslös mot sin egen skörhet och skröplighet, när hon inleder ”Som förut” så här:

Livet sätter sina spår … (håhå – jaja!)

och Tiden läker alla sår (jaha – så bra!)

men för en del, så läker de fel

Min kropp har redan gett upp del efter del …

så kommer jag någonsin kalla mig hel?

Det är en lycklig skiva Gina Jacobi har gjort, hur mycket olycka sångerna än kurtiserar, helt klart resultatet efter att återigen känna sig behövd, att vara någon som har något vettigt att komma med, både vad gäller musik och text. Det är en lika stark och övertygande återkomst som Siouxsie gjorde för två år sedan med ”Mantaray”. Men kommer Sverige att lyssna mer den här gången på denna allt annat än tillgjorda musik? (Svara inte!)

Var det strömavbrott –

var jag allvarligt störd?

Är det släckt för gott –

är jag slut och helt körd?

Ser det här ut som ömtåligt gods - - -

© Lia Jacobi

När Sara Gordan debuterade med den genuint otäcka korta prosasamlingen En barnbok kunde det ge förnimmelsen att vistas i ett mörkt rum, medan uppföljaren Uppställning med albatross kan erinra om ett återbesök i exakt samma rum, fast nu är det en dörr som står på glänt någonstans och låter lite ljus sippra in. Men det är fortfarande otäckt, även om jag känner mig osäker på hur jag ska läsa (uppfatta) boken, som är full av villospår och falska ledtrådar: men det är förstås meningen, just att jag ska känna mig osäker.

Det är mamma, Papy, barn(et); även här skildras barn och övergrepp, och det är fortfarande skrivet på en gnistrande prosa, lika tufft och medvetet som det är dovt och kvävande. Mot en fond av barnsånger, Mikael Wiehe, filmer (The Shining, Himmel över Berlin), nyhetssändningar, utspelar sig en ödesmättad berättelse, med en bilkrasch och en intrig som följer mardrömmens logik, som i en skruvad uppväxtskildring i fem akter, liksom en tragedi.

Tragedin: mannen som dör, kanske – för kraschen kan lika gärna vara en (önske)dröm som delas av barnet och mamman, hur oundviklig den än ter sig, likt andra dödar. Lika ståtligt som jordnära berättas den här historien. Och jag måste säga att den är nästan lika oroande som jag upplevde En barnbok. Samtidigt är det en försåtlig bok: jag vet inte riktigt hur jag ska läsa, vad jag ska göra med berättelsen. Det skildrade ger sken att vara iscensatt, ett (skåde)spel, med jämförelse med en tävlingsmatch. Helt enkelt en konstruerad och rigid värld, hårt tuktad. Minnet är ett rum: en samling av förflutna gestalter, de(t) som aldrig kommer tillbaka.

Återvändande ord ger berättelsen struktur, men det är en struktur som ständigt ifrågasätts och hotar det idylliska, med påminnelser om att det kan vara mer troligt att våra minnen ser ut just så här: försök att lappa ihop det fragmentariska, kantiga och (av)brutna. Likaså kan livet påstås vara så här kaotiskt, osorterat och rörigt, med opålitliga formler som inte lyckas ge tillvaron en fast form, men som låter vackra som kvidande refränger (”som i en ballad”, till exempel). Idyllen och abyssen går hand i hand.

Gordans språk är närgånget, lägger sig tätt intill läsaren lyssnaren, med ett tonfall där Rilkes högstämda ton körs genom en mix av Aphex Twin, och skapar en intensitet som kan påminna om Mare Kandres: det är uppenbart att Gordan går samma ärenden, och det är inte svårt att tänka sig deras berättelser utspelar sig i samma litterära landskap. Även här är det en förnimbar sorg som präglar figurerna, som en bedövning som lagt sig över dem.

