Kent, Röd
Trendängsliga musiklyssnare har förstås övergett Kent (många gånger, rentav), men vi andra har mer eller mindre ofrivilligt slutit en pakt med det här bandet: vi har inget val, när de leker med vår lojalitet på skiva efter skiva. Så – ja, jag blev lack på de många såsiga låtarna på ”Hagnesta Hill”, och gäspade av leda åt de preciösa referenserna till 80-talssyntar och det kliniska soundet på ”Vapen och ammunition”, och så vidare, men aldrig sviker jag Kent, utan när ”Röd” släpps skramlar jag ihop veckopengen och skaffar skivan. Och måste säga, återigen, att jag lyssnar med öron helt övermannade av häpnad. Även om de musikaliska ambitionerna fortfarande inte når högre än att tigga sig till att bli förband till Depeche Mode låter det lika stort och vackert som man hade hoppats. På ”Hjärtan” finns en Keats-referens som är så smidigt inplockad att jag nästan förlåter de valhänta försöken att skriva litterärt på ”Du & jag döden”. ”Idioter” och ”Krossa allt” är två låtar som nästan lever upp till sina titlar, liksom den majestätiska ”Vals för Satan”, och ”Svarta linjer” kan utgöra Kents testamente, den där världsklassiga låten som de alltid sökt efter: svensk musik kommer kanske aldrig att låta bättre än så här, nu när Kent verkar ha övergett planerna på världsherravälde. Jag tycker också att Jocke Berg låter mindre nonchalant, som om han vore mer angelägen, mer ivrig att berätta och informera än till exempel på förra skivan, som jag tröttnade på väldigt snabbt. Den här skivan har kanske ett senare bäst-föredatum, tack vare att den känns mer ambitiös, mer genomtänkt, mer genomarbetad; texterna är bättre, och får mig att önska att fler svenska textförfattare var lika bra på att låta bli att skräda orden, som också sa saker som ”det finns inga ord för det på det här jävla språket”. Det jag kunde ha undvarat, förutom några svaga ballader på slutet (något säger mig att Jocke Bergs dröm är att göra en akustisk soloskiva: låt det stanna vid en dröm – hans röst är skapad för att studsa mot dessa maskinella ljud) är det gräsliga omslaget, med sin anfrätta Suede-estetik, som kändes daterad redan på 90-talet.
Ja, det är väl ingen större överraskning att jag gillar den här recensionen. Men jag är helt hundraprocentigt överväldigad och det känns skönt; var rädd att behöva svälja och försvara ett taskigt album, särskilt som jag aldrig riktigt har kunnat ta till mig Tillbaka till samtiden. Det här albumet är betydligt aggressivare, men samtidigt varmare och mer oförutsägbart. Fram till Svarta linjer så är det näst intill perfekt, sedan kanske det blir något svagare mot slutet, men jämte Verkligen och Isola så är det här min favorit.
Fast jag tycker ändå att omslaget är ganska snyggt. Och rött är ju för övrigt den finaste färgen. Och Kent har en fin logotype.
Okej. Jag är nog inte helt objektiv. Jag har, liksom du, slutit denna pakt med Kent. Jag bara måste tycka om allt de gör.
Oh, kan inte du skriva lite analyser på kents låter?
Det hade varit awesome!
Mm, men gemenerna är ju suedes ...
Känner ingenting när jag lyssnar på Röd, ingenting! Lyssnar och lyssnar men det fastnar inte på mig. Hoppas dock det blir bra med tiden, brukar ju vara så. "Du & jag döden" ogillade jag skarpt i början också, men nu tycker jag det utan tvekan är deras bästa platta! Trevlig blogg!