bernur

I DN skriver Martina Lowden om den franska serietecknade versionen av Marcel Prousts På spaning av den tid som flytt, vars första del Combray nu finns i svensk översättning, och varför den är så dålig, men det känns lite som en överloppsgärning, en slags tautologi, ungefär som när man talar om ett dåligt gitarrsolo ... Men varför inte bara acceptera att det blir dåligt, att det aldrig kan bli bra, på samma sätt som en filmatiserad roman inte har mycket att komma med, så länge det handlar om en bra roman (Hitchcock fattade detta, och nosade upp några riktigt dåliga romaner, liksom för att illustrera undantaget till regeln att boken alltid är bättre). Vad jag inte förstår är för vem den här serieversionen är gjord: förvisso hantverksskickligt utförd av Stéphane Heuet, men varför skulle någon vilja utsätta sig för kortversionen av Proust, när hela poängen är tålamodet, utförligheten, att han utnyttjar språkets alla resurser för att försöka säga något vettigt om sina ämnen. Den som vill fuska kan väl fortsätta vittja nätet på diverse spark notes i stället - - -