Men Rilkes ängel har blivit barnets albatross. Jag uppfattar den återkommande albatrossen – bara ett av många djur i den här boken – som en talisman för barnet, ett försök att skydda sig från det hemska som sker. Men att poesins albatross är ”en krymplings like” i verkligheten kunde Baudelaire visa i Ondskans blommor, och inget skyddar barnet från vare sig fantiserade eller upplevda fasor i Gordans bok, som jag tycker är lika egensinnig som den är övertygande och nödvändig.

Ett vanligt argument mot en försigkommen kanonisering av Harry Potter-böckerna är att vi måste avvakta tidens dom: i ett kort perspektiv klår försäljningen av Rowlings böcker med den lille trollkarlen alla gamla klassiker, men i det längre perspektivet kan inte ens hans fläderstav rå på Jane Eyres dominans. En kommande generation vill distansera sig från sina föräldrar, så när alla barn som fått sin uppväxt präglad av Harry Potter sätter böckerna i sina barns händer, kommer de små telningarna inte att vilja befatta sig med dem. Därför är det vanskligt att utnämna klassiker: det som är stort i dag behöver inte vara det i morgon – i konstrabatten är det sällan de mest extravaganta blomstren som är perenna.

Och så har vi den stora, otympliga boken, som vill ge elefantiasis ett ansikte: Tusen svenska klassiker, sammanställd och skriven av Jan Gradvall, Björn Nordström, Ulf Nordström och Annina Rabe; inget ont om dem, egentligen, för det är ett omöjligt arbete, och bristerna kan de inte göra mycket åt – med viss rätt kan de rentav känna sig stolta över urvalet. Samtidigt: människans behov av de här listböckerna är omättligt, och ju mer vi föraktar de gamla bildningsanspråken kommer vi att behöva förlita oss på guideböcker av det här slaget.

I förordet garderar sig gruppen mot själva begreppet klassiker, något som ändå inte hindrar mig från att ifrågasätta vettigheten med deras bok. I synnerhet när de kommer fram till 00-talet rör de sig på ett gungfly, där jag förmodar att framtida arkeologer kommer att sucka uppgivet eller stöna förfärat åt urvalet. Själva mängden har också gjort boken till ett monster, och som svar på frågan ”allt?” kan jag svara, ”nej, men (mer än) tillräckligt”. De bidrar också med en egen definition till ordet klassiker: ”verk som speglat, definierat och format sin tid”. Men mycket av det som blir klassiker är i själva verket skapade trots sin tid, och dessutom gärna i trots mot sin tid, och mer ofta än sällan oförstådda av sin samtid. Nu finns i sanningens namn några sådana med, som Roy Anderssons Gilliap, men det mesta utrymmet är ägnat dagsländorna. Mycket är förvisso stort, men då endast under en kort tid. De överlever inte.

Jo, här finns gott om träffsäkra iakttagelser, som jämförelsen mellan Jacob Hellmans debutskiva och JD Salingers Räddaren i nöden, men det är oförlåtligt att kalla Per Hagmans debutroman Cigarett för en klassiker, när det var med uppföljaren Pool han visade att han var en riktig författare och inte enbart en Bret Easton Ellis-epigon. Texterna om 00-talets verk är också pliktskyldigt skrivna, och fulla av reservationer, som visste de att det inte går att sia om vad som är av bestående värde när man talar om sådant som tillhör det nästan fortfarande dagsaktuella.

Men jag läser ändå den här boken med nostalgin över både min högra och vänstra axel, och många av nedslagen transporterar mig till det förflutnas lyckoriken, som i den kompis rum där jag första gången lyssnade på Ebba Grön. Tyvärr verkar man tycka att allt är (nästan) lika bra, medan jag nog vill höja en varningens flagg för ungefär 90 % av alla tv-program, speciellt under 80-talet. Texterna är korta, förenklade, men det är förstås en nödvändighet: alternativet hade varit en ännu tyngre bok, och jag misstänker att läsningen ger lika mycket träningsvärk som en timmes bordtennisspel (med andra ord: en veckas konvalescens).

