bernur

© Cato Lein

Essän ligger nära bloggen, genom att vara spontan, utan annan täckning än i det egna (pålitliga) jaget, menar Aase Berg. Det är tvivlet som gör människan klok: klok som en uggla, menar hon, som följaktligen låter tvivlet bli människans enda trygghet i tillvaron. Nu har många av hennes suveräna artiklar och essäer samlats i boken Uggla, en bok som innehåller åtskilligt av tankegods och infall värda att följa. Det är först i skymningen som Minervas (vishetens) uggla flyger, och här uppehåller sig författaren gärna vid skymningsämnena skräck, död, obehagligheter.

Det Berg helst vill se är en estetik som söker sig till ett kanske, att meningen med tillvaron möjligen finns där (som en kontingens), bortom det otäcka, som ändå måste passeras: inga genvägar till insikten. Hon uppmuntrar en estetik som vågar förneka de omhuldade förklaringsmodellerna, till förmån för ett erkännande av en tillvaro som är rå, ogästvänlig, utan mening, där tryggheten är ett gungfly. De prydliga, tillrättalagda förklaringarna måste utrotas: hos Berg är världen alltid psykotisk (ett favoritord), och därför måste människan bejaka denna vilda instans – vi måste sluta förvänta oss en litteratur som sätter allt på sin rätta plats, som får det sista ordet, för det sista ordet tillhör inte oss. Men psykosen är också en möjlighet, och laddas med samma potential som vi brukar ge ordet ’kris’, nämligen ”utveckling”.  

Här skriver hon om litteratur utan igenkänningsfaktor. Människan är ”en kombination av monstruositet och mänsklighet”, en vandrande potentiell massakrerare. Du kan aldrig känna dig lugn, aldrig andas ut. Ursinnet och förtvivlan är alltid lika nära varandra. Tankarna går vilse, trådar tappas.

Aase Berg är en furiöst politisk författare, men på ett så okonventionellt sätt att hon aldrig hamnar i den typen av kotterier. Hon tror på riktigt att poesin kan omvandla individens passivitet. Men lika mycket menar hon att du inte ska ändra dig: sök det dåliga i samhället i stället, menar hon. Det som får hennes projekt att te sig lockande än de populistiska kritiker som gärna menar sig respektera verklighetens människor (ett hatobjekt är Göran Greider) är att hon aldrig överger den tänkande människan, respekterar hennes förmåga att tänka (själv), kort sagt att hon aldrig underskattar någon. Allra minst sig själv: ett ord som hon knappt nämner är integritet, men jag kan inte komma på någon svensk författare som är i besittning av det begreppet än Aase Berg.  

Den som är intellektuell är också den som går ingens ärenden, som besvär sig till ”det hårdkokt solitära nejet”, som hon skriver i en essä om Rut Hillarp. Det är ett nej också till den infantila idrotten, till den egoistiska karriärismen, till den narcissistiska konsumtionen. Hon hatar (hela) kungahuset, och allt annat som är farligt på riktigt, alltså farligare än zombiefilmer, black metal, poesi.

Att läsa henne innebär också att bli påverkad av tankefröna, att det inte går att värja sig inför hennes okonventionellt auktoritära röst. Hon har en coolhetsfaktor som är svår att bortse från: det är helt enkelt det här du ska läsa, för det finns en magnetisk kraft i hennes texter, oavsett om hon skriver poesi eller kritik – det är med henne du ska hänga.

Dessa essäer är oftast hämtade från 00-tal (90-tal), Expressen och den tillfälligtvis återuppväckta BLM, som hon var redaktör för. I sina texter tar hon gärna spjärn mot det skrivna, som om hon gör allt för att inte ryckas med och entusiasmeras. Hon är kritisk, i vid bemärkelse, genom att behålla en sträng kontakt med sitt ämne. Det hon hyllar är den genuina människan, hon som vågar tappa fotfästet på riktigt, som flippar ur inför mötet med det där osäkra kanske som är det enda världen har att erbjuda. Däremot har hon inte mycket till övers för manipulativa martyrer som Bob Hansson med gelikar, och deras påtvingande befallningar att dansa efter deras pipa.

Hur skriver hon? Jo, som om hon hela tiden måste erövra språket, som om ingenting är givet på förhand. Hon säger att hon hatar lysande stilister, att Rilke ”är jävla aptrist”, och idealet är ett stenhårt språk, tufft och kantigt, på gränsen till frånstötande. Hennes eget språk är tjockt, kompakt, fullt av så(da)nt som de flesta andra rensar bort. Att läsa mängden av texter i en följd är svårt: orden klumpar ihop sig, rör sig trögt. Men tankarna lättar, så där som ugglan, som flyger så plötsligt – i skymningen. 

Det finns en risk att den som skriver med en så uttalad konsekvens målar in sig i ett hörn, att nålen i kompassen pekar mot det förutsägbara; det skulle vara lätt att imitera hennes sätt att skriva, som på sitt sätt är lika typiskt som en Horace Engdahl-text, hur väsensskilda deras respektive approach än är. Men Berg undviker det förutsägbara. Hennes uttryckskonst är drastisk, våghalsig, djärv, irrationell, och formuleringarna överraskar, förbluffar. Ja – det går också att vända mot henne: att det nyckfulla i sig blir förväntat. Men det som gör henne till en så infernaliskt skicklig kritiker är samma egenskap som gör henne till den mest spännande poeten: att hon vågar så mycket, att hon sätter så mycket på spel. I hennes skrivande finns inget skyddsnät, inga profylaktiska säkerhetsåtgärder inkopplade, och inte heller någon inställsamhet.