Radfall, Jonas Modig
Att skriva poesi som direkt behandlar en katastrof är kanske modigt i överkant: något som inte avskräckte Jonas Modig när han häromåret publicerade sitt sorgearbete efter Tsunami-katastrofen i Västindien, som dödade uppemot tre hundra tusen av lokalbefolkningen, samt drygt fem hundra svenska turister. Den boken, Annandagar, prisades annorstädes, medan jag förhöll mig ganska kallsinnig, och nu ger Norstedts ut en nyskriven diktsamling, Radfall, men jag måste tyvärr konstatera att jag inte är mycket mer positivt inställd nu.
Det är nu liksom då prydligt ihopplockad poesi, med tranströmerska metaforer, och rentav en förnumstig programförklaring på bokens baksida, där Modig presenteras som ”en poet som vill tala till sina läsare” – men den typen av milda beskrivningar gör mig bara aggressiv, för det skulle alltså insinuera att andra poeter inte vill kommunicera? Nu lär det inte bryta ut någon obegriplighetsdebatt kring Modigs dikter, för de torde vara tillräckligt slätstrukna för att tilltala den som stör sig på de upptåg som modernismen introducerade för sisådär 90 år sedan (i Europa, dock inte i Sverige).
Tsunamin fortsätter att sätta sina spår i Modigs dikter – men det måste framhållas att han åtminstone skriver bättre än Ernst Brunner gjorde med sin bok om Estonia-katastrofen. Ändå blir jag inte imponerad av hans dagboksliknande dikt, med iakttagelser från naturen företrädelsevis. Boken skildrar återigen ett år som går, ett sorgeår igen, med dova dunkla minnen, med saknad som aldrig anfrätts av förtvivlan, utan det är som att Modig bara kelar med sin ledsnad, att den är en följeslagare, en trogen vän. Årstiderna växlar, det är stillsamt, följsamt, mjukt.
Inte skymten av tvivel, av ifrågasättande, egentligen, utan Modig verkar ha accepterat allt. Vågorna sköljer som sagt var in över även denna bok, med en översvämningstematik som visserligen är mindre utpräglad i den renodlade Tsunami-dikten. Men även här reser diktjaget, till exempel till New York (oklart vad han gör där), och lyssnar på Chopins fantasi-impromptu.
Och sorgen finns kvar, och inte skulle det förvåna mig om Modig om två år ger ut ytterligare en bok med lika finstämda dikter, lika trevliga dikter, och att sorgen där fortsätter att vara lika tassande, lika försiktigt och sparsamt formulerad, att den också då beter sig lika städat och väluppfostrat – men då får han söka (sig till) andra läsare än den här.