bernur

På högskolor och universitet återfinner vi några av de sista bastionerna för den skyddade verkstaden, och även om den pedagogiska forskningen i allra högst grad verkar ägna sig åt att vårda sina egna luftslott, undrar jag om inte det som brukar gå under benämningen ”ungdomskultur” också håller på med en liknande humbug och charlataneri. Åtminstone kan intrycket lätt bli något sådant efter att ha läst Gleerups bok Ungdomskulturer, som har redigerats av Simon Lindgren, docent i sociologi vid Umeå universitet. Han har samlat tio kolleger i ämnen som socialantropologi, genusstudier, pedagogiskt arbete, medie- och kommunikationsvetenskap, tvärvetenskaplig kultur- och samhällsforskning, landskapsplanering, religionssociologi, medievetenskap, socialt arbete, barndoms- och ungdomsvetenskap: ja, här återfinns således discipliner som du inte ens visste existerade.

Intrycket av skyddad verkstad förstärks av den digra litteraturlista som avrundar de elva bidragen: här kan en hugad ägna återstoden av sitt liv utan att förmodligen lära sig mer än skymten av ett dyft.

Lindgren skriver ett sansat förord, men kan ändå inte kan låta bli att citera The Whos kanske mer än lovligt mossiga ”My Generation”. Sedan vidtar undersökning efter undersökning, men jag tycker ändå att dessa forskare ändå inte ägnar sig åt någon analys, utan allt handlar om att stapla observationer. Så här ser det ut, liksom: men om jag vill veta mer, om jag vill se samband, om jag vill försöka förstå varför eller vad dessa registrerade insamlade iakttagelser betyder, blir jag lämnad i sticket.

Lindgren talar i en text om historisk amnesi, en term lånad från en annan forskare (överhuvudtaget refereras det (mer än) gärna till tidigare forskning, ofta utifrån en adderande princip som kan sammanfattas: ”två källor bra, fyra källor bättre”), där ungdomar alltid uppfattas som fördärvade av något, påverkat av opinionen, där varje generation visar sin påhittighet: på 50-talet var det videovåld, på 80-talet videovåld och något senare tv-spelsvåld, på 90-talet Marilyn Manson, och så vidare.

I sin text talar Helena Kåks om att vi borde kalla det för ”ungdomlighet” i stället för ”ungdom”, då det mer handlar om ett visst beteende. Ja, och i text efter text vidtar de förutsägbara slutsatserna. I staden gäller ingen allemansrätt, speciellt inte för unga (vad beror det på? – är det inte en tillräckligt köpstark målgrupp?). Internet har inneburit en ökad öppenhet och ökad anonymitet, får vi också veta. Flera texter tar upp hiphop, en musikgenre som hann bli död medan boken låg för tryckning. I texten ”Unga, hiphop och lärande” skriver Johan Söderman om skivindustrin, som också den blivit obsolet sedan han skrivit färdigt. Dem enda texten som handlar om fildelning förfasar sig över att så många som var tionde femtonåring och var tredje artonåring fildelar någon gång i veckan: siffror som för mig ter sig väldigt låga.

Prognoser om framtiden är omöjliga att göra. Det enda vi med säkerhet kan veta är att den blir annorlunda(re). Få läroböcker åldras också så snabbt som de som handlar om ungdomskulturer, utan att forskningen i sig egentligen utvecklas eller gör den gamla överflödig. Om det passar ens syften går det utmärkt att hänvisa till Einarsson och Hultmans studie Godmorgon pojkar och flickor, om hur olika flickor och pojkar blir bemötta i (grund)skolan, från 1984, men undersökningen utfördes på slutet av 70-talet.

Och där finns ett annat problem med den här boken: flera av texterna verkar ha några år på nacken. Därför handlar en text mycket om den ”populära” Lunarstorm, när sanningen snarare är att det för tre år sedan var hundra tusen online samtidigt, medan den siffran nu har sjunkit till ett tusen fem hundra. Här nämns knappt bloggar, för att inte tala om bilddagboken, facebook, twitter, flickr, etc.