Markus Krunegård, Lev som en gris dö som en hund / Prinsen av Peking

De inbilska svenska musikkritikerna har för vana att sabla ned alla artister som har mage att ge ut dubbelalbum: det är som om de tycker att deras värdefulla tid inte får besudlas av artister med ambitioner att ha mer att berätta än vad som ryms i det snåla cd-formatet, med mer att erbjuda än standardiserade låtar, som är lättlyssnade och lättkonsumerade. Det här gäller också den idébehängde Markus Krunegård, som blivit uppläxad för tilltaget att ge ut en dubbelskiva, med tjugosex låtar: men om man följer recensenternas ständiga råd att avlägsna hälften går man miste om alla nyanser och alla små delar som gör skivan/skivorna till en suverän och oantastlig helhet. Det är skamligt att kritiker ska känna sig manade att ge artisten råd: en kritiker ägnar några timmar åt skivan, i bästa fall, medan artisten viger sitt liv åt att skapa något som ska vara hållbart, och tåla flera genomlyssningar. Det finns givetvis givna hits på båda Krunegårdskivorna: det är svårt att tänka sig mer genialiska poplåtar än ”Kär i en borderline” och ”Hollywood Hills” på ”Prinsen av Peking” eller ”Fel på hjärnan” på ”Lev som en gris dö som en hund”. Men jag gillar mer de vackra, stillsamma låtarna, som säkert inte hade klarat en strängare gallring: ”Dystra utsikter” låter som Bo Kaspers Orkester skulle ha låtit i en bättre värld, och ”Livet är människans bästa tid” kelar lika vackert med The Cures ”Never Enough”. Som textförfattare har Krunegård mer gemensamt med novellförfattare som Stig Dagerman och Per Hagman – han är lika angelägen att berätta historier som Springsteen var 1978, när han gjorde sin bästa skiva ”Darkness on the Edge of Town” – och Krunegård visar i ”Natt efter natt” att han lika väl som Sarah Kane och Stuart Staples vet att 4:48 är nattens mest kritiska tidpunkt. Att han i en annan låt sjunger om något så osexigt som stödstrumpor är förstås också bedårande.


Keats on my side

Jane Campion skriver vackert om sin älskade John Keats, som hon har gjort en av allt att döma strålande film om, Bright Star: "I hope I will continue to enjoy the pathway Keats has opened into my senses, my soul and my imagination." Man kan också läsa att det var en klantig doktor som tog död på Keats, och inte som Byron trodde, eller ville tro, de elaka kritikerna: "'T is strange the mind, that fiery particle / Should let itself be snuff´d out by an article", som han skrev i Don Juan. Doktorn i fråga, James Clark, missade helt Keats tuberkulos: senare skulle han bli drottning Victorias läkare (hon levde desto längre). Här dödsannonsen. En trailer för Campions film, som säkert strax finns på en bio långt ifrån dig - - -

Skräck?

Förgäves har vi försökt få våra barn att gilla Poltergeist, Låt den rätte komma in, The Shining - samtliga finns med på Total Sci-Fi Onlines lista över de 100 bästa skräckfilmerna, givetvis med The Shining som nummer ett - The Guardian i sin kommentar menar att The Shining också är den mest skrämmande filmen någonsin, något som också läsare av Svd anser på deras omröstning (33 %: tvåan på listan är Alien, med 12 %).

Dubbelt så skrämmande - - -


Vampyrer?

Kevin Jackson har skrivit en bok om vampyrer, och The Guardian låter honom lista de tio bästa vampyrromanerna: ett ganska märkligt urval, då han inte kan låta bli den mest kända och mest överskattade, Dracula, samtidigt som han missar den på alla plan överlägsna Carmilla - fast han kanske tycker att den är en novell? - och likaså att han tar med den undermåliga The Moth Diaries, som med förlov sagt faktiskt är mycket sämre än Twilight-böckerna. Om du har ett patriotiskt hjärta bultar det förstås extra när du ser att det också finns utrymme för John Ajvide Lindqvists Let the Right One In.

Tiffini Elektra X illustrerar Carmilla, med hjälp av färglagda gamla bilder.


Julian Casablancas, Phrazes For The Young

Lika gravt överskattad som The Strokes debutskiva Is This It har blivit är deras två följande skivor gravt underskattade. Men jag måste erkänna att jag var lite tveksam till sångaren Julian Casablancas första solosingel, ”11th Dimension”, som lät som Phoenix – soloskivan heter ”Phrazes For The Young” och det är bara den inledande låten ”Out of the Blue” som låter som en reguljär Strokes-låt: resten grottar in sig i mysiga 80-talssyntar, och lånar gitarrer från A Flock of Seagulls ”I Ran” i ”Left Right In The Dark”. Här finns också en gospel, ”4 Chords Of The Apocalypse”, en country, ”Ludlow St”, men det låter inte spretigt alls, och inte saknar jag de framträdande gitarrerna heller, utan tycker att de uppför sig bra så här lite i bakgrunden, hårt nedmixade och diskret medvetna om sin rätta plats i ljudbilden. Men när man hör några av de bästa låtarna på den här jämna skivan – endast åtta låtar, ingen dipp – som ”Glass” eller ”Ludlow St” är det bara för att upptäcka hur mycket Casablancas röst har saknats, liksom hans knasiga slarvskarpa texter: det är kanske inte bättre än The Strokes, men inte sämre heller.

Dagböcker 1973-1982, Joyce Carol Oates

 

”Men när man kommit igång med att skriva är det nästan lättare att fortsätta än att sluta …”

 

Under 90-talet publicerades många av Joyce Carol Oates böcker på svenska: på 00-talet har denna siffra fördubblats, och i anslutning har även essäboken En författares övertygelse publicerats, liksom översättningen av Greg Johnsons biografi, Invisible Writer. Nu har samme Johnson redigerat de dagböcker Oates började föra på 70-talet, och den hittills första volymen heter Dagböcker 1973-1982, och innehåller givetvis inte den kompletta skriften av denna hyperproduktiva författare, utan bland de flera tusen sidorna har Johnson bantat ned till en nätt liten bok på 571 sidor.

 

Dagböcker av bemärkta författare har verkligen översållat den svenska marknaden de senaste åren, både döda storheter som Sylvia Plath och Virginia Woolf liksom levande som Lars Norén. Oates är i högsta grad levande, och hon skildrar en tid som både känns väldigt avlägsen, när hon börjar första Januari 1973, men på ett märkligt sätt också nära, som om tiden inte lyckats rå på dessa sidor. Själv skriver hon i introduktionen att hon inte gärna läser om eller går tillbaka i sitt skrivande: ”att återse det förflutna är som att bita i en smörgås där man försäkrat mig att det bara finns några få, faktiskt mycket få, bitar av krossat glas.”

 

De bästa författarna tillhör besatthetens skola, och det har alltid funnits något maniskt över Oates; denna skarpsinta författare med sitt besynnerliga huvud skriver dagbok som hon skriver romaner och noveller – pregnant, alltid lika intelligent, besinningsfullt och medryckande. Hennes uppdrag här är att lämna ”Joyce Carol Oates” därhän, den yttre författaren och viga plats åt den inre människan bakom den offentliga personan, något som väl inte riktigt lyckas: även den som skriver privat gör det alltid med andra(s) ögon över axeln. Den offentliga bilden av en skygg, ängslig människa lyckas hon nog inte helt förtränga med den här dagboken, hur mycket hon än försöker förneka den: det finns på alla foton av henne en viss frånvaro i blicken, som om hon aldrig är närvarande. Rädslan för berömmelsen hotar ständigt – arbetet bedövar, håller ångesten och depressionen borta, inte bara tillfälligt.  Hon säger också att ”Offentlig ’framgång’ är en bestraffning, inte en belöning”.

 

Oates är också en högst medveten författare, som har arbetat kreativt som lärare i många år redan när dagboken börjar (en rolig detalj är att hon nämner att hon aldrig läser utvärderingar, ”efter att ha blivit både häpen och generad över vad jag en gång läste: beröm för helt saker”). Ja, hon är alltid författare, och mycket handlar om svårigheten i att återberätta drömmar – muntligt blir de långtråkiga, skriftligt blir de osanna, i för hög grad förlitande sig på språket – men hon återberättar ändå gärna drömmarna, och låter dem infiltrera sin fiktion: dessutom besöks hon av sina karaktärer, vilket ter sig både lockande och läskigt.

 

Hon skriver fram sitt jag, visar ödmjukhet inför de begränsningar som ligger implicit i författaruppdraget. Här finns ingen sanning i singular, bara sanningar, de(t) icke absoluta. Oates blixtrande intellekt skickar hela tiden nya infall, och formuleringarna gnistrar: hennes tänkande är alltid skarpt, snabbt, piggt, och rör sig kvickt mellan ämnena, och det färgar av sig på det skrivna. Det är intelligensen i sin mest outspädda form, och som sådan är den alltid lite skrämmande, något av ett monster.

 

Hon lever i symbios med maken Ray, nämner helt kort att hon saknar modersinstinkt, apropå att hon vid trettiosju års ålder kommenterar barnlösheten. När hon skriver om kärlek gör hon det så här vackert (29/5 1976): ”Beror kärlek på ett magiskt uppvaknande hos en motsats i intellektet eller temperamentet …? Det handlar alltid om en känsla av äventyr, känslan av att saker och ting kastas upp i luften och faller ner i ett helt nytt, oväntat mönster.” Med elegiskt tonfall skriver hon också om de där benådade ögonblicken som bara försvinner, exempelvis stunder i klassrummet med elever som yttrar klyftigheter, aldrig (in)fångade och bevarade för eftervärlden, då de är så svåra att återge i efterhand utan att autenticiteten i dem då försvinner.

 

Mycket handlar förstås om böckerna, som hon producerar i manisk takt. Men det är svårt att dra gräns mellan fiktion och biografi, eller vad den här boken ska kallas: hon skriver dagbok, men gör det som en medveten författare, och utnyttjar väl inte heller dagboken till avkoppling från romanerna, novellerna, som alltså kommenteras flitigt (alternativt redovisas nitiskt). Därför går det att läsa den här boken som (ytterligare) en roman av Oates, med en produktiv romanförfattare som protagonist. Mellan varven spelar hon pianostycken av Chopin, för att upptäcka att det är lika viktigt eller viktigare att uppleva skönheten som det är att skapa den. Här säger hon också något intressant, och unikt tror jag för intellektuella: om det är någon människa hon önskar träffa så är det Chopin, men inte för att prata med honom, utan bara för att lyssna på hans pianospel.

 

Hon hämtar aldrig andan heller. Medan Virginia Woolf hamnade i mental letargi efter varje avslutad roman, hinner Oates knappt sätta punkt förrän nästa projekt planeras och påbörjas, och som utomstående läsare är det svårt att inte häpna inför energin, frenesin, uthålligheten. Häpna, ja – men också känna något av en utmattning, som när han lite halvt nonchalant nämner att hon skrivit något i en annan, blå dagbok också, vilket öppnar nya perspektiv: lita på att sista ordet inte är utgivet!

 

”Fast nej: det är mitt öde att vara normal: Jag är kanske en galning utklädd till en borgerlig kvinna, men det är en mycket grundlig och övertygande förklädnad.”


The ordinary song


Preston, vars tidigare meriter endast innehåller att ha sjungit i ett band med ett fint namn, har på sin debutsingel som soloartist, "Dressed to Kill", samplat Siouxsie and the Banshees "Happy House", och det lyfter förstås en annars helt ordinär låt. Videon är tämligen platt, där han på billigast möjligaste sätt snyltar på vampyrtrenden. Då är det faktiskt mycket roligare att återbesöka Siouxsies version från 1980 (hon har lånat Carl-Johan Vallgrens kragar!). Nåja: riktigt lika dålig som Mindless Self Indulgences sampling av samma riff (spelat av John McGeoch, den bästa gitarristen av alla Banshees) i "Bitches" är väl inte Prestons försök, även om den är lite väl blodfattig.

Svenskarna åt Sverige

För några år sedan läste jag att Patti Smith gillade Henning Mankells deckare om Wallander, och nu läser jag mot bättre vetande Sosseblaskans intervju med Nick Cave, där han berättar att han håller på att läsa - Stieg Larsson. Ack - det känns fruktansvärt avlägset, när han i entusiastiska ordalag prisade Strindbergs ockulta dagbok ...

Caspar David Friedrich: åtta samtida kommentarer

I anslutning till Friedrich-utställningen kan man också se åtta samtida konstnärer, som på ett eller annat sätt förvaltar Friedrichs arv, även om jag måste säga att anknytningen ibland ter sig lite vag. Cecilia Edefalks "To R" kommunicerar visserligen med en målning, tror jag, "Frau am Fenster", men kunde lika gärna kommuincera med Friedrich-lärjungen Richter? Och Denise Grünsteins foto "Första resan" är suggestiv, men verkar mer handla om Annika von Hausswolf än om Friedrich. Dock gillar jag skarpt Lars Nilssons foto "8 november", ett helt nytt verk, även om också den väcker associationer till en svensk konstnär, Jan Håfströms "Den övre stationen" (Håfström är representerad bland de åtta samtida, med några andra verk, bland dem två "Messerschmitt", varav den ena går i konflikt med Dick Bengtsson).

Lars Nilsson, 8 november.

Jan Håfström, Den övre stationen.


From safety to where

Klipprev vid havsstrand. © Staatliche Kunsthalle Karlsruhe.

De riktigt anslående målningarna av Caspar David Friedrich, från Nationalmuseums stora separatutställning, "Den besjälade naturen": förvisso kommunicerar några av målningarna med det sublima, som den här, "Klipprev vid havsstrand", liksom några andra stora målningar med vrak, förgängelse, död. Men jag stannar mest vid de mindre, oansenliga målningarna, många inte större än ett A4 (exempelvis "Kvinna i solnedgång", som utgör omslaget till boken), med tålmodigt tecknade hästar, grenar, och ljus infångat från oväntade ställen. Och sepia- och blyertsteckningar, precisa och skickliga, som ett sepiatryck med en uggla vid en grav. Ja, och krucifixet, mitt i skogen, med blodrött vatten under några slarvigt aggressivt ihoprafsade grenar som en törnekrona på marken - lika aggressivt och deppigt tecknade som några spadar som han vårdslöst slängt in i en gravteckning. Det är en utställning som förstås tar andan ur en, med målningar som också motsäger begreppet realism genom att vara så öververkliga samtidigt som de är bortom det som kan avbildas, och likaså genom perspektiv som bryter illusionen av att du tittar på något som har avbildats. Det är som om han ville att du inte skulle titta så nära så länge, som om han inför en hemlig kod, som om han upphör att kommunicera. Allra mest gillar jag så klart hans träd, hans ovilja att mystifiera naturen, att han väljer att inte tvinga fram symboler. Det är träd som tillåts vara träd, och därför blir titeln "Den besjälade naturen" lite olycklig, för det är mer vi än han själv som gör den besjälad, för att vi förväntas söka - och hitta - en massa budskap i den. Jag hittar inga bra avbildningar av hans träd nu, men jag fortsätter söka, någon gång när jag är piggare. Men gå in på Nationalmuseum, på högupplösta bilder, och använd förstoringsglaset, så kan du se hur han rentav får till bläsen på en miniatyrhäst.

Uggla vid en grav.


Jane Eyre igen

Millais, "Only a lock of hair" (1857-8): det är så här min Penguin ser ut (en av mina Penguins, jag säger inte hur många jag äger, för säkerhets skull).

 

För ungefär ett år sedan ställde Eva Ström sig frågan vad som egentligen menas med att ha läst en bok: för nog är det skillnad mellan en nyutkommen svensk roman som du läser en gång och sedan ställer i hyllans slutförvaring, och så de där böckerna som du återkommer till gång efter gång, böcker som du känner in i minsta skrymsle och vrå, där varje nyans (nästan, alltid bara nästan) är belyst av din läsande blick. Jane Eyre läser jag minst en gång om året, och det är alltid med samma förtjusning, samma nyfikenhet, samma häpnad. Förra året skrev jag en essä, som finns att läsa i Tidningen Kulturen, men i år orkar jag inte skriva något, bara sjunka ned i nöjesläsningen av min favoritroman. Nu förbluffas jag över hur bra de första hundra sidorna är, Gateshead och Lowood, den tioåriga Jane, det skärande missljudet; på något sätt är det som att romanen dör sedan, och ändå - Thornfield! Nu läser jag Jane Eyre tack vare skolarbetet - ja, vi har novemberlov, som det heter, men jag har arbetat i dag, och eftersom uppsatser ska läsas (av någon, och denna någon kan lika gärna vara jag) är det något som sker under denna vecka, och likaså ska romaner läsas - utöver Jane Eyre ska jag läsa Mörkrets hjärta, som jag faktiskt har läst ännu fler gånger, vilket för mig tillbaka till Eva Ströms tanke: det är en vid skillnad mellan hur jag läser den nu jämfört med när jag började läsa den, i början av 90-talet. Förmodligen var det först vid tredje eller fjärde omläsningen som jag började fascineras av den, och sedan är det förstås kört. När jag nu läser den: återigen, jag kan den så väl, att när Kurtz viskar sitt flämtande rop, "Ohyggligt!" kan jag känna hans andedräkt slå mot mig.   


