bernur

Samuel Beckett: han stod ut - - -

"Det gör mig ingenting att misslyckas, det är bara roligt" (Den onämnbare).


Det var mellan gymnasiet och universitets litteraturvetenskap som jag läste och lärde mig allt om litteraturen; det var då jag läste utan urskiljning, utan vägledning, utan förbehåll – att jag  läste Samuel Beckett var bara en tillfällighet, jag hade väl sett ett foto på hans ansikte, och direkt sett att det var någonting för mig. Och under den här intervallen på tjugo år sedan jag senast läste hans tre romaner som brukar kallas Trilogin (Molloy, Malone dör och Den onämnbare) har jag – tyvärr – läst för mycket om författaren: biografier, analyser där ditten och datten har yttrat datten och ditten om den tillknäpptaste av författare, och det har bara gett mig övermättnad.

Men nu läser jag Modernistas nyutgåva av Lill-Inger Erikssons översättning av de tre romanerna, ursprungligen skrivna på franska 1947-1950, där han gick från förläst till förlöst, och gjorde sig kvitt ett otäckt beroende av främst Joyce och dennes tröttsamma ordlekar, till förmån för en ytterst sträng estetik. Den som känner till Beckett från de senare reducerade prosaböckerna och de allt mer asketiska pjäserna kanske förvånas över den försummade styckeindelningen och ordmassorna i de här tre romanerna, men de var alltså nödvändiga installationer i Becketts frigörelseprocess. I den avslutande delen når han fram till sin spartanska stil, eller brist på stil. Han skriver inga (skrivarskole)romaner, helt enkelt.

Som författare tillhör Beckett alltså de mest konsekventa. Han faller aldrig för några frestelser i sitt språk, utan rör sig alltid tillbaka till utgångspunkten: att det inte går att berätta, att all rörelse framåt är förgäves, att det bara går att bejaka negationen – för honom är ordet ’vidare’ språkets största styggelse. Några av mina elever som läste Per Hagmans tjocka roman När oskulder kysser beskrev sin läsupplevelse med orden att ”det var som att simma i sirap”: nå, de hade inte läst Beckett.

I livet premieras tävlandet: du räknas bara om du vinner. Beckett ersätter det med att du räknas om du försvinner, i ett paradoxens tänkande. Ibland är hans protagonist döende, ibland bara död. Hans rum blir en cell, allt försvinner, upphör, blir något annat. Och människan görs till en slät figur: här existerar ingen räddning i konventionell mening, du får vänta dig något annat. Det finns inget bortom det vi kan se, bara nya labyrinter, nya återvändsgränder. Människan är den siste, och Gud kan inte heller ersättas av någon (annan) chimär – inte heller av någon estetik, och Becketts värld är torftig på hållpunkter och referenser, varför en hänvisning till Shelley i trilogins sista del Den onämnbare är närmast chockerande, även om I väntan på Godot innehåller allusioner till just Shelley.  

Kanske betydelsen av världskriget har underskattats när Becketts resignerande livshållning har tolkats och omtolkats: åtminstone har jag lite för sällan sett det påpekas, medan det ter sig frapperande när jag läser de här böckerna. Eller läser jag in för mycket i att de började skrivas två år efter kriget? Men hur ska en människa kunna undgå att påverkas av det som sker omkring henne? Och Beckett var aktiv i den franska motståndsrörelsen. Kriget hade gjort Frankrike till ett öde land, och det är ett öde land som bildar fonden i Becketts fiktiva värld, där också språket har gått sönder.  

Här återstår bara att tvivla och förtvivla: här ska vi inte bara måla in oss i djävlighetens hörn, utan vi ska stå där och stampa också. Den allt mer hemlöse berättaren Molloys monomana mumlande ersätts av Malones kverulantiska kvitter, som ersätts av den onämnbares babelbabblande. En poäng i Becketts estetik är att vi alla bara är en anonym länk i en kedja, utan kontakt med vare sig föregångare eller efterträdare: alla människor är en ö, och vi kan bara göra det vi är tillsatta att göra, förtvivla och uthärda. Repetitionen och omtagningen är bortom det nödvändiga, så viktiga och grundläggande att all protest faller platt till marken, där det bottenlösa dessutom visar sig öppna sig, för att demonstrera nya bottnar.  

Och människans grundvillkor är missförståndet. Gud är på sin höjd ett lågt skämt, en korkad dumhet, en tautologi, inget man talar högt eller lågt om. Hos Kafka kan det finnas något slags hopp, om än det gäller ”för andra” – hos Beckett finns hela tiden ett outtalat tvivel: ”Hoppas? På vad då? Varför då?” Han ställer också en berättigad fråga om lidandets natur: ”Är inte ett konstant lidande att föredra framför ett lidande som genom sina växlingar stundtals kan få en att tro att det kanske inte alltid kommer att fortsätta?” Det är inte lätt att veta om hans karaktärer verkligen lever, om de inte hellre ska uppfattas som rapportörer från ett limbo, några som informerar om vad döden och döendet innebär – ett slags människor som varken lever eller är döda.      

Det Beckett ändå åstadkommer, sin anti-estetik till trots, är ett skrivande som inte sneglar åt något håll – ett skrivande som vägrar identifiering, vägrar referera till något yttre. Hans värld är mentalt sönderbombad. Men i stället för den sedvanliga pessimismen hittar jag värme och medmänsklighet; det spelar ingen roll hur många gånger han i böckerna uttalar sig om hjärtlöshet, jag förnimmer bara hans hjärta hela tiden. För varje del i trilogin ställer han sig mer vid sidan av det vanliga sättet att berätta, går längre in i sin egen stil, sin egen värld. Om det är symbolik eller allegori är det mer spegel än fönster, mer återvändsgränd än något annat, där betydelsen är gäckande och försåtlig.

De två första böckerna innehåller alltså redogörelser för det tilltagande förfallet hos Molloy och Malone, medan den avslutande delen innehåller en anonym berättare, vars signalement är misstänkt likt författarens eget: ett slags biografi över en solitär, som lever intill slakthuset, och med sitt babblande beveker och besvärjer han missmodet. En vanlig (miss)uppfattning om Beckett är hans legendariska dysterhet, hans nattsvarta pessimism: men Becketts hopplöshet är av en annan karaktär, och han låter sina karaktärer fortsätta kämpa hela tiden, låter dem förbli hjältar, i sin beundransvärda strid mot djävlighetens makter. Därför går det att läsa trilogin, i synnerhet Den onämnbare, som en uppmaning, att vägra acceptera de grymma livsvillkoren, att bli en partisan i livskriget.   

Att läsa dessa tre dystra böcker i en följd kanske inte helt ska rekommenderas: inte för att det är som att simma i sirap, utan mer för att det ger en känsla av att vada i Styx. Men jag gillar hur Modernista ger boken helsvart kontur, med stygiskt svarta pärmar, även om jag tycker att det är lite jobbigt med dessa omnibus-utgåvor, för att det blir jobbig läsning. Dock: att ha hela Becketts trilogi samlad så här är en sällsam glädje, eller något som på något sätt ger ordet ”glädje” nya konnotationer. Att läsa Beckett efter att i tio år ha läst en författare som Lotta Lotass ger dessutom onekligen perspektiv på hennes prosa, kanske i synnerhet hennes senaste, nedgjorda bok Den svarta solen.