bernur

Poeten Lars Gustafsson tar bladet ur munnen, och kritiserar den kurator på Liljewalchs som gett ett gäng poeter ett anbud att skriva en hyllningsdikt till det blivande bröllopsparet, kronprinsessan Victoria och Daniel. Inte så mycket för att det ska skrivas hyllningsdikter, utan för att de ska placeras i en lång allé, hänga i träden, samt ropas ut i en högtalare (det här låter allt mer som ett dåligt skämt). Men Gustafsson verkar inte vara allt för sur över att inte tillhöra de tillfrågade, utan hans text handlar mer om vad poesi används till, att eftersom det inte går att bli rik på poesi finns det en överenskommelse mellan poeten och läsaren att det skrivna är menat på allvar - underförstått ska de inte behöva tåla den här typen av jippoartade behandlingar, där deras verk reduceras till "dekorativa girlander": själv befinner jag mig fortfarande i svår chock efter att inte ha tillfrågats av denne kurator - vad har jag gjort fel? - och funderar på att skriva min egen hyllningsdikt ändå, till det blivande äkta paret. Hamnar den inte i kuratorns megafon får jag väl stå där själv och gapa mina ord - - -