Kids are people too

I The Times läser jag om rascals i den engelska småskolan, eller snarare om vuxnas problem att hantera dessa små rackare till barn, som har mage att - vara barn. Tusen fyraåringar eller yngre blev hemskickade förra året i engelska skolor. Frank Furedi skriver insiktsfullt om hur vuxna bemöter barnen på sätt som triggar igång motaktioner, när han återberättar personalens rapporter: "I found that it said more about the confusion and defensiveness of adults than about the children’s conduct." Ja: varför inte acceptera att barn är barn, inte förkrympta vuxna, som hela tiden ska tvingas in till anpassning och formalisering - tids nog sker detta, för somliga tar det längre tid än för andra, men det är bara dumt att hålla på att först i ren konflikträdsla abdikera som vuxen och sedan ta till orättfärdiga disciplinära åtgärder, för att saker helt förutsägbart spårar ur. Barn bor i ett främmande land, som det heter i Beppe Wolgers sång, och vi måste låta dem härja där, tills vi släpper in dem i vår bekanta värld, där vi har utplånat alla spår av vad det innebar att vara barn, men till att börja med måste vi visa respekt för deras konstiga värld, inte hela tiden kräva inordning och att de ska tåga i takt, när deras naturliga rytm är att bryta sönder taktpinnen.

Patti Smith sjunger "You Light Up My Life" i det amerikanska barnprogrammet "Kids Are People Too": det är rörande med barnens frågor, och hur ivriga de är, och hur glad Patti Smith är, och hur vackert hon svarar på frågorna, och vilken fin version av låten. Peter Jöback: så här ska en cover låta - - -

Om glömska och hågkomst

”De allra bästa essäerna jag har läst kommunicerar så till den grad att jag glömmer att jag läser dem, jag tror att jag skriver dem själv.” Så skriver Aase Berg i essän ”Extatisk fantasi” från 2007, och jag håller obetingat med: ofta ger mig riktigt bra texter denna konstiga känsla, att jag inte längre läser, utan skriver, och det är en svindlande känsla, nära besläktad med galenskapen, liksom ”hur dum får man vara?” Det är också en känsla som rör vid något intuitivt, något bortom omdömesförmågan och den rationella tanken, något som tillbakavisar Descartes cogito, ergo sum, ett bevis på att människan är något annat än en maskin som tänker med tanken enbart.

 

Fast: något av det motsatta - men samtidigt likartat - hävdas av Joyce Carol Oates i sina dagböcker, som nyligen utgetts på svenska. Där menar hon att hon för att kunna läsa sina egna böcker på ett plan måste glömma bort att hon har skrivit dem, läsa dem som en läsare och inte som författaren. Men även där förespråkas något av en omedveten manipulation av läsningens förutsättningar. Jag sympatiserar oerhört med Aase Bergs (brist på) metod, att låta sig luras, men också hos Oates ser jag något som jag känner igen, när jag läser något som jag har publicerat: är det verkligen jag som har skrivit den där texten? Där finns ibland formuleringar som jag både kan ta starkt avstånd ifrån, och sådana som jag önskar att jag själv skulle ha skrivit, tills jag kommer på mig själv med ett generat – men det är ju det jag har gjort - - -


Febriga strålar

Nu när det är höst på riktigt kan jag i ännu högre utsträckning lyssna till och njuta av Fever Ray, som jag i våras halvt avfärdade, eller delvis tyckte att skräckfilmsestetiken lät lite sökt, och att låtarna var svaga. Nu tycker jag snarare tvärtom, att de tappar greppet på riktigt, spelar musik som inte har något säkert att förhållas sig till, som bara är konstig och oförklarlig, och låtarna har växt till sig. Som jag skrev häromveckan har de också gjort Nick Caves "Stranger Than Kindness", och videon är precis som man kunde förvänta sig. En intervju med Karin Dreijer Andersson i The Guardian, där hon bland annat lite oväntat säger att hon gillar att köra bil.

I knew it would happen someday

Morrissey kollapsade på scenen i går i Swindon efter att ha sjungit "This Charming Man" (alltså inte "Get Off The Stage", som humoristena kommer att hävda, och inte heller "Still Ill"), och hamnade på sjukhus, medvetslös, men tillståndet var stabilt, uppger läkarna. Det hade förstås varit mer kritiskt om det hade varit en torsdag, men säkert allvarligt nog, med tanke på den konstiga sjukdom som fick honom att ställa in en bunt konserter tidigare i vår, bland annat i London och Paris.  


A heartless Kirsteen Young on my shoulder
One push and it´s over


Det är hösten som aldrig säger nej

I poesin är det april som är den grymmaste av månader, men vad ska då sägas om höstens oktober och november, som bildar sin grymmare allians av grymhet? Himlen är lika grå som vattenglaset man som barn doppade vattenfärgspenseln i efter att ha målat något svart, och allt är lika färglöst och lönlöst, där de vackra färgerna i träden förgäves fäktar mot tidens obevekligt flinande ankomst. Ja, det finns gott om melankoliskt vackra höstdikter, till exempel Keats ode och ännu mer Shelleys dito, kanske det mest yppersta som går att uttrycka med hjälp av språket. Och ändå. Hösten. Så ordlös dess förtvivlan är, så hjälplöst bortom det som kan sägas. Är det min förtvivlan eller bara höstens egen, dess klagan över att den måste få ett slut, att den bara kan bära på sin undergång? Jag önskar ett annat sätt att förhålla sig till hösten än det där rutinmässiga om det pittoreska i dess färgprakt, som om hösten enbart vore en kuliss; när jag ser de där vackra träden kan jag inte undgå att tänka på vad som sedan följer, de kala svarta stumma tomt gapande stammarna och grenar som utan att kunna hjälpa det sträcks ut mot Intet. Allt är lika för djävligt, vad vi än väljer att kalla det, och hösten är här och ändå inte, för den hinner knappt basunera ut sin ankomst så ersätts den av - av - - -

En quiz om gotik

Eftersom jag är sjukligt addicted to frågesport gör jag Guardians quiz om Gothic Fiction. Resultatet? "Sensational. Almost supernatural." Men jag är kanske bara (ännu) mer addicted to gotik än frågesport.

No surprises

Tidigare när jag har lyssnat på Peter Jöback har jag aldrig lyckats undvika att störa mig på att han varit i så skriande behov av uppriktighet, att han aldrig verkar ha menat vad han sjunger, även när han har sjungit om allvarliga saker. När han sjunger återvänder han alltid till urscenen: han står på en talangtävlingsscen och sjunger för att imponera på och beveka domarna, och han glömmer bort att gestalta texten - han klarar bara av att ljuda orden. Det handlar inte bara om trovärdighet (att han har berättat att han som tonåring blev våldtagen verkar inte ha gjort honom  mer lämpad att sjunga dessa texter som ofta handlar om olycka), för vad jag vet är Jöback en flitigt eftertraktad musikalsångare, och borde vara lämpad att ge liv åt texterna. Nu släpper han en skiva med personliga val, och det är förstås lite komiskt att Peter Jöback av alla människor ska sjunga om Oscar Wilde (han gör två låtar av The Divine Comedy), men ännu värre att han helt förstör Chris Isaaks sublima sång "Wicked Game", och att han tar med sig oskyldiga Sia som duettpartner. Det är en vidrig version av en fantastisk låt. Aldrig har väl en rad som "The world was on fire and noone could save me but you" sjungits så likgiltigt, med en sådan brist på engagemang, som om sångaren mest stått och kollat på sin klocka, i stället för att sätta sig in i hur någon låter som är på gränsen att gå under. Nog inser jag att det inte går att fridlysa låtar som "No Surprises" och "Everybody Hurts", men att höra dem framföras på det här sättet är så deprimerande, som att bli uppslukad av ett stort hemskt "varför" - - -

Att läsa eller inte läsa

När Aase Berg hamnade på Martina Lowdens divan på bokmässan förra månaden yttrade hon sig om att hon fick komplex av att hamna bredvid den belästa författaren till Allt. Beläsenheten är inte allt: när jag läser Aase Bergs essäer är hennes uttalade brist på beläsenhet en tillgång – hon skriver okonventionellt, dristigt, och tankarna bottnar i något eget, något som hon inte har inhämtat i en färdigpaketerad form hos någon annan. Men när hon skriver om Christine Falkenland önskar jag att hon hade genomskådat ett citat, där Falkenland så uppenbart lånat från Strindberg: det ser illa ut, att framhålla något utan att redovisa att det är ett lån, att originaliteten inte håller. Likaså när Falkenlands religiositet nämns: för mig har den alltid känts ytlig, som en billig utväg för hennes karaktärer eller för henne själv, och när hon skriver psalmtexter lånar hon sitt spruckna halleluja alldeles för mycket från Leonard Cohens ”Hallelujah”.


Rihannas ryska roulette

Rihannas nya mp3 "Russian Roulette" måste tyvärr avslutas med en onödigt övertydlig revolver som avfyras. Fram till dess är det dock en snygg låt, det överlägset bästa hon har åstadkommit hittills, inklusive rytmen med ett ljud som imiterar patroner som hanteras på ett sätt som påminner om hur det låter när man växlar låt eller ändrar volymen på en ipod. Dock gillar jag inte hur hon måste ta i på de sista verserna, så där som var brukligt på 80-talet, utan låten hade tjänat på att hon behöll det där krampaktigt desperata tonfallet från inledningen av låten. Texten är förstås metaforisk i hög grad, på gränsen även den, och även om det finns mycket att invända även mot den tror jag att Rihanna är på väg åt rätt håll.

Juliette och regissörerna

När vi såg Juliette Binoche i filmatseringen av Kunderas Varats olidliga lätthet var det nästan omöjligt att inte bli förälskad i henne, men ingen kunde väl förutse att hon skulle få en karriär som så vida överträffade Lena Olins, som (också) var så himla bra i den filmen. Binoches syster har gjort en fin dokumentär om Juliette,  visad på svt i kväll,  där hon visar sig från sin charmigaste sida, när hon målar och dansar. Ja - en skådespelare som målar - men hon gör det bra, porträtt av regissörer, som hon avbildar på ett allt annat än insmickrande sätt. Men så slår det mig: det var inte i Varats olidliga lätthet jag först såg henne, utan i Leos Carax debutfilm (?) Ont blod, från 1986, där hon också gjorde intryck - fast inget slår Carax senare film De älskande vid Pont Neuf, och Binoches magiska insats där; jag har sett mycket film, alldeles för mycket film, men ingen skådespelare har någonsin varit bättre än hon var där, som den hemlösa konstnären som håller på att bli blind - den filmen är som en explosion i själen, bokstavligen. Och Kieslowskis Den blå filmen - och Malles film Begär med Jeremy Irons, Minghellas film Den engelska patienten, med Ralph Fiennes, och så vidare vidare - - -

En syn

Först ser jag en man komma springande, mitt i staden, utan en buss i sikte. Han är ganska välklädd, men så där halvsluskig, orakad, med håret på ända, tom, glasartad blick. Ytterligare en man, i promenadskor, mjukisbyxor, springer också så där oplanerat, lite halvlojt, verkar knappt själv veta vart han ska, eller varför. Och så en till, förvillande lik de andra två, springer, på väg att bli svettig, förbi övergångsstället, och vidare, utan att sluta springa. Låt gå för att en enstaka man (människa, skrev jag nästan) kan skådas i springande tillstånd i stadsmiljö, utan att polisen eller lokaltidningen behöver tillkallas, men - tre stycken? Ingen av dem var motionsklädd. Alla hade något panikartad, jagat i blicken, men de såg inte ut att ha något samröre med varandra: det konstiga var att alla tre hade ett liknande utseende, det kunde vara samma person, fast jag såg dem med en sådan tät intervall att något sådant inte är möjligt. Ingen rörde sig mot en buss (vilket kan vara den enda godtagbara ursäkten att springa i en stad, eller att springa överhuvudtaget). Alla sprang i riktning från mig, precis som i mina drömmar, precis som i mina mardrömmar. Det måste vara ett tecken - men från vad?

Tjugo frågor

En gång i forntiden gjorde jag högskoleprovet, med preskriberat resultat, fast ändå tillräckligt för att jag, trots lakunerna i mitt så kallade gymnasiebetyg, till sist hamnade på en universitetsutbildning. Nu testade jag Svd:s orddel, och våndades över att en del av svarsalternativen var försåtligt likartade, så pass att jag tänkte att det här går åt helvete, nu får jag skämmas, och det var med darrande finger jag skickade iväg svaren, och upptäckte till min förvåning att alla tjugo var rätt. När jag ropar ut min glädjefyllda häpnad säger min fru lite avmätt: - Det var inte mattedelen du gjorde? En annan gång - - -

Jag språkvårdar (inte, typ)

En kollega beklagar sig över dålig språkbehandling i ett e-brev som han har fått, och tillägger: "Tur att det inte var du som fick det, för då ..." Men jag blir ledsen över att bli betraktad som en schablon över en sträng gammaldags konservativ (ursäkta tautologin, men den var medveten) svensklärare, för jag tycker inte att jag är en sådan. Det finns dock vissa saker som jag har svårt för: ett överanvändande av den talspråkliga markören "så", det onödiga förstärkningsordet "ju", satsradningar, förkortningar, och felstavningar. Annars är jag tolerant. Jag uppmuntrar och uppmanar till att börja meningar med "och" och "men", jag vill ha semikolon - ett om dagen! - och jag vill se en kommatering som ger texten rytm, som tillåter tankarna att andas (ut), som strukturerar och underlättar läsningen. Jag är inte den som svimmar för en enstaka svordom, men bara om den umgås med ett i övrigt städat språk. Och jag gillar korta meningar lika mycket som jag gillar långa meningar. Dessutom kan jag tycka att i ett e-brev kan man skriva vad fan som helst, eller hur som helst, nästan, bara man undviker den totalt till intet förpliktigande artighetsfrasen "med vänlig hälsning" eller ännu värre "MVH" - - -


I Stockholm ...

I dag framträder Jeanette Winterson i huvudstaden, och jag borde förstås vara där, bland annat med tanke på att hon missade vårt möte i Göteborg 2001, då hon inte ville flyga bara någon vecka efter attacken mot World Trade Center. I Svd under strecket har Therese Eriksson skrivit om begäret och gränserna hos Winterson, och det är verkligen en fin artikel, även om jag ifrågasätter hennes påstående att alla romanerna är översatta (åtminstone har jag aldrig sett hennes andra roman Boating for Beginners på svenska, vilket i och för sig inte gör så mycket, för den är inte särskilt bra). Däremot vill jag gärna se en översättning av essäsamlingen Art Objects. Numera verkar hon inte göra annat än skriva barn- och ungdomsböcker. Jag har flera gånger utgjutit mig om hur illa hon skriver nu jämfört med tidigare, men det är som om hennes typiska korthuggna formuleringar, katologiseringarna av aforismer, har gått mig på nerverna. Men det kansker säger mer om mig än om henne? Jag vet inte om hon skriver sämre, eller om jag läser (henne) sämre. Det finns annat att läsa, höll jag på att säga. Men jag läste nyligen på hennes briljanta hemsida att hon är förälskad. Gulligt nog kallar hon henne för "Madam X": "I did not think I would find someone so fine to love. Someone I can respect and admire and feel safe with, and I hope go forward with, building a shared world. This is a very good thing for me, and I think for Madam X too. All our friends are really pleased, and although we are very different, that is part of the pleasure."


Jeanette Winterson (till vänster)


Jag uppdaterar mig

Nu har jag forskat i vad dessa forna IG-varningar ska heta i framtiden, det vill säga, från och med i dag klockan 15.30, då vi har nästa konferens (i går tre stycken, i morgon två stycken, jag ser en symmetri här, vackert avslutad med noll konferenser i övermorgon). Jo, enligt mina dokument ska det heta "Enkel utredning" och "Grundlig utredning". Alltså inte enkel → svår, eller liten → stor. Vi har till vårt förfogande den dubbelsidiga blanketten "Utredning/Åtgärdsprogram", och den ska ifyllas fram och tillbaka mellan lärare, elev, vårdnadshavare och rektor, i ett mönster som imiterar utbytet av Vladimirs, Estragons och Luckys hattar i Becketts I väntan på Godot: om hatten (blanketten) ramlar bort på vägen ska läraren ringa hem. Det här är ändå fortfarande den enkla utredningen, vars instruktioner är flera sidor lång ... Ska jag berätta om åtgärdsprogrammet också? Nä?  


Nä, jag sitter hellre här ...

I stället för att åka till Stockholm och lyssna på Nick Cave läsa ur The Death of Bunny Munro och spela några låtar har jag varit lojal mot min skola och haft mina sedvanliga fyra lektioner och tre studiekonferenser, där jag också fick veta att IG-varningar nu har avskaffats, till förmån för "liten" och "stor ... åtgärd"? Eller var det "enkel" och "svår" + något annat substantiv? "Behandling"? Nä, jag minns inte, bara att jag fick höra att vi skulle få veta i morgon. Nä, jag är inte bitter! Jag sitter hellre här och lyssnar på "The Weeping Song", the saddest song ever - - -

Anti-demokraterna

I Sosseblaskan har Jimmie Åkesson, partiledare för SD, skrivit en debattartikel, som innehåller infama påståenden, som samma tidning dagen efter punkt efter punkt vederlägger: en lite underlig journalistisk princip, att dra ned byxorna på någon så där (förr i tiden fanns korrekturläsare). Om mindre än ett år är det riksdagsval, och det skulle inte förvåna mig om SD får fler röster än KD, och då hamnar Alliansen i bryderier, för de vinner inte valet utan KD. Nu har det här äckliga partiet (SD) fått så mycket medialt utrymme, och det kommer att bli så nästa år också, att allt fler kommer att tycka att det är rumsrent att rösta på dem, trots att deras retorik är lika osmakligt lögnaktig som Ny Demokratis, i början av 90-talet. Inget kan stoppa deras framgång: de till och med gillar Astrid Lindgren.

