bernur

Det lär vara Mark Twain som kom med den lite raljanta definitionen av en klassiker: en bok som alla har hört talas om, men ingen har läst. Förmodligen en definition som är sannare nu än det var då, för drygt hundra år sedan. I den svenska litteraturen, där klassikerna är så fåtaliga, innehar Gustaf Hellströms roman Snörmakare Lekholm får en idé, från 1927, en särställning, och kanske uppfyller den Twains kriterier bättre än någon annan: det är verkligen en omtalad bok, men jag befarar att dess läsare är ungefär lika fåtaliga som antalet svenska klassiker (annorlunda räknat: medelåldern på dessa läsare torde vara ungefär 125 år).

Med anledning av bland annat en nyutkommen bok om författaren, utgiven av Gustaf Hellström-sällskapet, läser jag denna roman, med en – upptäcker jag tidigt – oförlåtlig försening. Här finns ungefär samma friskhet som kan hittas i vilken Hjalmar Bergman-roman som helst – den där nästan obehärskade lekfullheten i formuleringarna, som får texten att lysa och glänsa, som om tiden stått stilla. Inte ens uråldriga pluralformer på verb ger ett bedagat intryck.

Till sin roman har Hellström uppfunnit ett överlägset, ironiskt tonfall, där snörmakaren själv beskrivs så här: ”Den tiden hade varit hans tid. Och i den hade han varit en satan till karl. Man behövde endast fråga honom själv för att få besked om den saken.” En tragikomisk hjälte: driftkucku och värdig på samma gång. Den enkla handlingen är att snörmakaren i ett ödesdigert anfall av hybris får för sig att alla hans söner ska bli studenter, och att sonsonen Doktor Holmes, alias Kalle Lekholm, är på väg hem från Amerika, nyskild, ganska lagom till men ovetande om farfaderns 100-årsdag. Men det finns så mycket (annat) att berätta, och innan du vet ordet av får du en släktkrönika i tre generationer, med människor som verkar tävla mot varandra i excentricitet, utan att själva veta om det.

Det råder ingen tvekan om att Hellström skriver med det goda humöret som följeslagare: det är troligen svårt att hitta en svensk roman som är så optimistisk. I så måtto erinrar det om Laurence Sterne: förmågan att se ljuspunkterna, även när tragiken harklar sig (och det gör den, obevekligt och oundvikligt). Liksom Sterne utnyttjar Hellström också fördröjningseffekter, och tvekar inte att uppsöka senvägarna, omvägarna, och digressionerna. Till höjdpunkterna hör skildringen av snörmakarens äktenskapliga kamp, där hans ständiga återkommande till sin insats vid ”affären vid Kolding (fan min själ!)” blir något som bleknar när den ställs inför det kuvande eller kuschande krig han för mot sin hustru.

Nu är det otypiska med romanen att Hellström investerar både kyla och värme i sin ironi, och därmed blir hans framställning av familjemedlemmarna komplex, och personerna levandegörs, på ett tämligen unikt sätt. När moderna svenska författare skriver i en liknande stil anklagas de gärna för att vara lite för smarta, lite för intellektuella (kort sagt: snobbiga) – det svenska idealet är att nöta sönder läsaren med utmattning, att vara trogen realismens grå överrock i stället för fantasins färggrannare dito. Men det är befriande att läsa något som är så kvickt skrivet, så stiligt, så elegant och intelligent och framför allt roligt: nästan på varje uppslag går det att hitta en formulering att fnissa åt (ungefär samma frekvens som hos Sterne). Det är de subtila nålstickens stil, som när en av snörmakarens söner, den olycklige musikern Anders, beskrivs så här: ”Han hörde till den talrikt representerade typen av svenskar, som hellre vill anses sitta inne med möjligheterna till storverk än att utföra dem.”

Snörmakare Lekholm får en idé är en roman som det är lika lätt att beundra som det är svårt att begripa varför den är så oläst. Den är virtuost skriven, men skulle inte vara lika levande om det inte vore för att den har en nerv, ett uppriktigt engagemang från författaren, att han verkligen visar förståelse för sina karaktärer, och inte behandlar dem som trasdockor, utan som riktiga människor, genuina vänner.

Skulle jag bli ombedd att plocka ut den allra bästa svenska romanen någonsin är det troligt att jag skulle välja något annat (Almqvists Drottningens juvelsmycke, kanske), men blev jag ombedd att plocka ut något typiskt svenskt skulle jag garanterat välja den här romanen av Hellström. Den representerar det typiskt svenska, med sitt lika ängsliga förhållande till som tassande inför uppfattningen om snillet, där tre olika förklaringsmodeller presenterar sig: 1:o att det rör sig om hjältedåd, modiga bragder och bedrifter, 2:o att det rör sig om tillfälligheter, lyckliga omständigheter, en slump som tillåter en oansenlig människa att uträtta något storartat, 3:o att det rör sig om en otillräcklig insats, som senare vidareutvecklas av andra, som förädlar idén; alla tre modellerna är lika sanna, påstår Hellström, och jag vill gärna tro honom. I hans roman samlas halv- och trekvartsgenier och som utomstående betraktare är det nästan förbehållslöst lustigt att följa deras trätomål.