bernur

Lars Ardelius är en svensk författare som har publicerat böcker sedan anno dazumal: jag har inte läste en enda av dem, men en av dem var troligen en parafras på en känd roman av Selma Lagerlöf, Gösta Berglunds saga – däremot följde jag när jag bodde i Umeå serien Gösta Grävlings saga, som var följetong i tidskriften Kommunalarbetaren (han som tecknade den jobbade natt på avdelning 3 och 19 på Umedalens mentalsjukhus, där jag också jobbade, ibland gjorde han små lustiga teckningar åt mig när han gick av sitt pass på morgonen). Nu däremot läser jag Lars Ardelius senaste publicerade bok, som heter Privata liv, och uteslutande handlar om kända författare – en av dem heter Selma Lagerlöf.

Det är åtta författare, kemisten Berzelius, samt Fredrika Bremer, som är huvudpersoner i Ardelius texter, som väl närmast kan beskrivas som noveller. Han skapar sin egen kanon, som dock är misstänkt lik den kanon som dominerade på 1950-talet, möjligen med undantag av Robert Luis Stevenson, som väl fått sitt erkännande först de senaste decennierna (med undantag för Sverige, där hans kvaliteter aldrig blivit tillräckligt uppskattade).

Novellerna handlar gärna om våndor eller dilemman som dessa författare hamnar i – det kan röra sig om Lagerlöfs bekymmer med en av sina pigor – av begränsat intresse för läsaren – eller Émile Zolas bekymmer när han tar med sig sin hustru på ett bordellbesök och oroar sig för att hon ska upptäcka att han har varit där tidigare – av ännu mer begränsat intresse för läsaren, och så vidare. Att Ardelius säger intressanta saker om Stevenson är en sak – något liknande hade kunnat göras i en essä, förmodligen med mer lyckad utgång.

Nej, ärligt talat blir jag inte särskilt begeistrad av de här novellerna, med undantag för en lite lustig historia där den svenske kemisten Berzelius avlägger ett studiebesök hos Goethe. Ja, där lyckas Ardelius skapa intressanta porträtt av båda två, som levandegörs, om än det är lite suspekt att deras konversation kan bli så blixtrande intelligent, att den är så fullmatad med briljans, när den komprimeras till några få sidor: där finns lite för mycket av espri och kvicktänkt skarpsinne, som om Goethe spred bon mots omkring sig så där.

I Dresden råkade Ibsen och Dostojevskij bo, under en gemensam tidsperiod. Kände de (till) varandra? Nä, knappast! Träffade de varandra? Kanske, men troligen inte! Men hos Ardelius vilar inga tveksamheter, då han låter dem stöta på varandra med valhänta åtbörder, och ja, det är klart att så där kan det ha gått till, eller på något helt annat sätt, förstås, om de nu träffades, vilket de förmodligen inte gjorde.

Ardelius egen stil är lite överlastad, och lite tjatig i längden. Han lånar lite skurkaktigt Calvinos formulering om verkligheten som den ”oskrivna” världen. Det är också svårt att tro att den anglifierade fransosen Stendhal – som rentav formulerade sin läsekrets på engelska, som ”The happy few” – skulle tala så dålig engelska (nä, att vara ”på sin vakt” kan inte översättas till ”on watch”), och lika illa är det kanske att Wordsworth-citatet, sex rader, innehåller fem felaktigheter. Ardelius författare blir slutna, instängda, lite halvsorgsna – ja, det kanske inte är så oväntat.

Vad är då avsikten? Vad vill han säga med sin bok? Det är väl det som är hans dilemma, att han skriver sin bok utan att lyckas förmedla något, förutom några små pikar mot författar(roll)en. Att han kränker privatlivets helgd är väl inget att störa sig på – inte heller kanske att han så ogenerat utnyttjar dessa färdiga historier. Han verkar vilja ta ned dessa storheter på jorden, men för att gå i land med det är han för underdånig, för beundrande. Desto värre är väl att han gör sig skyldig till den största (den enda) synden: han är tråkig.