bernur

På det stora byggvaruhuset ska vi köpa en mojäng till trappräcket: även om jag inte vet vad den heter känner jag igen den när jag ser den, men problemet är att det är svårt att hitta den - ja, det är till och med svårt att leta, att ens veta var man ska börja leta. Det är flera hundra meter upp till taket, känns det som, och där inne i de spatiösa korridorerna går myndiga farbröder omkring och vet allt om material och verktyg och jag känner mig bara oönskad, ovälkommen, utanför; hela stället pyser av sitt ointresse för min okunskap, det vill bara att jag ska försvinna fort som ögat, för jag har inget där att göra, på ett ställe där jag bara kan vanka omkring planlöst, förvirrat, med ett fett frågetecken stämplat i pannan så att alla ska fatta att jag är en främling, att jag inte tillhör gemenskapen. Då hittar jag av en lycklig slump mojängen, placerad längst ned vid golvet för att försvåra allt ytterligare, och jag blir (nästan) glad, och förstår plötsligt hur farbröderna känner sig när de går omkring där med sina bestämda steg och blickar upplysta av förklaring. Fast när vi kommer hem tar A fram skruvdragaren medan jag ägnar mig åt något typiskt omanligt.