bernur

Jag verkar ha en inbyggd mekanism som raderar ut sluten i filmer och böcker, så att jag kan återbesöka dem med lika oförställd blick; det är inte heller någon uttänkt strategi eller någon inövad metod, utan jag kommer ofta på mig själv med att gissa vem som är den skyldige i filmer som jag har sett tre-fyra gånger förut. (Jo då, jag kan tänka mig andra förklaringar: någon skulle invända, kalla det för ren och skär dumhet. Eller begynnande demens. Om det vore så väl - - -) Vi ser om Falsk som vatten, Hans Alfredsons fortfarande lika spännande ödesdrama - en av få svenska 80-talsfilmer som man kan se utan att rodna av skam - med scener som känns nästan lika klibbigt paranoida som i Repulsion. Efteråt undrar jag om jag ska berätta för A att jag hade glömt att XXX var mördaren, eller om jag då framstår som en idiot, men hon förekommer mig, med just den kommentaren: det är ändå en film som vi har sett många gånger. Alltså: jag tror att det är någon inplanterad egenskap, för att vi ska få chansen att avnjuta en film eller en bok med samma behållning. Det finns förstås gränser: jag vet vad som finns på Thornfields tredje våning, jag vet vad Kurtz säger till Marlow (ordagrant), och så vidare, men förmodligen är jag inte särskilt inriktad på intrig och handling, vare sig på film eller i romaner. Med andra ord: jag är en sådan som du kan berätta för hur filmen eller boken slutar, jag kommer ändå inte ihåg det. Men säger du något om en författares språk glömmer jag det aldrig.