Om dialekter
Jag har verkligen inget otalt med dialekterna: tvärtom skulle jag nog säga att jag, till skillnad från folk i allmänhet, inte ens tycker att det finns någon dialekt som jag uppfattar som direkt ful (förutom Bollnäsmålet) – inte heller rangordnar jag dem, och har några personliga favoriter. Med detta sagt: jag har bott i Bibelbältet i tio år, och vet nu att jag aldrig kommer att vänja mig vid vissa enskildheter. I går lärde mig eleverna hur ett av ortens kraftuttryck ska transkriberas: ’sköen’ – fast det lär uttalas med två ö-ljud efter varandra, det första som i ’dö’, det andra som i ’glöm’. Fortfarande studsar jag till när något av mina barn använder det här ordet. Så här kan det låta eller se ut: - Hur sköen kan du sitta jämte han som har tatt din (… infoga substantiv)? Det är, tycker jag helt neutralt, en stygg mening, och följer ingen logikens lagar, så som det norrländska: - Hur kan du va så oschlög att du sitt la ve han som ha töji din (… infoga substantiv)?
"Sköen". Jag hör min barndoms dagar eka i rummet.
Det stavas "schöen". "Sköen" ser ju löjligt ut. Bövligt löjligt.
Mm, det är nog mest barn som jag har hört säga detta ... Det var elevernas stavningsförslag, jag kunde inte ens uttala ordet - - -
När jag träffade min fru, som är från Västergötland, stötte jag i samma veva på uttrycket, men jag har aldrig sett det i skrift förut. Ärligt talat tvivlar jag på att det kan skrivas ned överhuvudtaget, med alla konnotationer bibehållna menar jag då alltså.
Varken hört eller läst detta intressant ord. Vad tror man att det har för ursprung?
Jag hittade följande på en kommentarstråd:
"Tidigare nämnda "sköen" och "för tjyven" är starkt befästa uttryck hos såväl pingst- som missionsförbundens yngre medlemmar i Smålands Jerusalem." Samt en variant: "Rietz dialektlexikon: Skråen, m. dof. hin onde (i lindrigare svordom).
»Hvem skråen tog ve vantar ? Dii va skråen»!"
Det ante mig att det hade med religionen att göra, att det är en eufemism, eller noaord, det var dit mina första (miss)tankar gick ...
Kan så vara, men där jag har träffat på uttrycket, i Tibro-trakten, kan jag inte se några omedelbara kopplingar till frikyrkan. Snarare tvärtom. Roligt att du skriver om det, det är nog det enda ord jag vet på svenska som är kraftfullt, men samtidigt inte är något riktigt kraftutryck.
Jag skulle nog skriva det "hur schöven", vilket betyder ungefär "hur i allsin dar". Säger man det ger man ett ganska simpelt och provinsiellt intryck. Jämte är dock inte dialektalt på samma sätt och dessutom ganska vackert, och i skrift tycker jag det ofta man kan byta ut det mer neutrala bredvid till jämte. Du skall inga Gudar hava jämte mig, etc. Den där norrländska meningen var dock hemsk och jag är väldigt glad över att ha närmare till Berlin än Umeå... =)