Men för att parafrasera Lena Philipsson, som på 90-talet sa att hon tyckte att krig var onödigt: rasism är bara onödigt. Begreppen Sverige och stolthet är oförenliga. Det enda man kan göra är att bryta förlovningen med Sverige - - -

Rör inte mitt utropstecken!

Länge stördes jag av inlärd fobi för utropstecknet; det skulle användas med så rigorös urskiljning att varje gång mitt finger närmade sig "shift1" kände jag en anonym svensklärares stränga blick, och jag hörde den allt annat än retoriska frågan: "Är det verkligen nödvändigt ...?" Om jag inte missminner mig brukar det jämföras med att skrika: att texten riskerar att ge ett högljutt intryck. Nå - när jag har använt utropstecknet frekvent brukar jag drabbas av utmattning, som om det dränerar skrivandet. Då återgår jag till tidigare askes, utan att fatta dess lockelse. Fast! Ibland måste jag bara få uppleva dess frihetsgivande känslor! Hur det kan få en formulering att sträcka på sig, och tydliggöra ett påstående. Ett "ja!" Så jag är ambivalent, dels genom att jag kan sky andras utropstecken men omhulda mina egna, och jag kan känna att jag använder det ibland (för) ofta, och ibland vill jag bara utplåna det ur min fatabur. I nya numret av Språktidningen (nr 5 2009) skriver Maria Arnstad om "Tecknet som kan skugga ditt utrop", och vill varna för dess utbredning, framför allt på internet. Men jag vill reservera mig!

Processen hit och Processen dit (kanske)

Med tanke på att Franz Kafka själv (människan) ville att man skulle bränna verken skrivna av honom (författaren) är det lite (o)lustigt att följa allt ståhej kring hans manuskript. Nu gör staten Israel anspråk på den handskrivna Processen, läser jag i DN, och det är nästan tillräckligt för att få mig att önska en mindre olydig kvarlåtenskapshållare än Max Brod.

Ser det här ut som Franz Kafka - - - © Stina Wirsén


"And she wrote it out as in letraset"

Arctic Monkeys väljer förstås den välljudande "Cornerstone" som andra singel från sin skiva "Humbug", och det är förstås också en snygg och enkel video, där sångaren Alex Turner går omkring med retrobandspelare och sjunger om sitt trasiga hjärta och att allt redan har hänt, att imperfekt är det tempus som existerar, att minnet är det  modus som återstår.

Det här är jag

Jag fick tips från Andedräkt av koppar, att besvara en enkät med hjälp av boktitlar från bokhyllan. Det låter kanske lika löjligt som det är, men inget förberedde mig på hur roligt det skulle bli, och hur lättsamt och lite arbetsamt. För att förekomma alla kommande frågor: det här är alltså jag - - -

Är du man eller kvinna?

Slumpens musik

Beskriv dig själv

Över vattnet går jag

Hur mår du?

Fritt fall

Beskriv stället du bor på

South of the Border, West of the Sun

Vart skulle du vilja resa?

The Road

Beskriv din bästa vän

Noone belongs here more than you

Vilken är din favoritfärg?

Transparent Things

Hurdant väder är det just nu?

Heavy Water

Vilken är din favoritårstid?

Månaderna utan R

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta?

In a Glass Darkly

Vad betyder livet för dig?

Att följa ögonblicken

Hurdant är ditt parförhållande?

Gåvan

Vad är du rädd för?

Dimman av allt

Dagens aforism

The Heart is a Lonely Hunter

Vilket råd skulle du vilja ge?

Oranges Are Not the Only Fruit

Hur skulle du vilja dö?

Utplåning

Ditt motto

Flykt och förvandling


De tar (August)priset (kanske)

Nomineringarna till Augustpriset. Men jag vill inte tänker inte kan inte kommentera urvalet, och jag vet inte vad som saknas eller vem som vinner, lika lite som jag tänker kommentera det idiotiska att nominera diktsamlingar och romaner i samma kategori. Skulle Ann Jäderlund vinna blir jag glad, om Aris Fioretos vinner blir jag också glad - om någon annan vinner blir jag likgiltig(are), och om Johannes Anyuru vinner blir jag ledsen. Jag har fortfarande inte läst Steve Sem-Sandbergs bok, men jag misstänker att den förtjänar att vinna, och att jag kommer att läsa den i en osnar framtid. I Facklitteraturklassen kan jag tänka mig att önska att Karin Johannisson vinner med sin bok Melankoliska rum, men jag förvånas mest över Lena Sundströms nominering, för vad jag minns fick hon negativ kritik för den. För övrigt är det lite underligt att ha ett Augustpris för Barn- och ungdomsbok, för Strindberg skrev ofantligt mycket i ofantligt många genrer, men han är knappast känd som barn- och ungdomsförfattare - och Facklitteratur och Strindberg känns också som en mindre lyckad kombination. Å andra sidan: vem tänker på Strindberg när det gäller Augustpriset? I genren Skönlitteratur:

Den siste greken av Aris Fioretos
En liten historia av Eva Adolfsson
Städerna inuti Hall av Johannes Anyuru
De fattiga i Lodtz av Steve Sem Sandberg
Hotel Galicja av Per Agne Erkelius
Vad hjälper det om en människa häller rent vatten över sig i alla sina dagar av Ann Jäderlund


© Sara Mac Key                                                      © Ulla Montan

Thoughts on Peace in an Air Raid, Virginia Woolf



Lika dåliga som de är i England på att översätta och uppmärksamma litteratur som inte har engelska som modersmål – senast illustrerat av Doris Lessings infama kommentar till årets nobelpristagare: Honom har jag aldrig hört talas om” – lika bra är de på att vårda sina egna inhemska klassiker, såsom när Penguin i sin serie ”Great Ideas” viger en volym åt Virginia Woolfs essäer: Thoughts on Peace in an Air Raid, som förstås är utsökt formgiven och billig och lättillgänglig på alla sätt och vis. Det är en briljant bok, med en författare som briljerar.

 

Man har samlat tio av hennes bästa essäer, och det vore årets underdrift att påstå att det är ovärderlig läsning. Virginia Woolf skriver vackert, helt enkelt därför att hon tänker vackert, och titelessän handlar om vikten och vådan av att tänka, också under omständigheter som premierar andra saker, som verkar för att du ska avstå tänkandet (det råkar vara kriget, men det kunde lika gärna gälla något helt annat). Och Woolf har åtskilligt att säga om hur du ska tänka: ”Mental fight means thinking against the current, not with it”.

 

Vad som också är slående är hur modernt hon tänker. Hur kan hon låta så modern? Det kan vara så enkelt att andra har adopterat hennes idiom, gjort det till hennes eget. Men det är bara en del av sanningen – vi får inte glömma den möda som ligger i hennes arbete, det allvar hon investerar i sitt skrivande; hon anstränger sig för att vara tydlig, är angelägen om att bli förstådd, och skriver aldrig kryptiskt eller dunkelt i onödan.

 

Den längsta essän här, ”Street Haunting: A London Adventure” finns i behändig översättning i ellerströms bok London från tidigare i år, och likaså går det nog att leta upp en pocketupplaga av Woolf-klassikern Ett eget rum för att få läsa den förtjusande essän ”How Should One Read a Book?” på svenska – annars är ett par av essäerna kanske bekanta från läsning av exempelvis The Common Reader. Om London skriver hon kärleksfullt: ”The charm of modern London is that it is not built to last; it is built to pass.”

 

Hennes infall är alltid pigga, där hon erbjuder nya perspektiv på problem, fräscha idéer. För att tänka innebär för Woolf att tänka om: att tänka (på) nytt, att börja om, att förkasta. Hon kan också föreslå enkla innerliga kärleksförklaringar till ordet, ett humoristiskt sidoskott om dess användning, i essän ”Craftmanship”: ”the less we inquire into the past of our dear Mother English the better it will be for that lady´s reputation. For she has gone a-roving, a-roving fair maid.”

 

Woolf varnar även för faran i att låsa fast orden i dess nyttoaspekter: de förtjänar att leva fritt. Det ger henne en levande estetik, där det skrivna upplevs organiskt, där hon får texten att andas, röra sig: hennes rörliga intellekt dirigerar, dikterar. Och hon tänker på flera plan samtidigt, i flera steg, simultant. Det skapar en rörlig text, och det är underbart att följa hennes tankar. Men du måste vara på din vakt när du läser, för hon uppmanar till skärpt uppmärksamhet: här finns det aldrig utrymme för longörer eller långtråkiga tirader.

 

I spänningen mellan optimismen – tron på livet, på lyckan – och pessimismen – tvånget att förtvivla, att misstro – utspelar sig Woolfs dramatiska tankebanor. Vackrast illustreras hoppet i den sista essän, den vackra ”How Should One Read a Book”, där hon också utforskar något av motsatsen till rådande konsensus, omhuldandet av boken: för Woolf är det läsningen som betyder något, och hon skulle inte ha mycket till övers för rådgivning i hur du arrangerar din bokhylla efter bokryggarnas färger. I stället premierar hon ”the difficult pleasure”, med författare som talar till oss inte för att de smeker oss medhårs, utan därför att de är jobbiga och påträngande, inte för att de ställer sina idéer i tjänst hos oss, utan för att de går i konflikt med oss; deras motstridiga idéer och avvikande uppfattningar kan hjälpa oss, men de måste först besegra oss: ”They can do nothing for us if we herd ourselves under their authority and lie down like sheep in the shape of a hedge. We can only understand their ruling when it comes in conflict with our own and vanquishes it.”

 

Men det allra vackraste är förstås slutraderna i nämnda essä, rader som förtjänar inte bara att citeras in extensor, utan memoreras, inpräntas i varje riktig läsares medvetande:

Yet who reads to bring about an end, however desirable? Are there not some pursuits that we practise because they are good in themselves, and some pleasures that are final? And is not this among them? I have sometimes dreamt, at least, that when the Day of Judgment dawns and the great conquerors and lawyers and statesmen come to receive their rewards—their crowns, their laurels, their names carved indelibly upon imperishable marble—the Almighty will turn to Peter and will say, not without a certain envy when he sees us coming with our books under our arms, “Look, these need no reward. We have nothing to give them here. They have loved reading.”

 

Ja, det är en underbar liten bok, lite drygt hundra sidor, utmärkt buss- eller tågläsning, dessa remarkabla essäer av Virginia Woolf, denna ständigt aktuella författare. I Penguin-serien Great Ideas, som också inkluderar böcker av Marcus Aurelius, Kierkegaard och Proust, innehar den nummer 78, så även om den bara kostar € 7,90 går det nog att ruinera sig på dessa böcker ändå.


Alla är vi stora romaner. Erik Beckman som litteratur-, musik- & kulturkritiker 1965-1995, [red] Malte Persson

Det sägs (av andra) att kritik är en färskvara: därför borde kritik åldras och bli härsken när dess ämnen inte längre finns under vår nos. Men många av ämnena finns kvar, invänder jag. Den aktuelle Erik Beckmans artiklar mellan åren 1965 och 1995 finns nu samlade i en utsökt liten och ambitiös bok, utgiven av Modernista, med Malte Persson, en av översteprästen Beckmans nutida lärjungar (det är förstås komiskt och träffande – sanningen är alltid komisk, skulle Beckman säga – att omslagets foto visar författaren ligga på marken och täcka över suffixet i hemstaden Präst[mon]): Alla är vi stora romaner heter den.

 

I förordet skriver Persson om Beckman som en motvillig kritiker, men jag misstänker att det här gäller majoriteten av författare, att det inte är mycket lust inblandat när de skriver sina recensioner: åtminstone blir jag sällan övertygad om motsatsen. Men vad skulle en författare lära sig av att skriva kritik? Eller att läsa kritik av sina egna böcker, något de flesta brukar säga att de aldrig gör, vilket för en utomstående ter sig mindre arrogant än dumt (vissa författare borde verkligen läsa mer kritik av sina egna böcker).

 

En av Beckmans käpphästar är den orealistiska realismen, den högst subjektiva verklighetsskildringen, som är omöjlig, och därför nödvändig. Han polariserar saken (verkligheten) med idén (tanken), eller med de esoteriska begreppen utåtvänd respektive inåtvänd näsa: men det går inte att utelämna det ena synsättet, då blir det en ofullständig konst. Och ofullständig måste den vara, invänder Beckman (jag). På frågan ”samhället eller konsten” svarar han ”samhället och konsten”, och på frågan ”stil eller innehåll” svarar han ”stil och innehåll”, enligt en förenandets princip.

 

Som kritiker är det viktigare att veta vad som är dåligt än vad som är bra – det senare är oftast så uppenbart – och Beckman är inte sällan negativ, eller med ett annat ord, han är bra på att söka upp de svagaste sidorna i en bok. Den här samlingen innehåller mestadels litteraturkritik, men även en handfull texter om musik (där han förefaller skriva inifrån musiken, bli sitt ämne), och lite smått och gott om kultur i vidare omfattning. Allt skrivet på ett talspråkigt idiom, resonerande, i hög grad i direkt dialog med läsaren.

 

Beckman skriver bakvänt, charmigt och lite milt våghalsigt – det går aldrig som läsare att känna sig säker, för hans taggighet kan träffa med oslagbar plötslighet. När han recenserar Norén på 60-talet gör han det med ett tonfall och en synvinkel på Noréns estetik som får en att undra om han egentligen skriver om de dagböcker dramatikern gav ut förra året. Det är med inlevelse och fantasi Beckman arbetar som läsare: intensivt, med känslorna fullt synliga, inte sällan helt ogarderat. Värderingarna är ganska öppet redovisade, vilket får hans omdömen att ofta te sig profetiska, och lika ofta välgrundade och varaktiga.

 

Det låter enkelt nog att läsa med inlevelse, men Beckmans metod är nog svår att imitera fullt ut, utan att det blir löjligt. Sant: han tar stor plats själv, skymmer ibland de texter han skriver om, men det förlåter man nästan alltid, då han i nästa andetag tar ned sig själv på jorden, blir ödmjuk, utan all falsk blygsamhet. Han hatälskar, eller älskhatar Sverige: ”kunskaper och lyckokänslor är [...] inget för ett folk som är så förbannat upptaget som det svenska”.

 

Varför är då Beckman så bra i det han gör? Jo, han vet att han måste vara dålig, att det inte går att nå ända fram, att visionen är omöjlig att återge, att den aldrig kan förverkligas. Lever inte författaren ändå för visionen i sig – den är en tillräcklig kick? Verket är en andrahandsprodukt, en defekt artefakt, som bara mumlar om sin egen otillräcklighet … (Men då svarar Beckman: ”Den konstnärliga skapelseprocessen är alltid en lögn när den beskrivs och sann bara i sitt färdiga resultat.”)

 

Jo, men inte bara för att han vågar vara dålig: han är så rolig också. Humorn hos Beckman är alltid en oväntad gäst, och inte som i annan svensk tradition, i synnerhet den som svt premierar, där skratten annonseras i så hög grad att de kände sig tvungna att ge den brittiska komediserien Smack the Pony den svenska titeln ”Skratta här!” Hos Beckman finns inga sådana (över)tydliga skyltar, utan du får som läsare desto oftare småflina åt diskreta lustigheter. Förutom humorn är det också viktigt att här lyfta fram hur viktigt språket är för kritikern Beckman: att det är i sitt språk det litterära verket existerar, att det är där dess sannaste uttryck finns. Han poängterar att konsten inte vilar i sin egen storhet: hur viktigt det är att inse att det som ger konstverket dess storhet är dess stridbarhet, att den bråkar med sin mottagare, är obekväm och taggig.

 

För att nämna bara en av många anakronismer, verkar flera av texterna skrivna i polemik mot den manifestdebatt som har härjat den här hösten i kultursverige: ”Modernisternas spel förs aldrig på motståndarens planhalva, knappast ens på den egna planhalvan – de verkliga uppgörelserna sker i modernisternas omklädningsrum.” Ja – kan du föreställa dig Beckett på en idrottsplan? Nej, lämna honom i omklädningsrummet med Beckman, och utse aldrig någon av Beckmans utomtävlansböcker till något årtiondes bästa ...

 

Malte Persson menar att man inte behöver vara Beckman-fan för att uppskatta den här boken: å andra sidan vet jag inte varför man inte skulle vara Beckman-fan, för även om det finns åtskilligt att invända mot när man (jag) läser hans dikter, är han alltid intressant, och även som kritiker eller recensent erbjuder han nya perspektiv hela tiden. Ja, han är en udda kritiker, genom att betona verkligheten lika mycket som estetiken: det är svårt att förutsäga var hans slutsatser kommer att landa. En recension av två nyutkomna diktsamlingar kan utmynna i en minipoetik (”För lite misslyckanden, för lite moral”), och som läsare kan jag bara avundas hans obesvärade sätt att närma sig sina föremål, lite halvt nonchalant men alltid uppmärksamt och intresserat, lite halvt burdust men aldrig vårdslöst eller plumpt.


Månen vet ...

"allt omkring henne håller andan / när hon tas i handen / leds ut i det klara våta gräset / och får niga för nymånen / lämnas ensam / med den vita skäran" Bruno K. Öijer, Det förlorade ordet

På sin hemsida länkar Jeanette Winterson till sina tio radioprogram om månen, som hon gjort för BBC. Ja, de finns säkerligen också på deras hemsida, för den som har en proxy - - - Winterson talar om månen i litteraturen, kopplingen till "lunacy", den riktiga månen som astronauterna jagade, den grekiska månen, s/f-månen, kvinnornas måne, visar både allmänna och esoteriska kunskaper om månen, blandar det välkända med det fördolda, och citerar friskt från dikter om månen, av Frost, Yeats, och inte minst den här av Sylvia Plath:

The moon is no door. It is a face in its own right,
White as a knuckle and terribly upset.
It drags the sea after it like a dark crime; it is quiet
Withe the O-gape of complete despair. I live here.

