bernur

I DN skriver den vanligtvis så skarptänkande Nina Björk en essä om Emilia Fogelklou, men tycker att där finns inget att hämta. Låt gå för det – men inget försvarar Björks slarvigt skrivna text, där hon gång på gång försöker motivera vad det är hon inte gillar, utan att hamna i någon bättre slutsats än att det är religionen hon finner anstötlig (”Låt oss tala om enbart det synliga, det andra får vi möjligen dansa till”), och att inget ändå kan vara lika bra som Victoria Benedictsson. Jaha – för ungefär tio år sedan läste jag rubbet av Fogelklou, och tyckte mycket om det då, men jag vet inte hur jag skulle reagera nu. Men jag tror fortfarande att hennes bok om maken, Arnold, som Björk mest riktar in sig på, är en lysande biografi, bland annat just för att hon skriver om något unikt, något som fattas i vår tid. Något liknande kan sägas om Fogelklous sätt att skriva, som jag minns den: något säreget, som om hon hela tiden försöker vinnlägga sig om att skriva på tvären, med ett språk som stupar. Det är märkligt att Björk, som i flera år begravt sig i texter från 1800-talet, stör sig på Fogelklous strålningsmetafor, när den är minst lika framträdande hos exempelvis Emerson, liksom senare Ekelund. Från andra sidan ger Fogelklou också svar på tal till Björk, i föredraget ”Omvändelse” från 1956, tryckt i boken Form och strålning: ”Jag kan vända ryggen åt strimman och ändå – längta efter den. […] Och är vi uppmärksamma, ser vi att själva ropet ställt oss vid svarets ingångsport. Någon, något ’tar oss i handen’, en människa, ett ord, ett minne som lyste fram i mörkret, ett barn som leker (Augustinus!), en spindel (som spinner, fast nätet revs sönder), en lidande blick som ropar oss ut ur vår instängdhet. Jag tror att den förbidande alltid skall få svar, oftast i någon hemlig sättning, som allenast för en enskild blottar sin laddade innebörd. (Det är vi som behöver vända oss för att nå den. Ty ljuset är alltid här.)”