Snobb? Moi?
Apropå jämförelser: i ondsdagens Obs pratade Gabriella Håkansson om Enrique Vila-Matas, som nu tydligen börjar bli stor i USA, jämförs med Paul Auster. Men bara 2 översättningar finns till svenska från 80-talet, vilket Håkansson tycker är ett tecken på den svenska bokutgivningens inskränkthet och kommersiella tänkande. Känner du till Vila-Matas?
Visst är Patti Smith fantastisk!!!
Nä, jag har faktiskt aldrig hört något om Vila-Matas, men jag vet att Håkansson har bra smak och gott omdöme. Ja, de stora bokförlagen är lite dåliga på att ge ut den typen av böcker, jag tror att de har blivit lite sämre - lite fegare - sedan 80-talet.
Ja - det är förstås lite orättvist att jämföra NÅGON med Patti Smith, men samtidigt - på tal om omdöme - borde det vara något som sa till Marielle att hon inte skulle sjunga någon av hennes låtar ...
Vid tillfälle, förklara gärna det sublima med riktig genomsur sång och en kille som krafsar barréackord på en ostämd gitarr. :)
Ja, klimatet för kritik blev med ens lite... udda? Ett problem är nog att kritik (felaktigt) kan uppfattas som ett (för)dömande av någons (outvecklade) smak.
Här har både kritiker och Verklighetens folk (Obs! skrivet med ironi) ett ansvar, tror jag. För kritikern är det viktigt att skilja på kritik av verket/uppförandet och "idioterna" som har mage att gilla skiten. Och helst bör de fokusera på det första.
Och Verklighetens folk måste inse att det inte är dem som personer som kritikern är intresserad av att kritisera, utan just verket de upplevt. Att inte ta åt sig så förbannat, helt enkelt. Lättkränktheten. Se kritikern som en bildad vän som vill en väl. En givande hållning.
Förresten, borde inte den ideala kritikern undvika att kritisera det som hon på förhand mer eller mindre vet sig komma att såga? Ex. Strage och Idol...
Äh, snabbt tänkt under påverkan av rusdryck. Det här har du säkert tänkt på mer än jag Bernur.
Om Beckett: lysande, lysande Bernur! Fö. är det bara jag som bildar denna kedja: Artaud-Beckett-Celine-Pinter?
Om Lorca: ville skriva så mycket, för han är en mina favoritpoeter, men kanske just därför blidde det inte ett pip. Jag blir liksom blyg bara genom att tänka på att ha åsikter om hans poesi. Bra skrivet där också!
WB: åh, men ... det är ju Patti Smith, det är så här det ska låta, att hon MENAR orden, att hon investerar sitt liv i dem, att hon sjunger sitt liv, och inte bara bokstaverar dem, ljudar dem, så som Idol-artisterna gör, utan att tänka på VAD de sjunger. Hör hur Patti sjunger "alone", och får ordet att lyfta, hur hon vädjar sitt "Come on now, try and UNDERSTAND" ... Sen gitarren, ah, jag tror att det är lite dåligt burkigt ljud här, för jag såg programmet när det sändes i ZTV, och då lät det bättre om gitarren.
Gunnar: tack. Att skriva om Lorca och Beckett är dock förhållandevis enkelt, helt enkelt därför att det är författare som gör mig glad, och det är väl något av det som förmedlas när jag skriver om dem.
Däremot, det andra: ja, i en ideal värld kanske man endast ägnar sig åt det man gillar, och det finns onekligen en poäng med det. Fast jag är väl ändå till övervägande del positiv? Det är sällan jag sågar, egentligen. Men det finns ibland en viss nyfikenhet, som gjorde att jag häromåret läste Camilla Läckberg, men jag tyckte att den texten ändå blev bra, och inte alls någon elak sågning, utan en nyanserad läsning av den boken. Och ibland läser jag en bok som jag hade trott skulle vara bra, och det är väl då som man blir lite sur och klagar.
Apropå Strage och Idol, så visserligen blir det en lite poänglös sågning, eller förutsägbar åtminstone, men ändå tyckte jag att han formulerade sig så roligt (och elakt). Ja, de som gillar dessa program borde väl tåla det. Om jag nu gillar Beckett, och någon säger att det är skit eller något - ja, det bekommer mig inte. Typ ...
Jaha, nej, jag menade inte att du ofta är negativ. Inte alls, långt ifrån!
Och som du säger, klart att man inte kan veta på förhand hur man ska reagera, även om det är ngt. man tror kan vara bra.
Och ja, nyfikenhet kan ju leda en både hit och dit, men det är av godo tror jag.
För att kunna gestalta el tolka en sång krävs nog en del livserfarenhet, mognad osv men förutom det bidrar också själva tempohöjningen i Marielles version till att resultatet blir "mekaniskt" och mindre själfullt. Har upplevt detta med flera sånger, även när en artist gör olika versioner av samma sång. Lyssna ex. på Neil Youngs Harvest Moon -hur oerhört mycket bättre den långsammare versionen är.
Exakt, vad jag mest störde mig på i Marielles version var att den gick för snabbt, att hon inte hinner lägga ned någon känsla i orden. Klart att det kan finnas livserfarenhet / mognad hos en yngre artist också, eller borde finnas.
Patti Smith och Idol åt sidan - men påstår man att de här barréackorden "krafsas" så uttrycker man sig minst sagt oprecist. Påstår man att gitarren är ostämd vet man inget om gitarrer eller om hur ett stämt instrument låter. "Sublimt" - om någon nu har påstått det - är gitarrspelet naturligtvis inte, det är det sällan i en up-tempo låt, i rock.
Varför, åh varför, skriver ni Marielle? Jag trodde du kollade upp dia fakta.