Behöver du (inte) en bokhylla?

Möbelföretaget som för trettio år sedan lanserade bokhyllan Billy erbjuder nu i en begränsad utgåva en version med citat från Shakespeares sonetter. Vilken bra idé! - för den som inte har några böcker att ställa i bokhyllan, för gör man det blir citaten förstås osynliga. Eh ... - ... tänkte inte på det! som de säger i Sundbyberg? Designern i fråga, Annika Bryngelsson, kommenterar sin metod så här: "I had a young romantic kind of guy in mind and that's why I used quotations from William Shakespeare's love sonnets. There's plenty of strong emotions, love, heartache - yet the pattern is still cool with it's graffiti-inspired look". Fast unga män läser förstås inga böcker, speciellt inte Shakesperare - - -

En bokhylla utan böcker är ingen bokhylla - - -


IRM? MRI!

Charlotte Gainsbourg tar det osäkra före det säkra, när hon följer upp sina framgångar som skådespelare i von Triers Antichrist, genom att spela in en hel skiva med den lynnige och ojämnt begåvade Beck. Av första mp3:n att döma har ljuv musik uppstått: "IRM" låter som något med förmåga att irritera lika mycket som att bli älskat. Jag väljer det senare alternativet: det här låter som något hennes karaktär i von Triers film kunde ha spelat in - primitivt, farligt, otäckt, men framför allt låter det bra. Trots att hon tidigare har samarbetat med Jarvis Cocker (och med sin pappa Serge) tror jag inte att hon någonsin har gjort bättre musik. Med tanke på föregående inläggs antydan om svenska musikrecensenters bristande kunskaper, kanske det, innan du får läsa något dumt från det hållet, ska framhållas att titeln är ett anagram för MRI (Magnetisk resonanstomografi), något som Gainsbourg fick mer än nog av efter de hjärnskador hon ådrog sig i en olycka med vattenskidor för två år sedan. Efter ett antal frisksportsreltaterade skador har hon nu lovat att leva säkert säkrare - - -

Ser det här ut som någon som lever säkert - - -


Kritik av kritik

I Expressen skriver Jan Gradvall om kritik, och använder en konsert med Fleetwood Mac som exempel. Storstadstidningarnas recensenter var genomgående negativa, klagade på hur trötta bandet lät, något som motbevisas av publikens respons, redovisad i kommentarfälten till nätupplagornas recensioner. Gradvall diskuterar de nya teknikerna, och ifrågasätter värdet att twittra och (mikro?)blogga samtidigt som man bevakar en konsert, eller för den delen väljer att samtidigt titta på en fotbollsmatch (där går väl ändå gränsen för en recensents simultankapacitet?). Jo, men här är kanske förklaringen till att så många konsertrecensioner är så slappt skrivna, och så löjligt dåligt researchade, att Svd tror att Stevie Nicks inte vet skillnaden på Velvet Underground och Jefferson Airplane (hon var, till skillnad från recensenten där - när hon nämner Velvet Underground menar hon förstås klädaffären med samma namn). Tidigare var kritikerna mer insatta, tror jag: nu räcker det med att googla, tror de, och då blir det som det blir. Skillnaden är också att då kunde deras felaktigheter stå oemotsagda, medan de nu blir skrutinöst granskade och får sina fiskar varma för varje tabbe, vilket måhända är ett visst steg framåt för demokratin, liksom för de nya teknikerna. I alla fall: Gradvall är normalt rätt underrättad, och jag skulle tro att hans artikel orsakar några kollegers gnisslande tänder. Eller inte: ingen har hittills kommenterat hans artikel (å andra sidan är det närmast omöjligt att kommentera på Expressen).

Om värk

Senast jag hade riktigt ont i huvudet var en gång våren 1990, när jag kände en smärta så intensiv att jag under några minuter erfor hur jag miste kontakten med min egen kropp, hur vi bokstavligen lämnade varandra: det var en genuint otäck upplevelse, bortom dödsångest, för det kändes som att jag dog på riktigt; det var en huvudvärk som fick all annan huvudvärk att te sig som pjosk, och sedan dess har jag nog heller aldrig beklagat mig och klagat på ont i huvudet. Tills i går: efter några timmars värk, koncentrerad till det vänstra (sinistra) ögat, var jag uppe på nästan samma molekylära smärtnivåer som den där gången för nitton år sedan. Förtvivlan hamrade hårt, och det enda tänkbara svaret för mitt uppgivna förnuft var att det måste vara en tumör. - Nej, sa min kloka fru, du har cyklat i motvinden och spänt axlarna. Efter behandling hamnade jag i nästan dugligt skick, men i dag har värken legat som en ond smådjävul och lurat på min vänstra axel, som en tyngd, en påminnelse om vad som kan vänta, och den skickar ut sina diskreta signaler till den oroliga hjärnan. Sömn är knappt att tänka på: snarare en konstig dvala, som skickar mig till halvdrömmar och yrslig oro. Det är som att värken från i går har gjort avtryck, att hela min tankeverksamhet är söndertryckt av smärtan, som har knådat hjärnan och gjort dess innehåll alldeles suddigt. Jag tänker tankar som liksom bara lägger sig ned i resignerade poser, som om de inte ids tänka(s) klart, som om som om - - -

Allt är (alltid) som vanligt

Även i år fattade Ödet tag i min krage och pekade mig till utbildningsmässan, trots mina hemska upplevelser 2007 och 2008. Där samlas alltså alla niondeklassare i kommunen för att gå runt och plocka på sig pennor och annat jox från drygt tjugo skolor. Där utanför passerar jag eldstäder, traktorer och en ko, och den var brun, och där inne är allt hemskt. Allt är som vanligt: jag cyklar dit i en motvind som är så kraftig att jag nästan cyklar rakt ned i Vättern, som sällan har sett mer olycksbådande ut, och sedan är solen så låg att jag inte ser några bilar eller någonting alls när jag cyklar därifrån, men det är fruktansvärt vackert med orange ljus mot de höstliga träden, och jag hinner tänka att om jag dödas av en bil har jag i alla fall något vackert på min näthinna. Efter att kolleger har berättat historier från gårdagen, med personal från andra skolor som betett sig makalöst dumt, är jag beredd på det värsta - men inget alls händer, som vanligt. De flesta eleverna går mest omkring och ser förvirrade ut. När någon stannar till och vi börjar prata om IB spelar den närliggande skolan E-Type på hög volym, eller så kommer någon representant från en annan skola och avbryter påfluget, trots att vi befinner oss inom inhägnat område. Ingenting förvånar - jag rycker på axlarna, i full visshet att det är så här det brukar vara, det är så här det är, det är så här det kommer att vara. Kaffet kan ha varit det sämsta jag har druckit på flera månader, dessutom, så den här mässan har inga försonande drag: dessutom ett drag från den ständigt öppna(de) dörren, och vore det inte för att jag hade huvudvärk redan innan jag tog mig dit skulle jag ha fått det. Inte ens pennor i alla färger fick jag med mig hem - - -

Down by the ocean it was so dismal

Knappt hann jag smälta den dåliga filmatiseringen av Ellis The Informers förrän jag nås av nyheten att han skriver filmmanus tillsammans med Gus van Sant, baserat på de självmördade konstnärerna Theresa Duncan och Jeremy Blake: hon överdoserade tabletter först, i Juli 2007, och han en vecka senare, genom att drunkna i Atlanten. Det kan bli hur dåligt som helst, eller halvbra, men knappast riktigt bra, hur mycket jag än gillar både Ellis och van Sant. 


A pair of star-crossed lovers: Jeremy Blake och Theresa Duncan.


Ömtåligt gods, Gina Jacobi

Gina Jacobi omgiven av fyra klockor. Om du tittar noga ser du att samtliga står stilla - - - © Lia Jacobi

 

Om du vill ha cirkus

så satsa på mig –

En clown utan glädje –

en kopia av dig!

 

På 80-talet var det Sundvalls egen rockhäxa Gina Jacobi som bäst förvaltade det musikaliska arvet från Kate Bush och Lisa Dalbello. Men jag tyckte redan då att den artist hon hade mest gemensamt med var Danielle Dax: lika skvatt galna texter, och lika hårt melodramatiskt utspel i sången.

 

Nu verkar det vara en förbannelse inblandad hos nästan samtliga dessa artister, för knappt någon av dem verkar ha fått ordning på sin karriär efter 80-talet, och det räcker med ena handens fingrar för att samla ihop alla skivor som dessa fyra har spelat in sedan 90-talet gjorde sitt intåg. Bland annat därför är det oerhört glädjande att Gina Jacobi – efter att bland annat ha hunnit bli mormor – nu återvänder med skivan ”Ömtåligt gods”, men framför allt därför att det så påtagligt är en artist som nu har slickat sina sår och vässat sin penna (i den ordningen), för det är med skarpa texter och stor pondus hon tar sig upp igen.

 

”På jakt efter solen” var årets överlägset bästa svenska skiva 1988 – som en underbar vision om hur Eva Dahlgren skulle ha låtit om hon hade vetat hur hon skulle undvika de värsta klichéerna och de mest insmickrande arrangemangen, för Jacobi har alltid varit bäst när hon har kompromissat som minst, när hon har lyssnat som mest på sitt eget egensinniga huvud. Resultatet var en udda fågel (”Ja dom är märkliga fåglar”), och den som tror sig veta vad 80-talet musikaliskt handlade om måste upptäcka denna nedgrävda skattkista med tolv mörkt gnistrande dukater av ädlaste valör – denna Pandoras ask med allsköns vackra rysligheter och horrorsköna sånger.

 

Att ”Ömtåligt gods” ska vara lika bra är kanske att hoppas på för mycket: däremot måste sägas att den tar vid där ”…solen” slutade, och känns som en lika naturlig som värdig uppföljare, bara tjugo år försenad. Här finns en ”Älskling” som låter som det bästa Jacobi har gjort sedan mästerverket ”Tyst gråt”, det bisarra singelsläppet från ”…solen”, där hon alltså hoppades att ångestfuktade textrader som ”I raseri / ska jag slå sönder och hata / I raseri / i alla mina sinnen” skulle fresta Tracks-lyssnarna … ”Älskling” låter som ett kärleksbarn mellan Led Zeppelins ”Kashmir” och Morrisseys ”I Will See You In Far Off Places”, men det spännande är hur hon växlar tonart hela tiden, låter det långsamhårda österländska kompet brytas mot ljuva fluffiga toner: det är en teatralisk juvel, omedgörlig och vrensk lika mycket som den är smeksam och mild.

 

Som den 80-talsikon hon borde vara är den enda uppenbara referensen till just 80-talet, som om tiden verkligen har stått still: ”Kaninkokerskan” refererar så klart till Glen Close i Adrian Lynes film Fatal Attraction.

 

Det som övertygar mest på skivan är hur Jacobi släpper de flesta hämningarna, går på lina utan skyddsnät, och överger det försiktiga och trevande som har präglat de få skivor hon ändå har släppt under 90- och 00-tal. I stället för att vara disträ och tankspridd låter hon koncentrerad, som någon som har något att bevisa, och därför får hon låtarna att lyfta – hon sjunger med större självförtroende, med större självkänsla som uppbackning, och sången är också framlyft i mixen, och rösten är (mer än) intakt.

 

Gospelballaden ”Total Absolution” låter som något Martin Gore brukar skriva till Dave Gahan. Ännu bättre är titellåten, och jag skulle gärna vilja få en förklaring vilken trolldom som har använts för att omvandla det saggiga riffet från 10ccs ”The Wall Street Shuffle” till en så angenämt mjuk melodi. Texten innehåller ärligt oförställda rader, i synnerhet dessa: ”Om du slår sönder det min vän / Så går jag nog aldrig laga igen … / Är jag riskavfall, är jag alldeles kall”, där den sista raden sjungs i en temperatur som når Sundsvalls berömda blåsiga minus femton grader.

 

Texterna är överlag distinktare. Självrannsakan är något som också tematiskt går igen på hela skivan, hur hon gör upp räkningen med sig själv, i brutalt ärliga försök att komma till visshet om det egna jagets beteenden. Även i det kanske svagaste eller mest onödiga spåret, tacksamhetshymnen ”Om ni inte fanns”, finns rader lika lekfulla som allvarligt menade: ”Så jag vacklar runt i min inre strid / när jag kunde vila i en himmelsk frid / Ett bedrägligt liv i lögn [min kursiv] och ro –”. Det är en självironisk blinkning som återkommer i ”Älskling”, ett självcentrerat byte av pronomen på sista raden: ”Jag vill inte kontrollera … / Så jag blundar och jag tror på mig!” – i stället för ”på dig!”

 

Det är också en väldigt självcentrerad skiva textmässigt, som ömsom är full av optimism och berättigad självtillit, och ömsom lika full av tvivel och deppighet och pessimism. Det är kanske bara Olle Ljungström av svenska artister som är lika språkligt säkra som Jacobi, och lika skoningslös mot sin egen skörhet och skröplighet, när hon inleder ”Som förut” så här:

Livet sätter sina spår … (håhå – jaja!)

och Tiden läker alla sår (jaha – så bra!)

men för en del, så läker de fel

Min kropp har redan gett upp del efter del …

så kommer jag någonsin kalla mig hel?

 

Det är en lycklig skiva Gina Jacobi har gjort, hur mycket olycka sångerna än kurtiserar, helt klart resultatet efter att återigen känna sig behövd, att vara någon som har något vettigt att komma med, både vad gäller musik och text. Det är en lika stark och övertygande återkomst som Siouxsie gjorde för två år sedan med ”Mantaray”. Men kommer Sverige att lyssna mer den här gången på denna allt annat än tillgjorda musik? (Svara inte!)

 

Var det strömavbrott –

var jag allvarligt störd?

Är det släckt för gott –

är jag slut och helt körd?

Ser det här ut som ömtåligt gods - - -

© Lia Jacobi


Surprising where you find the 80s

Första gången jag hörde Dalbello var nog i ett radioprogram om Gina Jacobi, och då trodde jag först att det var en låt på engelska av Jacobi. Den här videon innehåller nästan en överdos av 80-talet, visuellt, vad gäller frisyrer, smycken, kläder. Fast låten är fortfarande - eh, bra.

Himmel över Jönköping

När jag cyklar hem från mötet med styrelsen för det humanistiska förbundet är himlen nästan onaturligt övernaturligt vacker, tills jag påminns den sura kommentaren senast jag yttrade mig om en vacker himmel: "Det beror på luftföroreningarna". Nåja - ett lyckat och effektivt möte, gott kaffe och godare sällskap, och nu ska jag skriva det nödvändiga protokollet, vilket brukar ta sin rundliga tid - - -

Uppställning med albatross, Sara Gordan

När Sara Gordan debuterade med den genuint otäcka korta prosasamlingen En barnbok kunde det ge förnimmelsen att vistas i ett mörkt rum, medan uppföljaren Uppställning med albatross kan erinra om ett återbesök i exakt samma rum, fast nu är det en dörr som står på glänt någonstans och låter lite ljus sippra in. Men det är fortfarande otäckt, även om jag känner mig osäker på hur jag ska läsa (uppfatta) boken, som är full av villospår och falska ledtrådar: men det är förstås meningen, just att jag ska känna mig osäker.

 

Det är mamma, Papy, barn(et); även här skildras barn och övergrepp, och det är fortfarande skrivet på en gnistrande prosa, lika tufft och medvetet som det är dovt och kvävande. Mot en fond av barnsånger, Mikael Wiehe, filmer (The Shining, Himmel över Berlin), nyhetssändningar, utspelar sig en ödesmättad berättelse, med en bilkrasch och en intrig som följer mardrömmens logik, som i en skruvad uppväxtskildring i fem akter, liksom en tragedi.

 

Tragedin: mannen som dör, kanske – för kraschen kan lika gärna vara en (önske)dröm som delas av barnet och mamman, hur oundviklig den än ter sig, likt andra dödar. Lika ståtligt som jordnära berättas den här historien. Och jag måste säga att den är nästan lika oroande som jag upplevde En barnbok. Samtidigt är det en försåtlig bok: jag vet inte riktigt hur jag ska läsa, vad jag ska göra med berättelsen. Det skildrade ger sken att vara iscensatt, ett (skåde)spel, med jämförelse med en tävlingsmatch. Helt enkelt en konstruerad och rigid värld, hårt tuktad. Minnet är ett rum: en samling av förflutna gestalter, de(t) som aldrig kommer tillbaka.

 

Återvändande ord ger berättelsen struktur, men det är en struktur som ständigt ifrågasätts och hotar det idylliska, med påminnelser om att det kan vara mer troligt att våra minnen ser ut just så här: försök att lappa ihop det fragmentariska, kantiga och (av)brutna. Likaså kan livet påstås vara så här kaotiskt, osorterat och rörigt, med opålitliga formler som inte lyckas ge tillvaron en fast form, men som låter vackra som kvidande refränger (”som i en ballad”, till exempel). Idyllen och abyssen går hand i hand.

 

Gordans språk är närgånget, lägger sig tätt intill läsaren lyssnaren, med ett tonfall där Rilkes högstämda ton körs genom en mix av Aphex Twin, och skapar en intensitet som kan påminna om Mare Kandres: det är uppenbart att Gordan går samma ärenden, och det är inte svårt att tänka sig deras berättelser utspelar sig i samma litterära landskap. Även här är det en förnimbar sorg som präglar figurerna, som en bedövning som lagt sig över dem.