Bilderna på skiv- och bokomslag fångar verkligen tidsandan perfekt, och det är en fröjd att leta fram personliga favoriter bland alla snuttar, även om det som sagt är ont om direkta överraskningar – eller besvikelser, för all del. Att Lolita Pop inte fick plats beklagar de själva i förordet (att ”Långa tåg av längtan” är en av 80-talets bästa svenska låtar betyder inte mycket, för under det årtiondet var det andra tongångar som gällde på de hitlistor som fått bidra till urvalet), och många av texterna är faktiskt skrivna med finess, som när de skriver att en tv-tittare som såg Styles hår(t)sprejade frisyrer 1986 undrade om de hade filmats upp och ned. Den som till skillnad från mig inte har vigt halva sitt liv åt det som brukar kallas för ”populärkultur” blir säkert också bildad av den här boken.

Så här ser en klassiker ut - - -

Den gotiska romanen har fått en senkommen revival i Sverige, med översättningar av några av pionjärverken, och turen har nu kommit till William Beckfords rysliga pärla Vathek, som h:ström ger ut i Arthur Isfelts översättning. Ursprungligen skriven på franska, trots att författaren var engelsk ut i fingerspetsarna. Det finns en svåråtkomlig svensk översättning från 1927, så det är inte att säga för mycket att påstå att det här är en välkommen gärning från förlaget.

Ondska är huvudtemat för Beckfords roman: den välbeställde vällustingen Vathek, kalif av Abbasidernas ätt, blir av en indisk häxmästare frestad att nå kunskapens innersta kärna, likt Faust – här krävs femtio mördade babies i pant, något Vathek trots uttryckliga varningar utför utan att blinka. Och så tilltar vidrigheterna, kan man säga: som författare påminner Beckford om en konstnär som målar lager på lager, utan att för ett ögonblick fundera på om det riskerar att bli för tjockt. Eftertanke är inte hans vassaste egenskap.

Mellan njutningen och ångesten vistas kalifen, och de överdrifter som skildras är gräsliga, barocka, men på många sätt inte helt långsökta. Beckfords stil är febrig, intensiv, visionär, (över)full av febriga bilder, mardrömslika ohyggligheter. Föga förvånande är det här boken som dyrkades av författare som Poe och Byron: utöver närheten till vansinnet finns otillbörlig kärlek, svartsjuka och parallellt med Vatheks strävan efter den omöjliga kunskapen går den likaledes ogörliga strävan efter tillfredsställelse, hur mycket han än försöker. Boken har dessutom så pass mycket gemensamma misantropiska inslag med samma förlags utgivna bok Att hata allt mänskligt liv för att understödja ryktet om att översättarnamnet Arthur Isfelt egentligen är en pseudonym för Nikanor Teratologen.

Vad Beckfords roman har med gotik att göra är kanske inte lätt att reda ut. Som Gabriella Håkansson mycket riktigt påpekar i sitt utmärkta efterord, var Beckford inte tidigast ute i den genren (det var Walpole, drygt två årtionden tidigare), och inte heller de orientala inslagen är han först med (det var Voltaire, drygt fyra årtionden tidigare). En detalj som omedelbart förbinder honom till gotiken är Beckfords mani på arkitektur: men medan Walpole byggde ett beboeligt palats, Strawberry Fields, förblev Beckfords planerade byggnad Fonthill Abbey en katastrof, med visioner som inte kunde genomföras ens om klåparna till arkitekter hade ersatts. Och som exponent av romantikens faiblesse för det orientala är det obligatoriskt att vända sig till den här romanen av Beckford.

I en essä i boken Sällskap har Carl-Johan Malmberg skrivit att Beckford med Vathek utför ”en ironisk drift med hela den orientaliska fantastikgenren”, men det är inte givet vad som är ironi och vad som är (på) allvar: det är troligt att Beckford hämtade inspiration från Tusen och en natt, med dess inflätande berättarteknik. Borges menar i en essä att Beckford förebådar Freuds teori om das Unheimliche, det kusliga eller obekanta. Att Vathek är en av den rysliga gotiska genrens rysligaste romaner råder det ingen som helst tvekan om: den är också en av de bästa, i synnerhet de sista dussinet sidorna, med en skildring av Helvetet som kan vara en av litteraturens två mest välutförda.

