bernur

Jag kan ha fel (det har hänt förr), men det känns som att återutgivningstakten på svensk litteratur från första hälften av 1900-talet har eskalerat – något som bara kan vara av godo, kan tyckas, tills man frågar sig hur man ska hinna med att läsa dessa böcker också, när det är ett hopplöst företag att ens hinna läsa alla nyskrivna böcker som ges ut …

Oftast är det de små förlagen som satsar på dessa osäkra kort, och nu har Rosenlarv gett ut Stina Aronsons diktsamling Tolv hav från 1930, i en klanderfritt vacker volym, med ett kort och bra förord av Anna Jörgensdotter och ett långt och bra efterord av Nina Lekander. Det är också en bok som förtjänar att ges ut på nytt, som förtjänar alla sina läsare den kan få. Det var när förlaget för ett par år sedan gav ut Feberboken på nytt som en ny sida av Aronson uppenbarade sig – annars är hon troligen mest känd för romanen Hitom himlen, nästan lika omtalad (och lika lite läst, måhända) som Hellströms Snörmakare Lekholm får en idé.

Tolv hav är en diktsamling som pekar bakåt mot Södergran, och framåt mot Hillarps 40-tal, och i förlängningen kanske Tafdrups 80-tal och Falkenlands 90-tal. Det är erotiskt, uppriktigt, och febrigt: lika mycket dagbok som Feberboken, med rentav en dikt som dateras (”7 DECEMBER”). Kanske det är den privata naturen, att det så uppenbart bygger på egna erfarenheter, som ger dikterna ett berättigande vid sidan av Södergrans dikter, som de lägger sig så nära att man vill hissa en varningsflagga för epigoneri. Här levs händelsen fullt ut, och diktjagets upplevelser är genomlevda.

Det är gott om inkonsekvenser, uppbrott, stämningar som punkteras, stilbrott, oväntade sammanställningar, utan mildrande drag. Det inre är i uppror, och diktjaget låter sig bara lägga sig till oro. Hyperbolen är hennes bästa kamrat, där hon överger allt som förenar, som kan skänka dikterna ett smidigare intryck: hon skapar kollisioner.

Poeten är en undantagsvarelse: ”Varken på förnuftets gröna väg / eller på hjärtats röda väg / kom jag hit.” Känslan och tanken samspelar annars, i intelligent skrivna dikter, lika hårt hållna som lössläppta, fria. Förtvivlan och extasen är åtråns två kammarjungfrur. Och, som Therese Bohman visade i en läsning av diktsamlingen i Lyrikvännen nummer 2-3 2008, så är begäret Tolv havs huvudämne. Fast också svartsjukan, och avståndet mellan människorna – känslorna som stiger fram är aldrig behärskade, utan krampaktiga och fulla av lidelse.

Också ursinnet skrivs fram av Aronson, i dikten ”Marmortorso”, en av mina favoriter från denna rika samling:

O dåraktigaste av alla villor.

Min plåga är jaget,

som är som jordfängelset

omkring min marmortorso.

Gräv ut mig,

krossa mig med yxa och vind och regn.

Bräck sönder med spetten. Jag törstar

att vara bland det

som är större än antal.

Här visar hon också hur det hårda tar överhanden, hur hon ger efter för primitiva impulser, längtar efter en hårdhänt transcendens.

Men poeten är också alltid en flykting, på väg från något – en rymmare, en förföljd. Då som nu kunde hon endast hoppas på någon slags reaktion – att bli utskrattad var inte det värsta, men då som nu det vanligaste genmälet från de halsstarriga läsarna, då som nu så benhårda i sin förvissning om hur poesi ska se ut. Men bra poesi är aldrig tidsbunden, och Lekander visar i förordet att Aronson struntar i tidsmarkörer – hon vänder ryggen åt sin tid, och där finns en förklaring till varför hon är så angelägen nu, medan majoriteten av de andra böcker som gavs ut 1930 varken är värda att återutges eller återläsas.

I den fattiga svenska modernismen borde Aronsons Tolv hav ha en självklar plats: den är djärv, farlig. Ändå skriver hon en poesi som kan betecknas som banal, med de förväntade nyckelorden uppradade: stjärnor, måne, rymd, hjärta, blod, sköte, sår. Klichén ligger nära. Kroppen och naturen – det ges ingen skillnad när det kärlekskranka jaget ser regnet smeka gräset. Men Aronson är modig nog att rentav ordagrant citera Södergrans bästa ord – ”Jag är ingen kvinna” – och göra dem ovillkorligt till sitt eget. Här och annorstädes skriver hon helt oförfärat, hon riskerar allt, och vet att det endast är så man demonstrerar vad man värdesätter mest.

Hon säger också saker som jag inte har hört sedan jag lämnade mentalsjukhuset, och ger en elegant nyckel till vad poesin ska vara bra för, i en poetik som är tillräckligt (o)lik Södergrans i den bekanta ”Vierge Moderne”: ”Ett steg från aningen till gåtan är jag, / en ton som väcker oviss längtan”.

Och varför är det så bra? Inte bara för att hon investerar sitt liv, sin egen erfarenhet i dikterna, låter dem ta den förbjudna vägen från det allmängiltiga till det privata, i stället för den stipulerade, som obligatoriskt går i motsatt riktning – utan också för att hennes röst är så närgången, att man förnimmer stämman av en annan människa så tätt intill sitt öra, att man tycker sig uppfatta vad som måste ha varit hennes alldeles egna röst, som om hon viskade i ens öra medan man läste, och man inte bara dechiffrerade svarta bokstäver på boksidan, utan också får ta del av något akustiskt fenomen, som vetenskapen aldrig skulle kunna förklara.