 

Men Rilkes ängel har blivit barnets albatross. Jag uppfattar den återkommande albatrossen – bara ett av många djur i den här boken – som en talisman för barnet, ett försök att skydda sig från det hemska som sker. Men att poesins albatross är ”en krymplings like” i verkligheten kunde Baudelaire visa i Ondskans blommor, och inget skyddar barnet från vare sig fantiserade eller upplevda fasor i Gordans bok, som jag tycker är lika egensinnig som den är övertygande och nödvändig.


Översättningsproblematik

På en lektion vill eleverna veta vad "dåligt ölsinne" heter på engelska, men det finns ingen behändig översättning, vilket bekräftas av kollegerna som har engelska som modersmål: som vanligt får man förlita sig på en lång omskrivning. Jag försökte skämta bort det, genom att säga att det är klart att det inte finns någon översättning - det är bara svenskar som har dåligt ölsinne (det är svårt att tänka sig en icke-svensk yttra det på sitt språk, ackompanjerad av en indignerad huvudskakning). Fast då är det något av en ironi att det är lika svårt att översätta "bollkänsla", för oavsett vad man säger om det svenska fotbollslandslaget så är "bollkänsla" inte det första ordet som ger sig till känna.

Tusen svenska klassiker. Böcker filmer skivor tv-program från 1956 till i dag, Jan Gradvall, Björn Nordström, Ulf Nordström, Annina Rabe

Ett vanligt argument mot en försigkommen kanonisering av Harry Potter-böckerna är att vi måste avvakta tidens dom: i ett kort perspektiv klår försäljningen av Rowlings böcker med den lille trollkarlen alla gamla klassiker, men i det längre perspektivet kan inte ens hans fläderstav rå på Jane Eyres dominans. En kommande generation vill distansera sig från sina föräldrar, så när alla barn som fått sin uppväxt präglad av Harry Potter sätter böckerna i sina barns händer, kommer de små telningarna inte att vilja befatta sig med dem. Därför är det vanskligt att utnämna klassiker: det som är stort i dag behöver inte vara det i morgon – i konstrabatten är det sällan de mest extravaganta blomstren som är perenna.

 

Och så har vi den stora, otympliga boken, som vill ge elefantiasis ett ansikte: Tusen svenska klassiker, sammanställd och skriven av Jan Gradvall, Björn Nordström, Ulf Nordström och Annina Rabe; inget ont om dem, egentligen, för det är ett omöjligt arbete, och bristerna kan de inte göra mycket åt – med viss rätt kan de rentav känna sig stolta över urvalet. Samtidigt: människans behov av de här listböckerna är omättligt, och ju mer vi föraktar de gamla bildningsanspråken kommer vi att behöva förlita oss på guideböcker av det här slaget.

 

I förordet garderar sig gruppen mot själva begreppet klassiker, något som ändå inte hindrar mig från att ifrågasätta vettigheten med deras bok. I synnerhet när de kommer fram till 00-talet rör de sig på ett gungfly, där jag förmodar att framtida arkeologer kommer att sucka uppgivet eller stöna förfärat åt urvalet. Själva mängden har också gjort boken till ett monster, och som svar på frågan ”allt?” kan jag svara, ”nej, men (mer än) tillräckligt”. De bidrar också med en egen definition till ordet klassiker: ”verk som speglat, definierat och format sin tid”. Men mycket av det som blir klassiker är i själva verket skapade trots sin tid, och dessutom gärna i trots mot sin tid, och mer ofta än sällan oförstådda av sin samtid. Nu finns i sanningens namn några sådana med, som Roy Anderssons Gilliap, men det mesta utrymmet är ägnat dagsländorna. Mycket är förvisso stort, men då endast under en kort tid. De överlever inte.

 

Jo, här finns gott om träffsäkra iakttagelser, som jämförelsen mellan Jacob Hellmans debutskiva och JD Salingers Räddaren i nöden, men det är oförlåtligt att kalla Per Hagmans debutroman Cigarett för en klassiker, när det var med uppföljaren Pool han visade att han var en riktig författare och inte enbart en Bret Easton Ellis-epigon. Texterna om 00-talets verk är också pliktskyldigt skrivna, och fulla av reservationer, som visste de att det inte går att sia om vad som är av bestående värde när man talar om sådant som tillhör det nästan fortfarande dagsaktuella.

 

Men jag läser ändå den här boken med nostalgin över både min högra och vänstra axel, och många av nedslagen transporterar mig till det förflutnas lyckoriken, som i den kompis rum där jag första gången lyssnade på Ebba Grön. Tyvärr verkar man tycka att allt är (nästan) lika bra, medan jag nog vill höja en varningens flagg för ungefär 90 % av alla tv-program, speciellt under 80-talet. Texterna är korta, förenklade, men det är förstås en nödvändighet: alternativet hade varit en ännu tyngre bok, och jag misstänker att läsningen ger lika mycket träningsvärk som en timmes bordtennisspel (med andra ord: en veckas konvalescens).

 

Bilderna på skiv- och bokomslag fångar verkligen tidsandan perfekt, och det är en fröjd att leta fram personliga favoriter bland alla snuttar, även om det som sagt är ont om direkta överraskningar – eller besvikelser, för all del. Att Lolita Pop inte fick plats beklagar de själva i förordet (att ”Långa tåg av längtan” är en av 80-talets bästa svenska låtar betyder inte mycket, för under det årtiondet var det andra tongångar som gällde på de hitlistor som fått bidra till urvalet), och många av texterna är faktiskt skrivna med finess, som när de skriver att en tv-tittare som såg Styles hår(t)sprejade frisyrer 1986 undrade om de hade filmats upp och ned. Den som till skillnad från mig inte har vigt halva sitt liv åt det som brukar kallas för ”populärkultur” blir säkert också bildad av den här boken.

Så här ser en klassiker ut - - -


Jag måste drömma - - -

Det lär vara en av de vanligaste mardrömmarna hos akademiker: en tentasituation, och det går inte att tyda frågorna, de är skrivna på ett okänt språk, eller bokstäverna har lagt sig i oordning. I Bergmans Smultronstället finns det en sådan drömscen, där Isak Borg inte kan läsa texten på tavlan. Men jag har aldrig några sådana drömmar: jag har och hade ett alldeles för oneurotiskt förhållande till mina gamla tentor, efter att ha snubblat på det första hindret - men det var övermänskligt att gå från att aldrig ha gjort några läxor under hela grundskolan och gymnasiet till att läsa in 5 poäng amerikansk realia, när jag inte hade en aning om hur man pluggade, och begreppet "studieteknik" var mig lika främmande som det korrekta uttalet av glosan 'mature'. Nu drömmer jag ytterst sällan om skolan: det är som att det är mer än nog att ha lektioner till klockan 17.00 fyra dagar i veckan, men härom natten drömde jag att jag stod vid tavlan och tuschet i white board-pennan tog slut. Då får jag alltid en impuls att med en effektfull manöver slänga den i papperskorgen, lika snyggt som Reine Brynolfssons lärare alltid gjorde i Carina Rydberg-filmen Svart Lucia. Men då var det med krita, och papperskorgen var en plåthink, som tillät den avbrutna kritan att dunsa till med en skarp smäll, medan min tuschpenna bara sjunker ned i plastkorgens mjuka vita påse med ett oskönt slurpande ljud, så jag kan lika gärna låta bli, och med plikttrogen hand överlämna den obrukbara tingesten till hanteringen av farligt gods, så att vår skola gör skäl för sitt miljödiplom (diskret harkling hörs i bakgrunden).

Stranger to Kindness

På tal om The Knife: Fever Rays kusliga version av Blixa Bargelds/Anita Lanes "Stranger to Kindness", en definitiv höjdpunkt i Nick Caves karriär, och även om hans inspelning är legendarisk och oslagbar lyckas Fever Ray tillföra något, hur nära de än lägger sig originalets melodi, som är lika vacker som den är luguber - behållningen blir hur Karin Dreijer Anderssons röst tränger fram (som) från andra sidan graven, omgjord och bed(r)övad, och hur musiken tar karaktär av att vad som helst kan hända: det kan mycket väl vara den mest uncanny (unheimliche) musik som jag har hört. I The New Yorker intervjuas sångerskan av Sasha Frere Jones, och berättar om sin besvikelse att Fever Rays musik inte användes i Låt den rätte komma in, vilket sannerligen hade varit en lämplig ljudkuliss: men kanske bättre lycka till Kristian Petris kommande filmatisering av Hanteringen av odöda?

Does this look like a stranger to kindness - - -


Finkultur

Ser det här ut som en opera - - -

Riktigheten i den gamla klyschan att det är svårt att bli profet i sitt hemland har kanske Sverige bidragit till flest livstecken på. Tänk bara på att Ingmar Bergman tvingades göra en kletig sentimental film (Fanny och Alexander) för att finna nåd hos gemene man, och Tomas Tranströmer som mobbades på 60-talet medan resten av (poesi)världen hyllade honom, tills de yrvakna litteraturmänniskorna i Sverige tog honom till nåder, men först efter att han tagit omvägen över andra länder. Likaså Abba: utmobbade på 70-talet, och nu placerar nästa generations musikkritiker Ulveaus/Andersson som låtskrivare i nivå med Lennon/McCartney, bara för att Bono med flera har hyllat Abba. Och The Knife hålls utomlands som världens mest spännande band, medan de i Sverige betraktas som kufar, som gör otillgänglig och svår musik. Medan hyllade svenska artister hellre ägnar sig åt att göra tråkiga proggiga temaplattor har The Knife skrivit operan
Tomorrow in a Year, som handlar om Darwin, och efter att ha spelats i Danmark, Schweiz och Tyskland ska den i Januari framföras i Stockholm, på Dansens hus, och jag har biljetter, och efter att ha betraktat och lyssnat till det här utdraget är jag än mer övertygad om att opera är något för mig. Så där ska jag sitta tillsammans med rika amerikaner och utsätta mig för det nya årtiondets största kulturhändelse på svensk mark.


Higher than Primal Scream

Det var bara en tidsfråga innan Bat for Lashes skulle göra en cover på Primal Screams vackraste låt "Higher Than The Sun", och det är en nästan kusligt perfekt version, en sol utan fläckar, som smeker melodin och behandlar de sköra textraderna med de rätta tillsatserna av det drömda och det upplevda, där "experience and innocence bleed inside her".

Endast solen har rätt till sina fläckar - - -


Vathek X 2

Den äldre versionen av Vathek eller Kalifen på resa är utgiven av Wahlström och Widstrand (1927), med översättning av Ragnhild Haglund. Lydia Skottsberg har gjort det vackra omslaget, med utsökt kaligrafi och en teckning av den lömske Vathek. Den förra ägaren kan ha läst boken i badkaret eller något, för limningen är lite sisådär. Men jag har inget ont att säga om översättningen; det tråkiga är väl att hon ignorerar semikolonet, något som Arthur Isfelt i den nyare översättningen (h:ström 2009) konsekvent beaktar - å andra sidan utelämnar han infinitivmärket ...

Vid detta tröstlösa framtidsperspektiv brusto de stackars barnen i gråt och kastade sig ned framstupa för dvärgarna, som fullkomligt motsvarade de förväntningar man ställt på dem och genast läto höra ett förträffligt anförande av sedvanlig längd över den heliga kamelen, som efter tusen år skulle föra dem till de rättrognas paradis. (Haglund)
Vid denna hopplösa framtidsvy började de arma barnen att gråta och föll på knä inför dvärgarna, som spelade sina roller ypperligt och höll ett förträffligt tal, av ansenlig längd, om den heliga kamelen som efter tusen år skulle föra dem till de rättrognas paradis. (Isfelt)

Den gamla boken har också Hjalmar Bengtssons ex libris, med vikingamotiv. På bokens sista sida har han också skrivit: "En fantastisk och ruskig historia! 2.12.43 HjBn".


Vathek, William Beckford

Den gotiska romanen har fått en senkommen revival i Sverige, med översättningar av några av pionjärverken, och turen har nu kommit till William Beckfords rysliga pärla Vathek, som h:ström ger ut i Arthur Isfelts översättning. Ursprungligen skriven på franska, trots att författaren var engelsk ut i fingerspetsarna. Det finns en svåråtkomlig svensk översättning från 1927, så det är inte att säga för mycket att påstå att det här är en välkommen gärning från förlaget.

 

Ondska är huvudtemat för Beckfords roman: den välbeställde vällustingen Vathek, kalif av Abbasidernas ätt, blir av en indisk häxmästare frestad att nå kunskapens innersta kärna, likt Faust – här krävs femtio mördade babies i pant, något Vathek trots uttryckliga varningar utför utan att blinka. Och så tilltar vidrigheterna, kan man säga: som författare påminner Beckford om en konstnär som målar lager på lager, utan att för ett ögonblick fundera på om det riskerar att bli för tjockt. Eftertanke är inte hans vassaste egenskap.

 

Mellan njutningen och ångesten vistas kalifen, och de överdrifter som skildras är gräsliga, barocka, men på många sätt inte helt långsökta. Beckfords stil är febrig, intensiv, visionär, (över)full av febriga bilder, mardrömslika ohyggligheter. Föga förvånande är det här boken som dyrkades av författare som Poe och Byron: utöver närheten till vansinnet finns otillbörlig kärlek, svartsjuka och parallellt med Vatheks strävan efter den omöjliga kunskapen går den likaledes ogörliga strävan efter tillfredsställelse, hur mycket han än försöker. Boken har dessutom så pass mycket gemensamma misantropiska inslag med samma förlags utgivna bok Att hata allt mänskligt liv för att understödja ryktet om att översättarnamnet Arthur Isfelt egentligen är en pseudonym för Nikanor Teratologen.

 

Vad Beckfords roman har med gotik att göra är kanske inte lätt att reda ut. Som Gabriella Håkansson mycket riktigt påpekar i sitt utmärkta efterord, var Beckford inte tidigast ute i den genren (det var Walpole, drygt två årtionden tidigare), och inte heller de orientala inslagen är han först med (det var Voltaire, drygt fyra årtionden tidigare). En detalj som omedelbart förbinder honom till gotiken är Beckfords mani på arkitektur: men medan Walpole byggde ett beboeligt palats, Strawberry Fields, förblev Beckfords planerade byggnad Fonthill Abbey en katastrof, med visioner som inte kunde genomföras ens om klåparna till arkitekter hade ersatts. Och som exponent av romantikens faiblesse för det orientala är det obligatoriskt att vända sig till den här romanen av Beckford.

 

I en essä i boken Sällskap har Carl-Johan Malmberg skrivit att Beckford med Vathek utför ”en ironisk drift med hela den orientaliska fantastikgenren”, men det är inte givet vad som är ironi och vad som är (på) allvar: det är troligt att Beckford hämtade inspiration från Tusen och en natt, med dess inflätande berättarteknik. Borges menar i en essä att Beckford förebådar Freuds teori om das Unheimliche, det kusliga eller obekanta. Att Vathek är en av den rysliga gotiska genrens rysligaste romaner råder det ingen som helst tvekan om: den är också en av de bästa, i synnerhet de sista dussinet sidorna, med en skildring av Helvetet som kan vara en av litteraturens två mest välutförda.


Puffin

När jag lämnade Umeå för Jönköping var det med full förvissning att jag lämnade en kulturstad (tillika en blivande kulturhuvudstad), något som också märks när man ser vad 80-talets största rockband hette - Citizen Kane - och 90-talets största - Komeda - medan de i Jönköping hette The Cardigans. I ett tidigt nummer av tidskriften pop intervjuades några lovande svenska band som precis hade lämnat gymnasiet, bland dem Umeåbandet Puffin, som redan hade gett ut en cd-singel och spåddes en lysande framtid till mötes, men också Jönköpingsbandet The Cardigans, som inte hade spelat in någonting alls. Ack, ändå - jag pluggade engelska och nordiska språk med basisten i Puffin, Mattias Johnsson, och han hade förmodligen den överlägset mest åtråvärt snyggaste musiksmaken jag någonsin varit med om - från Cocteau Twins till John Coltrane - och Puffin var på vippen till ett genombrott, fick bli veckans bubblare i Cia Bergs tv-program "Listan", med en totalt osexig video inspelad i Haga i Umeå (där Hagamannen några år senare skulle härja), men kanske det var någon rättvisa som skipades när Cardigans bara något halvår efter den där pop-artikeln blev megastora i England med sitt debutalbum. För nu går det att lyssna på en låt med Puffin, "Three-Piece", och ärligt talat låter det väl så där om den. Förresten hette en av Puffins andra låtar "Sybil Vane", medan jag förgäves väntar på den första Cardigans-låten som är döpt efter en Oscar Wilde-karaktär - - -


The Informers

På tal om Nobelpriset i litteratur: ännu en filmatisering av Bret Easton Ellis verk har sett biografens mörker, höll jag på att säga, men The Informers, regisserad av Gregor Jordan, släpps direkt på dvd i Sverige. Det var, om jag nu minns rätt, en stor besvikelse när boken kom 1994: snarare än en ny roman var det en förtäckt novellsamling som delvis hörde ihop med gemensamma karaktärer, och jag befarar också att hela boken består av överblivet material skrivet i anslutning till debutromanen Less Than Zero. Det är en film som skickligt förmedlar likgiltigheten hos människorna, men filmen i sig är också lite väl likgiltigt gjord, som om det räcker med att slänga in en bunt halvkända avdankade skådespelare, där det förvisso är roligt att återse Winona Ryder efter sju svåra år. Men The Informers är snyggt filmad, mycket snyggare än den bedrövliga filmversionen av Less Than Zero, och 80-talet är mer 80-tal nu än det var då. Vad jag saknar från boken är vampyrerna. Av Ellis romaner är det nog bara The Rules of Attraction som fått en någorlunda hyfsad filmatisering, men det kan göra detsamma.