Ser det här ut som en angivare - - -

Herta Müller

”Diktator eller hund”

Var har du ditt hårband, flicka lilla.

   Låt inte ditt hår falla ned i pannan. Tappa det inte. Håll för ögonen, om du är rädd. Det kommer du att behöva. Ditt armnummer, grabben. Visa din ärm.

   Ditt pulsslag hänger vid handleden. Din arm börjar vid tinningen. Den andas. Har den redan varit trött.

   Med de där skorna. Nej. Tänk om jag vore din mamma.

   Parketten är ny. Det är ett spåntak. Om något ramlar över dig, då skall du vända tinningen till, barn lilla.

   Får jag se på dina naglar. En skam är det. Har din syster inga ögon att se med.

   Du har redan det rätta handgreppet. Smutsen kommer att sitta kvar, långt sedan du blivit vuxen.

   Var höll du hus i går. Kära nån. Har din bror inte mål i munnen.

   De andra och så din tomma plats. Som om du vore död en halv dag. Var du ute och lekte med feber, lekte ett yrke i sanden, framför huset. Diktator eller hund.

   Men säg nånting då.

   Hör på här: Medverka, det ordet består av med och verka. Ett exempel: Alla medverkar. Du får vakta fåren, om du inte lär dig detta.

   Det är tur för dig.

   Ta nu upp kritan.

Herta Müller, Barfota februari, 1987

I TLs läser jag dagens (snarare veckans, men den publiceras i dag) dikt, en sonett av Bruce Smith, ursprungligen från 1989. Jag följer originalets besvärliga rimflätning, som föredrar assonanser framför hederliga rim. Edna St Vincent Millay var en fin amerikansk poet, jag ska översätt

BRUCE SMITH (1989)

Efter Millay

När jag såg dig igen, avlägsen, sparv-benad

under de eleganta kläderna du bär i ditt liv efter mig,

så tänkte jag Nej, Nej, låt henne vara den som

den här gången ser upp på en glömsk mig.

Låt henne hitta klippans kant med sin fot,

i blindo. Låt henne vara den som träffas av blixten

från en annan så att hjärtat skakas bort

från revbenen tills resten av kroppen blir inget

annat än aska. Det är en sorgsen, bekant historia

jag önskar du berättade för mig med denna lumpna ursäkt:

Jag älskade dig aldrig lika mycket som

jag hatade mig själv för att jag älskade dig.

Och angående den där andra som går där intill dig,

som du lämnade mig för. Jag hoppas han dör.

övers. B.K. 7/10 2009

Så här låter Vampire Weekend nuförtiden, i låten "Horchata" som släpps i januari 2010, men går att ladda ned nu, helt gratis och lika helt lagligt: lika sprött vackert som vanligt, och ympar in en uns dåligt samvete för att jag lyssnade på dem så mycket 2006 och 2007, men inte så mycket sedan dess. (Horchata (l)är (vara) namnet på en drink, har jag, eh, läst mig till - - -).

Ibland, förr i tiden, kunde det hända att jag någon gång beklagade mig över hur trist det var att jobba, men togs alltid ned på den så kallade jorden av en luttrad kollega som alltid sköt in att det ändå alltid var bättre än alternativet. Nu kan man undra varför en filosof – Alain de Botton – behöver 326 sidor för att nå samma slutsats, att arbete är det minst onda, att det har ”räddat oss från ett sämre liv och ett större elände”, som han skriver i boken Arbetets lust och leda, nu utgiven av Brombergs förlag, översatt av Nille Lindgren.

Det finns alltså fortfarande filosofer, trots att jag tror att det var Georg Henrik von Wright som för tjugotalet år sedan menade att det inte fanns något utrymme för filosofi om världen ändå ska upphöra, och det är kanske beklagligt att det är så infernaliskt svårt att nämna en enda levande filosof, medan det är lika lätt att räkna upp ett par dussin döda. Fast, vi har förstås den engelsktalande Alain de Botton, som har skrivit en drös böcker, och lejonparten finns också på svenska, och jag har läst en handfull, men det var nog inte därför jag läste den här.

