bernur

[Här finns ytterligare något att läsa om Clarice Lispector, ett slags appendix till Svd-texten; jo, jag vet, jag har skrivit om Lispector tidigare, jag kommer att göra det fler gånger, det är en besatthet, så vad ska jag göra åt det?] 

I inledning till Levande vatten skriver Clarice Lispector ett slags manifest, som samtidigt förstås är ett antimanifest: ”Det är meningslöst att klassificera mig: jag tillåter det inte, jag glider helt enkelt undan, genrer kan inte fånga mig längre. Jag befinner mig i ett mycket nytt och äkta tillstånd, nyfiket på sig självt, så tilldragande och personligt att jag inte kan måla det eller skildra det” (översättning Örjan Sjögren). Om den här författaren har Benjamin Moser skrivit Why This World. A Biography of Clarice Lispector. 

Det finns en skärpa i Lispectors tilltal, som stämmer överens med det vassa och hårda i hennes utseende, där hon ser lika ståtlig som kuvad ut: det är svårt att avgöra om hon mest ser ut som ett rovdjur eller dess byte. Det mest framträdande draget i skrivandet är hennes mod, hur hon sätter allt på spel, och tar alla (o)tänkbara risker. Hon skriver udda om det udda, för i hennes liv var allt lite konstigt och exotisk, och hon förstärker de exotiska inslagen. Ett exempel var hur hon som barn hade ett medfött talfel, som hon i ungdomen tränade bort, men senare valde att återta, vilket fick hennes röst att alltid låta lite skev, med udda betoningar.

Utseendet är också det berömt: en träffande karakterisering från översättaren Gregory Rabassa: ”hon såg ut som Marlene Dietrich och skrev som Virginia Woolf”. Förvisso finns det liksom hos Woolf en nästan kuslig precision i hennes rytmiska språk, men kanske hon ännu mer har haft nytta av ett samröre med lekfullheten hos Joyces suveräna språkbehandling, liksom hur han genom sitt bruk av profana epifanier befruktar sitt bildspråk. Andra liknade henne vid en egyptisk katt, lång och farlig. Det fanns också en vägran hos henne att inställa sig i tjänst hos det som tillhör människan (”allt mänskligt är mig främmande”, skulle hennes apokryfiska motto lyda), som om hon därmed skulle svika djuret inom sig, och som fick henne att vägra erkänna det mänskliga.  

Så var hon både europeisk och sydamerikansk författare, för oss både hemtam och främmande. Moser liknar den brasilianska kulturen med den ryska, som inte stannar vid ytliga betraktelser kring att båda sträcker sig över stora geografiska områden liksom att de sociala skillnaderna är omfattande, och att respektive samhälle bygger på att staden och landsbygden har minimala kontakter med varandra, utan också genom att påpeka att både den brasilianska och ryska kulturen blir en del av den västerländska men samtidigt utanför den, vilket tillåter den att skapa sin konst på egna villkor, men också på ett sätt som sneglar på västerländska diktat. På 40-talet inleder Lispector en karriär som journalist. Hon studerar juridik, med mediokra resultat, men klamrar sig fast vid journalistiken, där hon som en av ytterst få kvinnliga journalister utvecklar en egen form av krönikor: djupt personliga, originella, korta utvikningar i helt oförutsägbara ämnen – det är också där hon ibland lanserar några av sina banbrytande noveller.

I dessa krönikor visar sig Lispector lika hemmastadd i egyptisk sminkhistoria, där kohl användes för att svärta och förlänga ögonfransarna, som i parabler om alienation. Från 1967 skriver hon i en speciell latinamerikansk genre, en personlig form av krönika under beteckningen crônicas, även där texter som kan fungera som utkast eller varianter på teman och noveller som hon senare behandlar i skönlitterär form. 

I debutromanen Perto do coração selvagem (Nära det vilda hjärtat) från 1943 hävdar Lispector att Guds perfektion bevisas bäst genom miraklens omöjlighet, för miraklen tillrättavisar något som är ett misstag, och hur skulle Gud kunna tillåta misstag? För henne blir också filosofen Spinoza ett sekulärt helgon, vars texter behandlas med religiös vördnad.

I Brasilien får hon under slutet av sitt liv ikonstatus, och där nöjer man sig med förnamnet: Clarice har blivit synonymt med en viss typ av originalitet och genialitet. Den franska författaren Hélène Cixous åstadkommer något liknande, när hon konsekvent hänvisar till författaren med detta förnamn, som blir ett slags lösenord, alltid enbart ”Clarice”, och det är alltså inte (enbart) en intimitet, ett blasfemiskt tilltal, utan alltså med visst stöd i hur författaren betraktas i sitt hemland.