Ser det här ut som en angivare - - -


Bloggaren som hatar filmer

Filmen Män som hatar kvinnor, som bygger på den första av Stieg Larssons böcker, och jag har sett den nu. Vi hyrde den åt barnen, men den äldste sonen - som ville se den - hade bestämt sig för att sova över hos en kompis, och den yngste sonen ville inte se den, på grund av den misogyna titeln. För att slippa se fotbollen, såg vi alltså den här filmen, och underhållningsvärdet var väl ungefär i nivå med en ordinär svensk kvalmatch, med lika segt tempo. Det är slående hur den överskattade Michael Nyqvist får så attraktiva roller, och likaså hur Noomi Rapace blir hyllad för ett endimensionellt spel - ja, jag vet, hon ska vara så där autistisk i rollen - men det är ändå något som vem som helst hade gjort lite bättre. Och ser man på - Peter Andersson i en sluskroll, och han spelar över med sina demoniska väsande repliker också denna gång ... Kalla mig kräsen, men jag tröttnar på det där överspelet, och likaså de övertydliga onda blickarna som dessutom förstärks av klichéfylld filmmusik så fort något ominöst eller hotfullt sägs, och det är ofta i den här filmen. Jag har sett bättre skådespelarinsatser i The Days of Our Lives. Intrigen orkar jag knappt hålla reda på, med alla förvecklingar och borttappade människor och försvinnanden. Nu har jag inte läst boken, men lakunerna är skriande uppenbara även för mig - det märkliga är att fansen verkar tolerera detta, med motiveringen att det ändå aldrig går att göra den helig skriften rättvisa: jo, skulle jag säga, och det första steget skulle vara att öka tempot, att dra ned på alla långsamma kameraåkningar och de alltför många stillastående scenerna där inget vettigt blir sagt. Det enda försonande med filmen är att den räckte över både fotbollsmatchen och dess för- och eftersnack.

Caspar David Friedrich

Av om inte alla så åtminstone många recensioner av Nationalmuseums utställning Den besjälade naturen, med målningar av Caspar David Friedrich, väljer jag att rekommendera Carl-Johan Malmbergs i Svd. Jag vet att jag har sagt det förr (som vanligt), men Malmberg skriver alltid så bra.

"Vinterlandskap". © National Gallery, London.


Våtmarker, Charlotte Roche

Det här är en av årets mest (icke) omtalade romaner, för på något sätt misstänker jag att förlaget vädrade skandal och hade hoppats på något liknande det som skedde i Tyskland året innan: men moralpanik verkar vara något förlegat i Sverige – på 80-talet hade den här romanen säkerligen vållat stor sensation också hos oss, medan den nu har drabbats av en demonstrativ nedtystning, som för att bekräfta att ingen vill tillhöra de sippas skara. Något liknande drabbade den i Italien skandaliserade 100 tag med hårborsten före sängdags, som också den bara åstadkom en lätt krusning på vattenytan här hemma – om förlagen hoppas på stor uppmärksamhet ska de nog satsa på fler inhemska kort (de stora debatterna om litteratur på senare år har väl handlat om Maja Lundgrens Myggor och tigrar, Lars Noréns En dramatikers dagbok samt Sissela Lindbloms De skamlösa).

 

Nåja: det här är en ytterst närgången skildring av den artonåriga Helen, som hamnar på sjukhus för en operation efter att ha skadat sig under intimrakning, och vad som följer är på känt maner hennes bakgrundshistoria, som berättas detaljerat och med tonvikten lagd på det mest intima. Hennes käcka tonfall viker aldrig, och så får vi följa med när hon återger sina sexuelle förehavanden. Hon styrs lika mycket av sin libido som Bunny Munro i Nick Caves nyutkomna roman. Men Cave framstår närmast som pryd i jämförelse, där Roche ohejdat frossar i äckel. Den som vill chockera måste ta i, och här är det både pubertalt och studentikost, och jag kan tro att det skulle gå hem som högläsning i studentkorridorer. Helen är ingen duvunge – inget viljelöst mähä att ömka, men ändå på många sätt och vis totalt fördärvad.

 

Samtidigt skriver hon med en uppenbar verfremdung-effekt, som kan få läsaren att misstänka att alltihop är en ploj, att hon bara iscensätter något, kanske för att stimulera fantasin hos den läsande? Ofta är det som att Roche glömmer bort att hennes protagonist är en tonårig patient, och i stället kommenterar sitt eget skrivande. Och Helens svada är snacksalig.

 

Helen är en ligist i flera avseenden, en cynisk halvotäcking som levt på lite allsköns illdåd: samtidigt är Roche en tillräckligt driven författare för att ingjuta så mycket charm hos henne att det blir omöjligt att inte falla pladask. Men ganska snart är det uppenbart att vi har att göra med en skvatt galning, vars beteende blir allt mer bisarrt: jag överlåter åt mer professionella bedömare att avgöra i vilken mån det är trovärdigt eller endast ett utslag av författarens lek med fiktionen, i behovet att stegra intresset hos läsaren, för när monotonin hotar att ta överhanden måste variationen ges fritt spelrum – fast det hjälper föga, när monotonin jämt vill ha sista ordet.

 

En roman av det här slaget, som sporrar grotesken, kan liksom Buddy Munros död avfärdas som eller anklagas för att inte vara annat än travesti, och vi kan ställa den obligatoriska frågan, vad Roche vill komma fram till. Ett enkelt svar vore att hon angriper och anklagar skönhetshysterin, som duperar ungdomar till att bete sig på just det här sättet. Det bestående intrycket är ändå den humor som med så glatt humör sipprar ned, som nästan lyckas besegra tvivlet och skepsisen. Roche har helt enkelt lyckats skriva en roman som är våldsamt överdriven och på samma gång en gnutta sann.


Friday mourning, dressed in black

Amnesty International uppmärksammar dödsstraffet, och uppmanar till svart klädsel, och i dag klädde sig större delen av skolan svart, elever och personal. En ganska vacker syn, som också gav upphov till vissa putslustiga kommentarer. Men det roligaste var när engelskspråkiga S frågade fem svartklädda lärare efter läraren Alice, och jag hörde fel, att hon sa "The Nazi Alliance". Fast då såg vi väl mer ut som fem medlemmar i Nazionale Fascista? Jag kan gå klädd varje fredag hädanefter - vad som helst tills dödsstraffet upphör, även om jag befarar att det krävs andra åtgärder än svart klädsel. Å andra sidan - vad som helst är bättre än ingenting - - -

Who will love Polly Jean now?

Polly Jean Harvey fyller fyrtio år i dag, om vi ska följa klocktiden. Som artist nådde hon sin absoluta höjdpunkt med den nästan helt fläckfria skivan "To Bring You My Love" från 1995, även om jag tycker att det på varje skiva finns flera helt underbara låtar. Det finns vad jag vet ingen bra samlingsskiva, så här gäller det allt eller inget - ingen vettig människa klarar sig utan alla hennes skivor, även den underskattade och högljudda "Uh Huh Her" innehåller flera fantastiskt bra låtar. Men i Sverige har hon alltid blivit missförstådd av recensenterna, som inte hade något till övers vare sig för den eller för den nästan demonstrativt nedtonade skivan som hon följde upp den med, "White Chalk", som är en av mina personliga favoriter: en tematiskt och melodiskt sammanhållen skiva, där hon experimenterar med rösten och sparsamt arrangerade låtar, där allt låter lika spöklikt förtjusande, (melo)dramatiskt fängslande, oemotståndligt. Däremot har jag fortfarande inte tagit till mig årets skiva, gjord tillsammans med gitarristen John Parish, "A Woman A Man Walked By". I filmen The Passion of Darkly Noon, regisserad av den brittiske konstnären Philip Ridley, spelas den här låten, "Who Will Love Me Now".

Så här skriver en Nobelpristagare

Herta Müller

”Diktator eller hund”

Var har du ditt hårband, flicka lilla.

   Låt inte ditt hår falla ned i pannan. Tappa det inte. Håll för ögonen, om du är rädd. Det kommer du att behöva. Ditt armnummer, grabben. Visa din ärm.

   Ditt pulsslag hänger vid handleden. Din arm börjar vid tinningen. Den andas. Har den redan varit trött.

   Med de där skorna. Nej. Tänk om jag vore din mamma.

   Parketten är ny. Det är ett spåntak. Om något ramlar över dig, då skall du vända tinningen till, barn lilla.

   Får jag se på dina naglar. En skam är det. Har din syster inga ögon att se med.

   Du har redan det rätta handgreppet. Smutsen kommer att sitta kvar, långt sedan du blivit vuxen.

   Var höll du hus i går. Kära nån. Har din bror inte mål i munnen.

   De andra och så din tomma plats. Som om du vore död en halv dag. Var du ute och lekte med feber, lekte ett yrke i sanden, framför huset. Diktator eller hund.

   Men säg nånting då.

   Hör på här: Medverka, det ordet består av med och verka. Ett exempel: Alla medverkar. Du får vakta fåren, om du inte lär dig detta.

   Det är tur för dig.

   Ta nu upp kritan.

Herta Müller, Barfota februari, 1987


Herta Müller får Nobelpriset - väck med alla frågetecken!!!

Nobelpriset i litteratur gick till Herta Müller, precis som jag tippade i förra veckan. Därmed vinner jag också skolans tävling, och måste göra mig omaket att ordna tårta åt de lystna kollegerna ... Motiveringen:
som med poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hemlöshetens landskap”.
Så jag är väldigt nöjd med valet: jag har läst alla hennes böcker som har översatts till svenska, senast Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv. För två år sedan skrev jag alltså bland annat detta:
"Du kommer att hitta Müllers namn på någons lista över tänkbara Nobelpriskandidater: min bevekelsegrund för att placera henne på den vingliga piedestalen är inte att hon i sina böcker förevisar någon bländande stil med utsökta formuleringar, utan snarare hennes temperament som konsekvent ledsagar läsaren genom den paranoida atmosfären i det Rumänien hon ständigt monomant återvänder till, utan att finna någon plats för sentimentalitet eller förskoning. [...]  Hennes språk är spefullt, och har ett spänt tonläge, som krampaktigt marinerar hela hennes fiktiva värld, som alltså är en spegling av Ceauþescus diktatoriska mardrömsland. Det är en värld som har raderat ut frågetecknet: ett skiljetecken som inte existerar på denna författares tangentbord - därmed lyckas hon vända uppmärksamheten till de faktiska frågor som hon ändå explicit ställer, och gör dem till något mer än frågor. [...]  Här vaktas det på orden, paranoian är en extra gäst i alla sammanhang, och varje dörrknackning placerar hjärtat i halsgropen: vad Müller åstadkommer är att hon förmedlar den där känslan av total maktlöshet och beroende, utan att överdriva eller demonisera: fienden är abstrakt och avlägsen, men kanske just därför så skrämmande, medan förföljelsemanin är mer konkret gestalt än hjärnspöke."
På förra årets bokmässa hörde jag henne tala om boken Atemschaukel, som Steve Sem-Sandberg recenserar med lyriska ordalag i dagens DN. När DN frågar om du har läst något av Herta Müller svarar 96 % nej - en anledning så god som någon att ge henne priset. (På Svd svarar 92 % nej: fortfarande en för hög siffra. Tyckte jag, tills jag såg Aftonbladets dito, där den var nästan 98 % ...)


Så här ska en Nobelpristagare se ut. (bild från Neue Zürcher Zeitung)


Irving Penn är död

I går dog Irving Penn, läser jag i Chicago Tribune. Penn, bror till regissören Arthur Penn, var en fantastisk fotograf: ja, han tog kort på kändisar, som det här fina av Truman Capote, som jag gillar, för han ser så skör ut, så ömtålig, som om han när som helst ska gå sönder (det gjorde han också).  

Men så tog han fina bilder på cigarettfimpar också, fast de behöver jag kanske inte visa här? I stället väljer jag den här tjusiga bilden han tog på sin tjusiga fru, Lisa Fonssagrives Penn, i Marocko. Lisa var förresten född i Göteborg, och enligt vissa källor känd som the first supermodel.


Därunder ett helvete, Claire Castillon

Två novellsamlingar av den franska författaren Claire Castillon har det lilla förlaget sekwa tidigare skänkt de kräsna svenska läsarna, och nu är det dags för den första översatta romanen, Därunder ett helvete från 2008. Medan jag tyckte att novellsamlingarna (Insekt och Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska) var nästintill superba, måste jag tillstå att jag inte blir lika imponerad av den här romanen.

 

Som vanligt inriktar hon sig på familjen och tvåsamheten, och som vanligt gör hon det med en överväldigande frenesi. Här handlar det om en författare, som skriver fram fasorna, där människor verkar existera enbart för att gå varandra på nerverna. Män är åsnor, lyder den enkla slutsatsen, och konsekvent beskrivs mannen här som en åsna, som lever på lånad tid: antingen ska kvinnan ha ihjäl honom eller lämna honom. Det måste ske innan hennes blicks eld förvandlas till aska.

 

Omslaget – ett foto taget av författaren själv – visar ett dockhus, och det går att tänka sig huvudpersonen som en Dockhemmets f.d. Nora, som vanställts och fått sin uppfostran fördärvad av föräldrarna, som liksom alla karaktärer beskrivs tvådimensionellt, som schabloner. Sagotonen bibehålls, och författarjaget rör sig oförfärat rakt in i det parodiska, och det osäkra – vad som sker på riktigt och vad som är ett resultat av planer, önsketänkande, förblir oklart.

 

Men att hon attackerar och satiriserar tvåsamheten är tämligen uppenbart, likaså att hon gör det lite väl schematiskt. Och jag tror att det är ett misstag att hon känner sig nödd att använda just en författare som sitt språkrör, för det är lätt att föreställa sig att hon iscensätter sin egen fantasi, att allting blir teori, och varför skulle jag bry mig då? Att hon ändå lyckas yttra intressanta saker om hur kvinnor tvingas anpassa sig och förminska sig förändrar inte att det kunde göras mindre fyrkantigt, mindre utstuderat.

 

Jag kan uppskatta Castillons aggressiva tilltal, hur hon skriver fram ett upproriskt jag som vägrar foga sig, som bara har ett (outtalat) ”nu djävlar!” att förhålla sig till. Men jag blir inte säker på om hon skildrar ett stillestånd eller bara något stillastående – det är en roman som är rörig, och som faktiskt aldrig blir lika engagerande som novellerna, även om hon skriver liknande, med fin fantasi och ett beundransvärt temperament, med sinne för cynismer och en elakhet som man aldrig kan känna sig säker på. Men det kaotiska är inte till hennes fördel den här gången, trots att jag egentligen delar hennes osentimentala syn på världen, och gillar hennes fräckhet, hennes mod.

 

Castillons språk är kärvt, brutalt, ocensurerat. Men hennes huvudperson blir aldrig tillräckligt intressant – det finns en distans inlagd i hennes förehavanden, som aldrig kan engagera mig när jag läser. Förvisso skriver hon med en oförutsägbar humor, men leendet stelnar. Kanske ett ännu större problem är just att romanformen är vanskligare ur denna synpunkt: att novellerna klarar av det högspända tonfallet, medan det tillåts plana ut i romanen, att det sker en utjämning av det hårda, att det blir för mycket, ungefär på samma sätt som det är jobbigt att läsa för många sidor i taget av en författare som Valerie Solanas.


Dagens dikt

I TLs läser jag dagens (snarare veckans, men den publiceras i dag) dikt, en sonett av Bruce Smith, ursprungligen från 1989. Jag följer originalets besvärliga rimflätning, som föredrar assonanser framför hederliga rim. Edna St Vincent Millay var en fin amerikansk poet, jag ska översätt

BRUCE SMITH (1989)

Efter Millay

 

När jag såg dig igen, avlägsen, sparv-benad

under de eleganta kläderna du bär i ditt liv efter mig,

så tänkte jag Nej, Nej, låt henne vara den som

den här gången ser upp på en glömsk mig.

Låt henne hitta klippans kant med sin fot,

i blindo. Låt henne vara den som träffas av blixten

från en annan så att hjärtat skakas bort

från revbenen tills resten av kroppen blir inget

annat än aska. Det är en sorgsen, bekant historia

jag önskar du berättade för mig med denna lumpna ursäkt:

Jag älskade dig aldrig lika mycket som

jag hatade mig själv för att jag älskade dig.

 

Och angående den där andra som går där intill dig,

som du lämnade mig för. Jag hoppas han dör.

 

övers. B.K. 7/10 2009


Kort rapport från framtiden

I kväll har jag varit på museet och lyssnat på den av vårt humanistiska förbund ordnade föreläsningen av journalisten Anders Rydell, som talade om journalistik, om internet, om framtiden, om media, om Pirate Bay Open Internet, och det var faktiskt väldigt intressant, och jag önskar att jag hade ett mindre autistiskt minne, för det jag minns bäst var en anekdot om en notisskrivare från Expressen, som betraktades som totalt ointressant i mediavärlden, tills han bytte namn till Cecilia Nabokov, för då började festinbjudningar drälla in till tidningsredaktionen. Det blev så många frågor efteråt att jag inte hade tid att ställa min fråga, som gällde  svårigheten att sia om framtiden, med exemplet hypertext i åminne - för tio år sedan skulle det revolutionera berättartekniken, men av detta blev det intet. Vi var ganska många där - dock saknades någon från min skolas mediaprogram, för det här borde ha varit lika intressant för dem som för mig. Rydell kommer förresten från Bankeryd, och har gjort en kort sejour på PB.

