bernur

På film talar man gärna om det inledande löftet: i synnerhet actionfilmen är beroende av att regissören visar publiken vad han går för, genom en inledning som är lovande och visar publiken att här vankas något riktigt bra – men det får inte heller vara för bra, för de riktiga godbitarna ska sparas till senare. Det finns James Bond-filmer vars inledande löften aldrig infriats, och åtminstone någon av Indiana Jones-filmerna lider av samma problem.

Den helt unge italienske författaren Paolo Giordano inleder sin prisbelönta roman Primtalens ensamhet med ett löfte som han väl inte helt lyckas leva upp till. I två inledande kapitel skildras två huvudpersoners respektive barndomstrauma: Alices skidolycka, och Mattias svek mot den förståndshandikappade tvillingsystern som spårlöst försvinner för att han lämnat henne vid en park. Denna rafflande inledning blir sedan aldrig riktigt fullgjord: ändå måste det sägas att hans roman, som jag läser för radioprogrammets räkning, är närapå obrutet fängslande. Problemet är väl att han lägger in för mycket i sin inledning, han planterar för mycket där, med detaljer som lyser så starkt i det efterföljande minnet.

Övertygande skildras hur de två upplevelserna påverkar båda familjerna: hur äktenskap krackelerar, och båda familjerna går i kras, men som vuxna har både Alice och Mattia minnen av något bättre, glimtar av att det kunde ha gått på ett annat sätt. Alice blir halt efter olyckan, faderns skuld lämnas aldrig orörd men tillåts heller aldrig redas ut tillräckligt, och Mattia han hanterar sitt samvete med att skära sig, och genom att gå längre och längre in i sin strålande hjärna.

Han är ett mattesnille, därav romanens udda titel, med primtalen, delbara endast med 1 och sig själva, och dess förmåga att alstra tvillingar (som 11 och 13, 59 och 61), med allt längre och oregelbunda mellanrum: Mattia ser honom och Alice som primtal, som hör ihop men utan att någonsin kunna förenas. Och jag, som närt ett antagonistiskt förhållande till siffror, som skriver OCD-nummer under stor vånda, kan dela skönheten när Mattia ger sig själv numret ”2760889966649” och Alice ”2760889966651”. Så hans roman är oändligt sorgsen, när vi ska följa deras yttersta vedermödor och försök att uthärda tillvaron. Båda är lika trasiga, lika sargade av sitt förflutna, och förenas av att de inledningsvis bokstavligen jämför sina ärr.

Bäst lyckas Giordano när han skildrar tonåren – hur Alice mobbas av några utstuderat men inte alls spektakulärt grymma tjejer i klassen, och Mattias vilsenhet i sin egen genialitet, som är något han helst vill slippa, för det förstärker bara hans upplevelse att vara särpräglad och unik – något ingen vill vara på riktigt, verkar Giordano mena: att vara speciell skapar bara större utrymme för sorgen. Mobbningen, den överdjävliga pennalismen, önskan om samhörighet, rädslan och osäkerheten som gör skolkorridorluften klibbig – allt det beskrivs trovärdigt och äkta, men desto mer schablonartad är en helt poänglös hämndaktion av den vuxna Alice.  

Den överbevågade ynglingen är något av en kliché inom litteraturen, men Giordano bidrar ändå med något eget, just genom att göra Mattia så oansenlig. Hans briljanta hjärna hjälper honom inte att klara sig i världen utanför siffrorna: ”När människor åldras blir de vanligtvis mer övertygade om sin kapacitet, men han blev bara alltmer tvivlande, som om han hade en obegränsad reserv av dåligt självförtroende”.  

Svårigheten för Alice och Mattia borde göra romanen av intresse för dem som läst Twilight-böckerna, som behandlar något av samma problematik. Giordano skriver intelligent, och litar på läsarens intelligens, genom att behålla antydningarna intakta, genom att inte skriva något på läsarens näsa. En sak som jag inte brukar avundas underbarn är deras generellt dåliga musiksmak: något som inte vidlåder den unge Giordano (forskare i teoretisk fysik), utan han låter sina figurer lyssna på vacker musik av Depeche Mode och The Cure, och Damien Rices lika vackra ”Grey Room”.