bernur

Kristin Scott Thomas: hur länge har vi inte beundrat denna begåvade skådespelare? Ja, åtminstone sedan hon i filmen Fyra bröllop och en begravning lyckades med konststycket att spela förälskad i den träaktige Hugh Grant (i Polanskis Bitter Moon var hon rentav gift med honom, man kan bara tycka synd om henne). I Philippe Claudels film Jag har älskat dig så länge spelar hon en till en början nästan letargisk kvinna, Juliette, som nyss utsläppt från ett långt fängelsestraff blir inneboende hos sin syster. Länge vet vi inte vilket brott hon har gjort sig skyldig till, men sanningen uppdagas successivt, allt medan Juliette tinar upp känslomässigt. Och nästan allt som gör filmen så bra finns hos Scott Thomas, och hur hon med små medel låter ansiktet bli den canvas där känslorna långsamt tillåts framträda. Det är en film som lever högt på både Scott Thomas och Elsa Zylberstein, som spelar systern, och hur deras agerande alltid rör sig under ytan, så att man som åskådare känner sig delaktig och involverad, och aldrig några övertydliga gester eller repliker som skär sig falskt, förutom systerns fåniga utbrott mot en elev när Raskolnikov diskuteras, om än det alltså delvis motiveras av systerns brott. Annars innehåller filmen ett intelligent tilltal, och när väl Juliettes hemliga brott nystas upp utvecklar sig filmen till ett moraliskt drama om skulden och juridiken, om förlåtelsen och straffet, och hur nära eller långt vi har till den där andra chansen som vi talar om.