Vampire Weekend

Så här låter Vampire Weekend nuförtiden, i låten "Horchata" som släpps i januari 2010, men går att ladda ned nu, helt gratis och lika helt lagligt: lika sprött vackert som vanligt, och ympar in en uns dåligt samvete för att jag lyssnade på dem så mycket 2006 och 2007, men inte så mycket sedan dess. (Horchata (l)är (vara) namnet på en drink, har jag, eh, läst mig till - - -).


Arbetets lust och leda, Alain de Botton

Ibland, förr i tiden, kunde det hända att jag någon gång beklagade mig över hur trist det var att jobba, men togs alltid ned på den så kallade jorden av en luttrad kollega som alltid sköt in att det ändå alltid var bättre än alternativet. Nu kan man undra varför en filosof – Alain de Botton – behöver 326 sidor för att nå samma slutsats, att arbete är det minst onda, att det har ”räddat oss från ett sämre liv och ett större elände”, som han skriver i boken Arbetets lust och leda, nu utgiven av Brombergs förlag, översatt av Nille Lindgren.

 

Det finns alltså fortfarande filosofer, trots att jag tror att det var Georg Henrik von Wright som för tjugotalet år sedan menade att det inte fanns något utrymme för filosofi om världen ändå ska upphöra, och det är kanske beklagligt att det är så infernaliskt svårt att nämna en enda levande filosof, medan det är lika lätt att räkna upp ett par dussin döda. Fast, vi har förstås den engelsktalande Alain de Botton, som har skrivit en drös böcker, och lejonparten finns också på svenska, och jag har läst en handfull, men det var nog inte därför jag läste den här.

 

Utan: det var för att den handlar om arbetet, eller ”jobbet”, som jag säger. Men Botton har skrivit tio artiklar som ledsagas av fotografier, en massa fotografier, utan att texten fördenskull blir mer intressant. Här finns ett kapitel om lastfartygsskådare, som tar Trainspottingkonceptet ett litet steg framåt eller bakåt, utan att jag fattar vitsen med just det arbetet, förutom att Botton menar att de har ungefär lika roligt som orntitologer (ja, det är hela slutsatsen), liksom ett kapitel om raketforskare, ett om flygplan, ett om tillverkning av kex, och så vidare.

 

I kapitlet om en karriärrådgivare (don´t ask) raljerar Botton kring de enkla resonemangen som används av motivationspsykologin, men tänker inte på att han själv resonerar lika schematiskt och enkelt. Allt handlar ändå om att ta kommandot över sitt eget liv. Jag önskar att han hade utgått från det här, och skrivit mer om de ”misstroendets röster” som han i förbifarten tar upp, som något vi behöver för att gå vidare. Likaså skriver han om tabloidtidningarnas benägenhet att nosa sig till och vränga till extrema nyheter, utan att komma fram till något klokare än att vi som läsare kan känna oss lättade att vi inte är lika enkelspåriga och dumma som stackarna som får sina liv offentliggjorda där.

 

Ett banalt resonemang om en målning av Edward Hopper förgyller inte den här boken. Inte blir det bättre när han skriver om en konstnär som har ägnat ett par år åt att måla en ek i East Anglia, för Botton kan bara återge, och det gör han till leda, medan han har svårare för att tänka, vilket borde vara premissen för en filosof. Här får vi bara schablonbilden av den besatte konstnären, någon att begapa – tänka sig, han sitter där i ur och skur och glömmer bort tid och rum medan han målar sin ek …

 

En aforism av Lichtenberg lyder: ”Den verkan i allmänhet en god bok har - : den gör de dumma dummare, de kloka klokare, och resten förblir oförändrad.” Jag befarar att den här boken gör alla dummare, och mitt intryck av Botton blir nog bestående: en överskattad och ytlig tänkare, som skriver sävligt och letargiskt. En mild resonör, en kvasifilosof som sällan yttrar något tänkvärt. Snarare än arbetets leda tänker jag under läsningen på läsandets leda; ja, jag tänker på Sisyfos, och den där stenen han förde uppför kullen – också det ett arbete.


Strage Text, Fredrik Strage

Rockmusiken har svårt att okomplicerat förhålla sig till nuet: förvisso hyllas närvaron, illustrerat bland annat av gamla MTV:s outtröttliga slogan ”right here, right now” (lånad från en låt av det desto tröttare bandet Jesus Jones), men ett mer framträdande drag under de senaste femton åren är ett skamlöst kurtiserande av nostalgin - men det hör till skribenten Fredrik Strages förtjänster att han aldrig skriver kalkylerande, aldrig för att ge ett efterklokt intryck, utan snarare har han behållit den barnsliga förtjusningen, en entusiasm och upptäckarglädje som inte kan vara annat än farligt smittsam för alla som läser honom. Och nu har förlaget Alfabeta påpassligt samlat ganska många av hans artiklar, intervjuer och recensioner i den digra luntan Strage T[e]xt, och vad kan jag säga annat än ”wow, liksom”?

 

Det är nyfikenheten, humorn och värmen som är Strages ledstjärnor, och därför blir hans recensioner aldrig plumpa, hur mycket han än sågar med god hjälp av maliciösa invektiv (det är ett idogt jobb att driva det dåliga ur skitkonst). Han skriver med förståelse och genuint intresse även om det som kan te sig banalt och obegripligt för en annan, men framför allt skriver han vackert: här finns formuleringar så ypperliga att uppburna svenska romanförfattare skulle döda för dem, eller borde döda för dem. Strages ömhet för det svenska språket är på alla sätt värd att efterföljas.

 

För någon som är stöpt i hiphopens romantiska vurm för kriminalitet är det kanske inte så konstigt att Strage knappast kan sägas vara politiskt korrekt i alla sina åsikter; omdömet kan slå slint ibland, och här finns ett knippe texter som DN har refuserat, bland dem en lite barnslig hyllning av ”KB-mannen”, boktjuven som sprängde lägenheten och sig själv i bitar i december 2004 – desto mer omdömesgill är en rolig text som avfärdar den Håkan Hellström som upptäcker den svenska visan (alltid i bestämd form) och därefter blir totalt ointressant som artist, med Strages ord ”en lallande allsångszombie”.

 

Lika vackert som ironiskt skriver han om fildelning. Men dessa kortare texter är bara glasyren på tårtan – som bäst är han, föga förvånande för den som har läst hans tidigare reportageböcker Mikrofonkåt och Fans, i de längre essäerna, där han lyckas få till och med träaktiga artister att säga intressanta och personliga saker, något som måste ha att göra med hans naivitet och nyfikenhet. Det är lätt att föreställa sig honom storögd följa med dessa idoler, hur han lite lätt eller rentav gravt maniskt plockar de subjektiva smulorna från deras munnar, belysande detaljer, som att Backyard Babies gjorde stora och fula tatueringar enbart för att skrämma iväg arbetsgivare, för det enda som kunde hota bandets framgångar var om någon fick ett jobb.

 

Ibland flyger associationerna och allusionerna och referenserna lite väl tätt, kanske, men det förlåter jag gärna, när han med en hand lika fast som den är ödmjuk guidar genom terräng som kan te sig lite obekant och kanske också skrämmande. Boken är ordnad tematiskt, vilket får den att undkomma kronologin: dock något som inte är det viktigaste, för det är knappt någon skillnad på Strage 1989 och Strage 2009. Däremot byter han spår ofta, och ämnena täcker som sagt väldigt mycket, säkert mycket mer än man förväntar sig i en bok som handlar om något så förment ytligt, och ofta yttras de största klokheterna nästan nonchalant, som när han initierat skriver om kylan i Bret Easton Ellis romaner.

 

Mest om musik, så klart: det är förmodligen helt omöjligt att ha en musiksmak som är lika eklektisk som Strages. Dels är han en tidig vapendragare för den svartaste av svart musik – hiphop, soul, r/b – och dels skriver han med exakt lika stor begeistring om den vitaste av vit musik – tysk industrirock, extrem metal, dance/techno. Men inte så värst mycket däremellan, visserligen. Jo, han han har modet att hylla Duran Duran, något som bara kan läsas med tacksamhet.

 

Jag har följt Strage sedan han började skriva i den gudabenådade tidskriften pop nummer 8, sommaren 1994 (där han presenterades som ung och dieseldoftande, och recenserade bland annat gothbandet Miranda Sex Garden): ändå finns här en del texter som jag aldrig har läst tidigare. Men det är lika kul att läsa den gamla skåpmaten, att upptäcka hur snillrikt han skriver, med vilken osviklig fantasi han lyckas ställa alla läsarens förväntningar på skam. Inte mycket av rockjournalistiken åldras med värdighet, men här finns artiklar som har en förmåga att förgylla de gråaste av oktobrar. Det är en bok som förtjänar att du kastar dig över den med lika stor glupskhet som Strage har skrivit texterna.


Alla dessa vackra filmer

Förlåt att jag tjatar så mycket om Cormac McCarthy, det ska bli ett slut på det (på torsdag, klockan 13), men i kväll visar det alltid lika påpassliga Svt filmatiseringen av All the Pretty Horses, med Matt Damon och Penélope Cruz, regisserad av Billy Bob Thornton. Jag har sett den, men minns den som vacker men lite tråkig, tyvärr, långt ifrån lika bra som No Country for Old Men. Men i väntan på The Road, regisserad av John Hillcoat, kanske den kan duga (jag har för mig att Hillcoat ska filmatisera även McCarthys bästa roman Blood Meridian, det kan nog bli hur bra som helst).

All the Pretty Dancers - - -


Bergets döttrar, Anna Jörgensdotter

När den lika stora som störiga som störtonödiga manifestdebatten utbröt häromveckan framgick det att det saknades breda episka romaner, skrivna av svenska författare i en yngre generation: nå, här är då en sådan, berättande roman – Bergets döttrar, av Anna Jörgensdotter, som radioprogrammet har ordinerat mig att läsa, och jag har gjort det, och jag tycker att den nästan till punkt och pricka vederlägger manifestförfattarnas huvudargument. Det här är episkt, det är intelligent, det är välgjort, och till och med bättre än deras stora idol Ian McEwans böcker.

 

Mellan 1938 och 1958 utspelar sig denna kollektivroman, i Sandviken med omnejd, där främst systrarna Karin, Sofia och Emilia står i centrum för uppmärksamheten, och i lite mindre utsträckning bröderna Edwin och Otto. Det är giftermål, barnafödslar, dödsfall, och en del annat. Framför allt är det ambitiöst berättat, med en uppenbar vilja från författarens håll att gå lite längre än brukligt, att försöka göra något mer än det alldagliga och förväntade. Svensk arbetarlitteratur – då tänker du kanske Torbjörn Flygt, eller Fredrik Ekelund? Tänk om, säger jag då, för det här är av helt annan kaliber.  

 

Anna Jörgensdotter, vars poesi jag har läst med viss förbryllad min, har här hittat ett utmärkt språk för sin historia. Det är inte lättläst, inte följsamt och smeksamt skrivet, utan snarare kärvt och ganska norrländskt. Språket är rytmiskt, men avigt, hoppigt, obekvämt – men livfullt, lika mycket som bångstyrigt, eget – nästan lite ”eljest”, som det heter på norrländska. Så det inbjuder inte till sträckläsning, men det är oavbrutet fängslande.

 

Kortfattat och fragmentariskt tecknas de olika historierna, som givetvis hör ihop och de skilda ödena läggs mer och mer intimt intill varandra. Jörgensdotter visar en hängiven inlevelse i sina robusta figurer, och lyckas göra dem helt trovärdiga. Det är också en miljöskildring som heter duga, utan att på överdrivet eller övertydligt sätt förstora det som brukar kallas ”de hårda livsvillkoren”: här gnälls det inte, utan figurerna fogar sig i en uthärdandets plikt. Och skvallret som uppstår (”ett mjukt sorl med vassa kanter”), mer på grund av en självgodhetens förvirring som orsakar ilska än av ondska: ”Det är nästan lika behagligt att bekymra sig som att förfasa sig. Tycka synd om och tycka illa om kan ligga så nära varandra att det inte märks när det ena byts ut mot det andra.”  

 

Skickligt fångar Jörgensdotter också skröpligheten hos människorna, deras dåliga val som sker mindre av ondska än genom vilseledda intentioner. Det handlar kanske mest om kvinnlig vänskap, genom konstellationer som växlar, och hur kvinnor inte välkomnas i den offentliga världen, bara i hemmen: it´s a man´s world, också här.

 

Någon solskenshistoria är det inte. Jörgensdotters skrivande kan påminna om Stig Dagerman, men mer gäller det då hans persongalleri än stil. Vi ska också påminna oss att hon skildrar verklighetens folk på riktigt, alltså människor med aspirationer, med drömmar och längtan efter något som berikar tillvaron: det är intelligenta människor, stolta, men vingklippta. 

 

Det är långt ifrån någon knockout-seger, där Jörgensdotter hamrar in stiliga och effektfulla formuleringar, utan mer en poängseger, där hon nöter ned läsarens motstånd, och gör sin berättelse angelägen. Jag är tagen av hennes berättelse.


The STUDENTS are afraid of the TEACHERS?

Jag läser väl fel? "You´ve got to be joking ..."

*

*

 

och jag skulle inte

jag borde inte

ha     ha

men det fanns ingen

där     i det lilla

bara     i det större

sammanhanget

otäcka(nde)

att värnlöst så

bara     låta    sig

att det ändå     skulle


Töntarnas revansch

Det är lustigt att det har blivit så töntigt att gilla Kent; ingen kan någonsin säga något positivt om bandet utan att genast urskulda sig, be om ursäkt för att man är en sådan tönt, och det är kanske därför som deras nya singel heter "Töntarna". R tipsar om den. Skivan är inspelad i Berlin, utan att det märks alls, och jag vet inte vad jag ska säga, bara att jag på något sätt ser fram emot en skiva som heter något så vackert som "Röd" (släpps 6 november) och har så vackra låttitlar som "Krossa Allt", "Vals För Satan", "Idioter", "Svarta Linjer" och "Ensamheten". Då kanske det spelar mindre roll att omslaget ser ut som ett ratat Suedeomslag från 90-talet. Jag önskar att jag kunde säga något mindre oförutsägbart om "Töntarna", att jag kunde undvika att gå i den enkla fällan och prata om hur mycket bättre de var 1995-1997, liksom att de skullet tjäna på att låta mindre strömlinjeformade, men äsch, jag lyssnar på den här låten och det låter åtminstone bättre än allt på Depeche Modes senaste skiva.

Amis, Martin

Martin Amis, en gång i tiden gudabenådad romanförfattare, har fyllt osannolika 60 år, enligt The Guardian, som har knåpat ihop en behändig quiz, som jag testar, med lite halvmediokert resultat (6/10), och får en lagom avmätt klapp på axeln, ungefär att det inte är allt för dåligt, men att "ingen annan än du själv är imponerad av det resultatet". Ack! Men så är det också väldigt länge sedan Amis betydde mycket för mig: snart tjugo år sedan ...
Ser det här ut som en sextioåring - - -

Irma Vep

Maggie Cheung spelar sig själv i den knasiga filmen Irma Vep (ett ganska lättlöst anagram) från 1996, där en fransk regissör får för sig att göra en remake av de franska stumfilmsklassikerna Les Vampires, men det blir problem, för scenerna som tas är inte tillräckligt bra, och han får (kanske) ett sammanbrott, och hans ersättare vill inte alls ha Cheung i rollen som Irma, vilket ter sig svårsmält - den enda research Cheung gör för rollen består i att kostymören Zoé - som givetvis är kär i henne - visar en bild på Michelle Pfeiffer som Catwoman i Batman Returns, och det är ganska uppenbart att om Cheung hade spelat Catwoman i stället för Pfeiffer skulle Batman aldrig ha lyckats motstå hennes inviter. Alla blir förälskade i henne: så också filmens regissör Olivier Assayas som två år senare gifte sig med henne. Irma Vep innehåller några tjusiga scener där Cheung inte bara klär ut sig till utan också blir sin karaktär Irma, och i sin latexdräkt imiterar hon originalfilmernas brottsligheter, stjäl smycken och klättrar på hustaken. En annan rolig detalj är att hon inte kan någon franska, så alla fransmän måste prata (dålig) engelska med henne, medan hennes engelska är så briljant att hon (i filmen) åker till USA för att träffa Ridley Scott för en kommande filmroll - därav blev intet, och hennes karriär har också avstannat: senast blev hon bortklippt ur Tarantions Inglourious Basterds.

Irma Vep


Bitter? No, I just love to complain

Album heter den litteraturtidskrift som bokhora har skapat, och eftersom jag har läst den och inte alls vill framstå som surmagad elitist för att jag råkar ha några invändningar, hänvisar jag bara till DN:s artikel i ämnet. Fast jag tycker att det är tråkigt med den ständiga polariseringen: känslor vs kritik, det vill säga,  för mig hade det hellre varit ingen kritik utan känslor, och likaså inga känslor utan kritik.