Men vad skriver hon (om)? Hur skriver hon? Allt handlar om världen, allt handlar om livet, och hon är motsatsen till en världsfrånvänd, upphöjd varelse, med estetiken som sin huvudsyssla. Men, förstås, hon är lika mycket motsatsen till en realistisk författare, motsatsen till en samhällsskildrare. Liksom Kafka kunde hon utbrista att hon inte har några litterära intressen utan att hon helt består av litteratur. Som författare är hon konsekvent besatt av brott och skuldkänslan. Moser menar att hon når längre än Kafka i sin epistemologiska undersökning, för där båda stöter mot låsta dörrar och blockerade utvägar, liksom ohyggliga bestraffningar i antågande, finner Lispector en nåd som Kafka helt saknar i sina böcker.  

Saknaden är hennes huvudämne, vid sidan av friheten. Det är sorgliga böcker, oroligt skrivna, drivna framåt av desperation, förtvivlan. Hon behandlar också den yttersta pessimismen, som när hon i en sen intervju beklagar: ”Jag skriver utan någon förhoppning att någonting som jag skriver kan förändra någonting alls. Det förändrar ingenting.” Hon tyckte inte om att gråta heller, för tårarna tröstade – hon ville inte bli tröstad. Det är ett liv som växlar dramatiskt mellan stora känslor och lika stor känslolöshet, där hon behöver det ena – känslorna – för att leva, men också det andra – känslolösheten – för att överleva.

Ett delikat ämne som Moser tar upp i sin bok är sonen Pedros sjukdom: ganska utförligt skriver han om detta, utan att närmare gå in på och klargöra exakt vad den består av. Sonen är fortfarande i livet.  

”Hur är världen? och varför den här världen?” Ur boken A descoberta do mundo (Att upptäcka världen) hämtar Moser titeln till sin studie. Lika mycket som skönlitterär författare var Lispector filosof, kanske i högre grad det senare. En undersökande filosof, som utforskar det hemligaste i tillvaron. I trots mot den här pessimistiska inställningen att allt hon företar sig är lönlöst fortsätter hon sin kartläggning av gränsområdena mellan människan och något slags minne av våra förfäder, och gör det genom att låta språket bli den enda intrigen i sina böcker. Därför kan hennes böcker uppfattas på två plan: både som statiska, livlösa, men också som röriga, omöjliga att fastställa och definiera – de svävar i ovisshet(en), men egentligen bortom alla bestämda former. I stället för att ha ett svar till alla frågor, har hon en fråga till alla svar. Lispector är en besatthetens författare, och hon lockar onekligen fram en besatthet hos sina läsare, även om få kanske går lika långt som den brasilianske sångaren Cazuza, som läste Água viva 111 gånger innan han dog 1990 vid 32 års ålder.

Stilen är det mest framträdande, när man läser Clarice Lispector: det kan lika gärna stöta bort läsaren som det lockar henne att träda in i hennes (text)värld. Därför har den samma funktion som det Pia Tafdrup i en diktsamling kallar för territorialsång: fågelns rop som både är ett parningsrop och en varning – en emblematisk bild för poesin, som för vissa ter sig enbart hotande, för andra synnerligen åtråvärd. I sin stil är Lispector allt på samma gång: religiös, filosofisk, skönlitterär, självbiografisk – men också alltid dess motsats, vilket alltid får hennes texter att kantra mot bråddjupen, mot det farliga, mot det otäcka – det som inte låter sig tillkännages. Skepticism och anklagelse hör ihop när hon skriver. Det är som om hon skriver i häpnad inför vad som sker när texten (inte) tar form, att hon delar läsarens förmåga till förvåning.  

Ja, hon (be)tvivlade – men trogen paradoxernas gynnsamheter hade hon som författare skådat sin egen potential, och när hon klagar på sina böcker får man ändå en känsla av att det egentligen är de oförstående läsarna hon vill läxa upp. Som så ofta annars är det väl tiden som har gett henne rätt: nu har hon närmast ikonstatus i Brasilien, liksom i större delar av världen, även om Moser beklagar att de engelska översättningarna är relativt fåtaliga (dock ligger Sverige en bra bit efter, även om förlaget Tranan på 00-talet har initierat översättningar av Örjan Sjögren, vilket har resulterat i tre böcker, liksom återutgivningen av sista romanen, Stjärnans ögonblick); det här är sannerligen en författare som har framtiden för sig. 

Det som utgjorde (önske)målet för hennes syssla som författare var frid eller sinnesro, men ständigt tvingades hon kapitulera för tumultet inom sig, och erkänna att det var omöjligt att åstadkomma någon katharsis genom att skriva. All befrielse som hon kunde skriva sig fram till var värdelös.

En annan, lika giltig förklaring, är att skrivande alltid handlar om att skapa sin egen mask, sin egen persona, och sällan exemplifieras det lika tydligt och lika vackert som hos Clarice Lispector, när hon gäckar med exegeter och andra hugade läsare. Det har sagts om Kafka att han kan man inte läsa, bara tolka, och något liknande måste sägas om Lispectors böcker: de tillhör inte den fiktiva litteraturen som vi känner den, utan har sin hemhörighet i något helt annat, något med förgreningar till något ockult och outforskat. Det är litteratur som strikt talat inte kan läsas och förstås.