bernur

När Rihanna gör sitt första album efter separationen från huliganen Chris Brown verkar hon angelägen att inte framstå som viljelöst våp (i en låt menar hon att hon hellre stalkar än är offer), och blir en Fröken Farlig som sjunger om olja och leker med pistoler, piskor och diverse andra attiraljer. Tyvärr känner hon sig tvingad att leka tuff med en inbillad gitarr i ett fjantigt anthem, ”Rock Star 101”, med ett fantasilöst gitarrsolo från Slash, och med hennes kvidande tunna röst låter hon bara marginellt mer trovärdig än Britney Spears gjorde i den plastiga covern ”I Love Rock ´n’ Roll”: desto bättre är ”Fire Bomb”, där Wolf Hoffmanns sinistra gitarrspel[1] förgyller en av skivans bättre låtar, med en text som tämligen snyggt blandar tematik från Bonnie & Clyde och Thelma & Louise. Det är uppenbart att Rihanna & Co avser att ge skivan de uttjatade epiteten ”dark” och ”edgy”, men de vågar inte gå tillräckligt långt i det mörka och obekväma, för några menlösa ballader, som passar hennes gnälliga röst sällsynt illa, sänker helhetsintrycket. Men även om hon är medkompositör i många av låtarna är hon inte skyldig till det värsta nödrimmet (”I tried to make this work / But you act like a jerk”). De bästa låtarna är när de dränker de söta arrangemangen i oljud, när de bjuder in grymheten och skitigheten, men dessa stunder är alltså lite väl sällsynta: det räcker inte med att femtioelva gånger påpeka att hon är hård och brottslig, när det bara blir så mycket snack och för lite verkstad.

[1] Tråkigt nog utan att få någon credit på skivan.