Ser det här ut som litteraturkritik - - -


Den svarta soleln, Lotta Lotass

När jag läste Littvet i Umeå umgicks jag med en kille som bara hade läst fantasy, och varje gång vi drack kaffe pratade han om Robert Jordans storhet, och vi hade knappt en lektion utan att han någon gång frågade lärarna varför vi inte läste Tolkien – vi skulle göra en fördjupningsarbete på valfri 1900-talsförfattare, och ur listan tog han namnet Apollinaire, som han hade noll koll på, vilket fick honom att be bibliotekarien plocka fram en bok med denna författare. En poet, tänkte han, det ska väl bli så där lagom mysigt …

 

I sin godtrogna hand fick han De elvatusen spöna i Vertigos utgåva, och han blev totalt chockad: plötsligt var det slut med allt prat om fantasy, för nu kunde han bara prata om hur äcklad han blev av snusket i Apollinaires bok, och hur han hade levt i villfarelsen om den omöjliga ekvationen poet och pornograf. Jag kan vara lite avundsjuk på den typen av naiv och oskuldsfull läsning, nu när det verkligen känns som att jag har läst allt, att det inte längre finns något som kan överraska eller utmana förväntningarna och vara oförutsägbart på riktigt.

 

Omslaget till Lotta Lotass roman Den svarta solen imiterar typografiskt en pocketutgåva av Peter Weiss Motståndets estetik (den var röd), och baksidestexten menar att Lotass skriver ”i en motståndets estetik”. Nu har jag inte gjort mig tillräckligt hemmastadd i Weiss text, och inte heller ståtar jag med några djupare kunskaper i ”Kants tre kritiker” som baksidestexten också manar fram (Kritik der reinen Vernunft, Kritik der praktischen Vernunft, och Kritik der Urteilskraft).

 

Men det är nog ingen överdrift att hävda att Lotass uppvaktar de största av ambitioner med sitt författarskap – många skulle nog instämma i att det tillhör de mer pretentiösa. Men sådant kan man också strunta i, och i stället låta sig förföras av det unika. Den svarta solen, som avslutar den trilogi (fast förlaget väljer ordet ”triptyk” ) som alltså tidigare gett oss den kryptiska Den vita jorden (lösa texter förpackade i en kartong) och den något mer traditionella Den röda himlen (boken som består av en enda mening).

 

Och så Den svarta solen, som är en textinstallation med 340 texter som upprepar samma motiv, kartläggningens: ett rum beskrivs, med ljus som faller och bryts, golv, väggar, fönster, dörrar, och så varieras detta gång efter gång, och skapar en läsart som tangerar vansinnet. Det är litteratur som i stort sett vägrar gestalta, vägrar intrig. Om du följer instruktionen ska du dessutom läsa texterna enligt ett flödesschema, där du hoppar framåt och bakåt i den opaginerade boken, och ibland ställs du inför val. Så här kan det se ut: ”De höga ljusinsläppen bryts av en rak, dunkel blindarkad bakom vilken den disiga, korniga, grumliga passagen delar sig i två likformiga och flackt sluttande gångar vilka löper ned till vänster → 218 och till höger → 169 om en degagerad, grå, brusten kolonn.”

 

Texterna är beskrivande: det är arkitektur mer än narrativ litteratur, och människor saknas nästan helt (även om det finns en soldat, en ”Den andre”, ett vittne, och ytterligare någon). Det är ett hus – kanske bara ett rum, samma rum hela tiden: de är (o)likadana. Variationerna är subtila, knappt märkbara, skenbara upprepningar, med några udda inslag (här får vi återstifta bekantskapen med monoliten från 2001. Ett rymdäventyr).

 

Ja, det är som om Lotass har ställts inför narrationens ground zero, dess nollpunkt, där det inte är lönt att gå där andra (redan) har gått. När Henrik Schyffert i ett tv-program kallades pionjär och banbrytare inom svensk humor värjde han sig, och påstod att stigfinnaren var den som fick alla pilarna i sig i Vilda Västern, och något sådant måste också sägas om Lotass, som med den här boken blivit beskjuten från olika håll. Åtminstone är det en bok som förbryllar, som gör läsaren osäker – hur ska det här läsas? Ska det läsas?

 

På ett plan kan det kännas lika poänglöst som den bok Jack Torrance skriver i filmatiseringen av Stephen Kings The Shining. Konstnären Philip Bueler gav förresten i början av året ut just en sådan bok, med titeln All Work and No Play Makes Jack a Dull Boy. Lotass bok kan också kännas som en labyrint utan öppning, att det är kväljande och i anslutning till galenskap att vistas i den. För här saknas andningspauser, allt är lika monotont. Jag tvivlar på att det någon gång finns en hänvisning till den sista texten, nr 340, varför det här verkligen blir en labyrint utan utväg: desto fler hänvisar till den första, nr 1.

 

Hon skriver fram en avgrund som läsaren ibland känner blickar tillbaka: det är svårt att till fullo redogöra för hur det känns att läsa 340 variationer – som tortyr? Några av de människor som så småningom träder fram i de oftare ödsliga rummen ger också intryck av att ha torterats, rentav styckats.

 

Med en delvis esoterisk vokabulär, med ord som känns påhittade, byggs en suggestiv stämning upp, och vi vet aldrig var vi befinner oss; platsen är helt anonym, i avsaknad av verklighetsmarkörer. Däremot har jag sällan läst en bok med så många kommatecken: ofta förtydligar Lotass, väljer ett ord och försakar det, prövar ett annat, och både verb, substantiv och adjektiv staplas på varandra.

 

Det är tydligt att Lotass vill skapa någon slags leda hos läsaren, för hon har som sagt skrivit en slags motsats till skönlitteratur: det torra och det sakliga känns igen från tidigare böcker, en slags vetenskaplig skrift som lite erinrar om Magnus Dahlströms första böcker, men här går hon ännu ett steg längre in i monotonin – jag kan inte säga att jag någonsin har läst en lika tråkig bok. Så varför är jag då fortfarande fascinerad? Kanske för att jag för länge sedan gett upp försöket att läsa Lotass som vore hon en romanförfattare – hon skriver förklädd poesi, och skulle Den svarta solen etiketteras som diktsamling är jag säker på att hennes mottagande skulle se annorlunda ut. Det finns inget normalt över hennes sätt att skriva romaner, som den här gången utmanar tålamodet och vågar inbjuda till en hypnotisk läsning.


Broder he´s a poet

Broder Daniel Forever kan ses på svt play, för den som inte tycker att det blir pinsamt med Henrik Berggrens sävliga utläggningar om bandet, och upptagningar från den senaste och av allt att döma sista konserten från förra året. Det är lite synd att Berggren hela tiden måste betona sin och bandets särlingskap, för den är är ändå så uppenbar när man lyssnar på hur de lät i början, medan sista skivan "Cruel Town" faktiskt lyckas låta så mycket 60-tal, utan att det annorlunda försvinner. En märklig film, som känns avslagen och tom, och väl egentligen aldrig lyckas förmedla Broder Daniels oomtvistliga storhet: en storhet av ett slag som alltid visar sig i efterhand, när man nu hör så många andra svenska band som påverkats av dem, även om jag betvivlar att vi någon gång får höra bättre låtar än den sordinmättade "No Time For Us", den elegiska "Whirlwind", den kaxiga "Underground" eller den definitiva slutpunkten "Shoreline".

All over this (cruel) town - - -


Nobelpriset 2009

torsdag tillkännages vem som får Nobelpriset. Jag tvivlar på att det namn Peter Englund läser upp kommer att glädja mig, åtminstone har jag inte varit glad sedan Elfriede Jelinek fick priset 2004. Av mina fyra ursprungskandidater från 2006 har två dött, och Pamuk fick det just det året, bara för att jag nämnde att jag inte ville tippa honom. 2007 var jag lika fel ute, även om det var lite roligt att jag just det året skrev "om kvinnor fortfarande kan få priset" (det gick till Doris Lessing), och förra året tippade jag Herta Müller, Cormac McCarthy och Adonis, och jag orkar inte ändra mig.
Ser det här ut som en nobelpristagare - - -

Det, Inger Christensen

”Det viktiga är inte / det vi är / men det vi skulle / kunna vara”.

 

Om jag gör det enkelt för mig och kallar Inger Christensens författarskap för ett av 1900-talets viktigaste blir ändå för lite sagt: inte heller är det någon överdrift att påstå att den som inte har läst hennes diktsamling Det från 1969 (som Modernista nu ger ut i Marie Silkebergs översättning i en välkommen serie böcker av denna danska författare) måste göra sig redo för att möta det vidunderliga, något av det mest fantastiska som litteraturen kan åstadkomma. Årets ojämförligt bästa bok på svenska heter Det, och det finns ingen ursäkt för den som missar den.

 

Att beskriva Det: ja, det blir en grannlaga uppgift. Vi har talserien som inleder boken, med det fallande radantalet med stigande antal stycken i respektive strof, utifrån divisorerna av 66: 66 (1) – 33 (2) – 22 (3) – 11 (6) – 6 (11) – 3 (22) – 2 (33) – 1 (66) – du vet inte vad en anafor innebär förrän du har läst Christensens ”Någon person”-anafor, 66 stycken till antalet. Men det här är bara förordet: sedan är boken indelad i tre avsnitt, SCENEN – HANDLINGEN – TEXTEN, där varje del har åtta sektorer, i sin tur indelad i åtta delar, och den liggande åttan symboliserar förstås evigheten[1]. (Det går att vidareutveckla matematiken, men jag avstår för tillfället.)

 

Men vad är det för bok? Ja, det är kärlek, politik, filosofi, religion, om du nöjer dig med det kortare svaret. En skapelseberättelse, som har förstörelsen som sin inneboende struktur. Boken handlar om skapandet, om sitt eget tillblivande. Modernista ger ut den i courier, ett läsvänligt gammalt skrivmaskinstecken.

 

Den matematiska principen ger diktsamlingen en sträng struktur, men tvånget och friheten samspelar i dikterna, och ständigt öppnas perspektiv mot världen, mot det yttre, allt det där som ligger utanför elfenbenstornet. Christensen skådar strukturen i sömmarna, producerar innehåll som producerar mening, som producerar läsning(ar), och så vidare. Både naturen och kulturen blir hennes ämnen, både det skapade och det skapande, i snillrik omfamning.

 

Boken Det är också en labyrint, minst lika invecklad som Alfabet, som också den använder en talserie som bärande princip (Fibonaccis talserie). Men det röriga och snåriga är förstås logiskt och strukturellt, och Christensen låter de olika delarna kommunicera med varandra: allra mest framträdande i den sista delen, där tematiska samband uppenbaras. Och Det skulle inte vara en så omvälvande bok om det inte vore för Christensens finurliga poesihjärna, som också leker och skämtar och driver med de egna bilderna, och tänjer på innebörden i det hon skapar.   

 

Här finns oöversatta citat från Novalis och Blake och olika franska källor – dessa är kopplade till ordet ”konnexiteter”, som är hämtad från den danska språkforskaren Viggo Brøndal, men också bland den väntade allusionen till Rilkes förfärande änglar en ganska oväntad allusion till Jim Morrison och The Doors (danska poeter har alltid haft ett mindre ängsligt förhållande till rockmusik än svenska kolleger). Som poet är Christensen kameleontisk, en Proteus, som både är klassisk och modern (till de versformer hon använder hör terzinen), och kan vara både hermetisk, introvert och exklusiv likväl som hon kan vara retorisk, öppen och inbjudande – lika självklar som hon är esoterisk, som när hon säger att hon är en sten. Verkligheten och det jordiska finns där hela tiden, som i en enkel men träffande koppling mellan Sade och amerikanarnas krig i Vietnam. 

 

Ett hädiskt omdöme är att Christensens bok blir en bibel för den som tillber poesin som religion. Hennes bok är också en bibel utan någon explicit Gud: det som är givet behöver inte yttras. Människan själv är den som skapar, och på åttonde dagen skapar hon kärleken, sexualiteten, som blir diktsamlingens största och viktigaste ämne. I sista delen, ”TEXTEN”, väller en humor fram som åskådliggörs i en självironi, där hon iscensätter sig själv i dikterna. Med Novalis ord: ”Ich bin du”. Här existerar inga gränser mellan vare sig discipliner eller människor, allt är gränslöst, och kan handla om det inre och det yttre samtidigt, hårda och mjuka värden, det lilla och det stora i livet, det vardagliga och det unika – jag knäpper mina händer hårt i förhoppningen att en politiker som Göran Hägglund läser boken.  

 

Hur många ord som än slösas på den här rika boken är de otillräckliga. Så här skriver hon:

                      Det är underligt: orden döljer en agitation,

                      en tillit till just den plats där de snubblar,

                      ett skred i det inre, en tyst mutation,

                      en sårad miljö där lidelsen plötsligt jublar.

Jublar, ja. Det är en bok som tar in världen, som tillåter den att finnas, med poetens inlevelse i olika människor, deras inbördes röster, i en mångstämmig samling som bäst kan beskrivas som dialogisk, i Michail Bachtins definition. Och hur många lovord både andra och jag själv fördelar över detta konstverk går det inte att prisa den på ett sätt som gör den rättvisa. Inget kan tillräckligt förklara storheten, rikedomen, dess hypnotiska överlägsenhet på alla plan. Trots dess omfattning (240 sidor) kännetecknas boken av en hög densitet, av enhetlighet och att alltihop hänger och hör ihop. All bra poesi kännetecknas av att den utmanar hjärnan och det kognitiva tänkandet, och Det är en bok som väcker tankar som dåsat länge nog.

 

Nu, efter bara fyrtio år, finns det en förnämlig svensk översättning (utförd av poeten Marie Silkeberg, tack), så det finns inte längre någon ursäkt: boken är tillgänglig, den väntar på dig. Det positiva är att alla kan läsa den här boken, som inte alls är svår (enbart) eller invecklad: det är bara att läsa och låta sig inspireras, av denna helt makalösa bok om människan som ett löfte, en slumrande förhoppning. Dess slut är en början (slut), dess början ett slut (början).   



[1] Genomsnittslivslängden för en klassiker.


Nick + Blixa = SANT

Här kan vi lyssna till Blixa Bargeld med sin oefterhärmliga röst läsa första kapitlet i vännen Nick Caves bok på tyska, Der Tod des Bunny Munro. Den som vill kan läsa Die Zeits recension av den tyska översättningen också.  Det finns många ömma stunder som Nick och Blixa har delat, och nu går det äntligen att se John Hillcoats video till "Fifteen Feet of Pure White Snow", med helsjuk dans av bland andra Jarvis C, och jag överlåter åt någon av historielärarna på skolan att identifiera de ryska (?) politikerna på väggen - kanske någon danslärare kan  förklara rörelserna, vad de symboliserar? Det är förstås miljön i den här videon som inspirerade Johan Renck till  The Knifes "Pass This On".

Birro om Birro

I Expressen skriver Marcus Birro om sin idol Thåström - det känns som att han har gjort det här förr, och lika mycket känns det som att den här texten lika mycket som allt herr Birro har skrivit på sista tiden handlar mer om Birro själv än om något annat, vilket förstås är tråkigt, då det finns så fantastiskt mycket att säga om Thåström, hans röst och hans ord, och den oöverträffade musik han skapade en gång i tiden, men texten handlar som sagt mest om vem Marcus B var när han var sexton år.

Ni vet ingenting, ni vet ingenting - - -


Författare som pratar

På tal om författare som pratar: i NY Times skriver Arthur Krystal om bland andra Nabokovs omvittnade oförmåga att ägna sig åt small talk, och att vi borde lämna författarna i fred, inte förvänta oss att de ska leverera bon mots - om man är bekväm med att skriva är man också intelligentare när man skriver än när man pratar. I sanningens namn handlade Lena Anderssons artikel i DN om författare som pratar med andra författare - men i stort sett delar Krystal min uppfattning, att författare generellt är dåliga konversatörer, give or take one Oscar Wilde. För övrigt är det inte anmärkningsvärt att Nabokov i youtube-klippet läser från indexkort, svar förberedda i förväg, för i intervjuboken Strong Opinions framgår det att han alltid krävde att få frågorna i förväg, så att han kunde skriva ned svaren och läsa upp dem, för han föraktade sitt eget tal. Det roligaste med artikeln är dock en anekdot på slutet: missa inte den.

Christopher Plummer spelar Nabokov, som föreläser om Kafka (väl förberedd: dock saknar jag Véra, som brukade sitta på första raden och räcka över indexkorten till sin make).


Varför är du så tyst?

I DN i dag delar Lena Andersson in författarna i fyra kategorier, men ärligt talat tycker jag nog att typ (2) och (4) har för mycket gemensamt för att de ska vara olika. Men hon skriver mest om de tystlåtna författarna - en iakttagelse från bokmässan, om att författare är så obenägna att prata om sina böcker med kollegerna, vilket hon misstänker har att göra med att de inte har läst varandra. Nu är det ganska få författare som jag har pratat med - dels en bunt poeter, som sällan haft mer än flasklock att säga, bland dem den legendariskt tystlåtne Malte P, som inte hade något alls att säga om sitt skrivande, men Aase Berg hade desto mer att säga om sin ungdomsbok som kom ut nyligen. Å andra sidan vet jag inte om jag vill ha författare som följer alla konventioner heller, prydliga och artiga välartade skötsamma typer som alltid beter sig som man ska. Och att de inte pratar böcker med varandra är kanske inte märkligare än att vi lärare väldigt sällan diskuterar våra lektioner, annat än när något har gått riktigt dåligt - med andra ord, så gott som aldrig - - -


Alltid något

Alltid något

 

 

Där fanns!

det fanns något

alltid något

 

men du ville inte se

du kunde inte gå på marken

utan att den fattade eld

 

och du kunde inte förstå

varför himlen tog slut

i tomhet

 

ögonen vande sig

aldrig vid

aldrig

 

hur allting försvann

ord stängdes in

i sig själva

 

ersattes av andra ord

styggare ord

men du visste ändå

 

att detta

alltid något

skulle bli det enda