bernur

Zlatan hinner inte ens meddela sitt uttåg ur fotbollslandslaget förrän de rasistiska glåporden om (fosterlands)svek börjar hagla, men då kan det vara dags att påminna sig att han ingår i en tradition av inhemska spelare som tackat nej till den blågula tröjan, där han kan ställas jämte spelare som Torbjörn Nilsson, Thomas Brolin och Henrik Larsson – förmodligen de enda spelare som på något plan har åstadkommit något jämförbart med Zlatan de senaste trettio, fyrtio åren – liksom Fredrik Ljungbergs ovana att åsamka sig själv någon lindrig skada inför exakt varje träningslandskamp. Att Zlatan slutar i landslaget stödjer mig endast i mitt beslut att upphöra att följa landslagets försök att nå turneringar i fortsättningen. Det osmakliga är alla dessa mer eller mindre smygrasistiska anklagelser, från obehagliga människor som inte tvekar att jubla åt de konst(iga)-mål Zlatan har skänkt Sverige, och räddat Sverige – samma människor som nu tycker att det är skönt att han slutar, om han slutar – och nu sätter sin tillit till valpiga spelare som (Rosen)Berg, Goitom, Hysén och Toivonen. Landslagsfotboll tar fram det värsta hos människan, och jag är inte ett dugg förvånad att Zlatan tackar för sig, för att ägna sig åt professionell fotboll i stället. Det ska bli obeskrivligt skönt att slippa ta del av befängda profetior om vilka som vinner VM utan att varför-frågan ställs en enda gång, eller de yrvakna bryderierna hur det kan komma sig att stjärnorna inte levererar, utan att någon fattar att det beror på att de har spelat för många serie- och CL-matcher under säsongen.