bernur

Det är en vanlig tanke att internet i allmänhet och bloggen i synnerhet producerar texter som uppmuntrar det lösryckta och fragmentariska, medan det djuplodande och eftertänksamma reserveras för texter som publiceras i böcker. Ja, och på samma sätt kan sägas att det finns gott om kortsynt skrivna böcker, eller rentav dumma böcker, likväl som det finns klokheter bland all idioti på internet. Thomas Anderberg har skrivit en essä i DN, "Den sista läsaren", men jag har för mig att domedagsstämpeln på läsaren inte alls är ny, utan att den är så gammal att färgen börjat flagna (kanske det är därför den måste målas om med ganska regelbundna mellanrum). Intressant nog ges läsaren med val av bestämmelseord feminin form, och texten illustreras också av något så förutsägbart som en läsande kvinna (ett vanligt motiv i bildkonsten). Anderberg varnar för att den kritiska granskningen går förlorad om vi upphör att läsa böcker, och det kan jag hålla med om - att läsandet är nödvändigt för att utveckla tänkandet. Men det är inte läsandet i sig, eller enbart läsandet, som är viktigast för utvecklingen, utan att tankarna bryts mot andra(s) tankar, alltså i mötet med någon som tänker annorlunda. Jag tänker på den blogg-salong som Therese Bohman nyligen planerade i kommentarsfältet till ett eget inlägg, att det borde vara en bra idé, att tillåta tankarna att vandra mellan varandra, och inte bara hålla dem inom sig. Jo, men det viktiga är också att det finns något svart får i (för)samlingen, någon som inte håller med om allt. "When people agree with me I always feel that I must be wrong" (Oscar Wilde, "The Critic As Artist").