Utan: det var för att den handlar om arbetet, eller ”jobbet”, som jag säger. Men Botton har skrivit tio artiklar som ledsagas av fotografier, en massa fotografier, utan att texten fördenskull blir mer intressant. Här finns ett kapitel om lastfartygsskådare, som tar Trainspottingkonceptet ett litet steg framåt eller bakåt, utan att jag fattar vitsen med just det arbetet, förutom att Botton menar att de har ungefär lika roligt som orntitologer (ja, det är hela slutsatsen), liksom ett kapitel om raketforskare, ett om flygplan, ett om tillverkning av kex, och så vidare.

I kapitlet om en karriärrådgivare (don´t ask) raljerar Botton kring de enkla resonemangen som används av motivationspsykologin, men tänker inte på att han själv resonerar lika schematiskt och enkelt. Allt handlar ändå om att ta kommandot över sitt eget liv. Jag önskar att han hade utgått från det här, och skrivit mer om de ”misstroendets röster” som han i förbifarten tar upp, som något vi behöver för att gå vidare. Likaså skriver han om tabloidtidningarnas benägenhet att nosa sig till och vränga till extrema nyheter, utan att komma fram till något klokare än att vi som läsare kan känna oss lättade att vi inte är lika enkelspåriga och dumma som stackarna som får sina liv offentliggjorda där.

Ett banalt resonemang om en målning av Edward Hopper förgyller inte den här boken. Inte blir det bättre när han skriver om en konstnär som har ägnat ett par år åt att måla en ek i East Anglia, för Botton kan bara återge, och det gör han till leda, medan han har svårare för att tänka, vilket borde vara premissen för en filosof. Här får vi bara schablonbilden av den besatte konstnären, någon att begapa – tänka sig, han sitter där i ur och skur och glömmer bort tid och rum medan han målar sin ek …

En aforism av Lichtenberg lyder: ”Den verkan i allmänhet en god bok har - : den gör de dumma dummare, de kloka klokare, och resten förblir oförändrad.” Jag befarar att den här boken gör alla dummare, och mitt intryck av Botton blir nog bestående: en överskattad och ytlig tänkare, som skriver sävligt och letargiskt. En mild resonör, en kvasifilosof som sällan yttrar något tänkvärt. Snarare än arbetets leda tänker jag under läsningen på läsandets leda; ja, jag tänker på Sisyfos, och den där stenen han förde uppför kullen – också det ett arbete.

Rockmusiken har svårt att okomplicerat förhålla sig till nuet: förvisso hyllas närvaron, illustrerat bland annat av gamla MTV:s outtröttliga slogan ”right here, right now” (lånad från en låt av det desto tröttare bandet Jesus Jones), men ett mer framträdande drag under de senaste femton åren är ett skamlöst kurtiserande av nostalgin - men det hör till skribenten Fredrik Strages förtjänster att han aldrig skriver kalkylerande, aldrig för att ge ett efterklokt intryck, utan snarare har han behållit den barnsliga förtjusningen, en entusiasm och upptäckarglädje som inte kan vara annat än farligt smittsam för alla som läser honom. Och nu har förlaget Alfabeta påpassligt samlat ganska många av hans artiklar, intervjuer och recensioner i den digra luntan Strage T[e]xt, och vad kan jag säga annat än ”wow, liksom”?

Det är nyfikenheten, humorn och värmen som är Strages ledstjärnor, och därför blir hans recensioner aldrig plumpa, hur mycket han än sågar med god hjälp av maliciösa invektiv (det är ett idogt jobb att driva det dåliga ur skitkonst). Han skriver med förståelse och genuint intresse även om det som kan te sig banalt och obegripligt för en annan, men framför allt skriver han vackert: här finns formuleringar så ypperliga att uppburna svenska romanförfattare skulle döda för dem, eller borde döda för dem. Strages ömhet för det svenska språket är på alla sätt värd att efterföljas.

