bernur

Den som skriver kan utan svårighet eller större empatisk kraftansträngning sätta sig in i den svenska journalisten Dawit Isaaks öde, att vara inspärrad i nu drygt åtta år, endast för att han skrivit om demokratiska rättigheter. Det är inte konstigt att så många svenska skriftställare har engagerat sig i honom. I dag publiceras i nittioen svenska dagstidningar Peter Englunds text om Isaak. Den svenska regeringen har på sedvanligt svenskt maner utövat sin tysta svenska diplomati, och till sin egen svenska förvåning har den varit helt gagnlös för Isaak. Den som är förälder kan också med ännu mindre svårighet sätta sig in i den pina som dessa åtta år har inneburit för trebarnsfadern Dawit Isaak; att han med stor sannolikhet utsätts för tortyr i fängelset är inget som jag vill avfärda, men att vara skild från sina barn i åtta år är dock också tortyr. Jag vet inte ett iota om Isaak som journalist eller författare, bara att det är en svensk medborgare som svenska myndigheter totalt har struntat i. Fast Annika Östberg skall friges, har jag sett: där hade vi en (annan) svensk som olika svenska regeringar har engagerat sig desto mer i.