För någon som är stöpt i hiphopens romantiska vurm för kriminalitet är det kanske inte så konstigt att Strage knappast kan sägas vara politiskt korrekt i alla sina åsikter; omdömet kan slå slint ibland, och här finns ett knippe texter som DN har refuserat, bland dem en lite barnslig hyllning av ”KB-mannen”, boktjuven som sprängde lägenheten och sig själv i bitar i december 2004 – desto mer omdömesgill är en rolig text som avfärdar den Håkan Hellström som upptäcker den svenska visan (alltid i bestämd form) och därefter blir totalt ointressant som artist, med Strages ord ”en lallande allsångszombie”.

Lika vackert som ironiskt skriver han om fildelning. Men dessa kortare texter är bara glasyren på tårtan – som bäst är han, föga förvånande för den som har läst hans tidigare reportageböcker Mikrofonkåt och Fans, i de längre essäerna, där han lyckas få till och med träaktiga artister att säga intressanta och personliga saker, något som måste ha att göra med hans naivitet och nyfikenhet. Det är lätt att föreställa sig honom storögd följa med dessa idoler, hur han lite lätt eller rentav gravt maniskt plockar de subjektiva smulorna från deras munnar, belysande detaljer, som att Backyard Babies gjorde stora och fula tatueringar enbart för att skrämma iväg arbetsgivare, för det enda som kunde hota bandets framgångar var om någon fick ett jobb.

Ibland flyger associationerna och allusionerna och referenserna lite väl tätt, kanske, men det förlåter jag gärna, när han med en hand lika fast som den är ödmjuk guidar genom terräng som kan te sig lite obekant och kanske också skrämmande. Boken är ordnad tematiskt, vilket får den att undkomma kronologin: dock något som inte är det viktigaste, för det är knappt någon skillnad på Strage 1989 och Strage 2009. Däremot byter han spår ofta, och ämnena täcker som sagt väldigt mycket, säkert mycket mer än man förväntar sig i en bok som handlar om något så förment ytligt, och ofta yttras de största klokheterna nästan nonchalant, som när han initierat skriver om kylan i Bret Easton Ellis romaner.

Mest om musik, så klart: det är förmodligen helt omöjligt att ha en musiksmak som är lika eklektisk som Strages. Dels är han en tidig vapendragare för den svartaste av svart musik – hiphop, soul, r/b – och dels skriver han med exakt lika stor begeistring om den vitaste av vit musik – tysk industrirock, extrem metal, dance/techno. Men inte så värst mycket däremellan, visserligen. Jo, han han har modet att hylla Duran Duran, något som bara kan läsas med tacksamhet.

Jag har följt Strage sedan han började skriva i den gudabenådade tidskriften pop nummer 8, sommaren 1994 (där han presenterades som ung och dieseldoftande, och recenserade bland annat gothbandet Miranda Sex Garden): ändå finns här en del texter som jag aldrig har läst tidigare. Men det är lika kul att läsa den gamla skåpmaten, att upptäcka hur snillrikt han skriver, med vilken osviklig fantasi han lyckas ställa alla läsarens förväntningar på skam. Inte mycket av rockjournalistiken åldras med värdighet, men här finns artiklar som har en förmåga att förgylla de gråaste av oktobrar. Det är en bok som förtjänar att du kastar dig över den med lika stor glupskhet som Strage har skrivit texterna.

*

och jag skulle inte

jag borde inte

ha     ha

men det fanns ingen

där     i det lilla

bara     i det större

sammanhanget

otäcka(nde)

att värnlöst så

bara     låta    sig

att det ändå     skulle

Irma Vep

Alltid något

Där fanns!

det fanns något

alltid något

men du ville inte se

du kunde inte gå på marken

utan att den fattade eld

och du kunde inte förstå

varför himlen tog slut

i tomhet

ögonen vande sig

aldrig vid

aldrig

hur allting försvann

ord stängdes in

i sig själva

ersattes av andra ord

styggare ord

men du visste ändå

att detta

alltid något

skulle bli det enda