bernur

Det är det här med förförståelsen … Gunnar Harding är en svensk poet, det vet jag, som i ett par av sina samlingar har skrivit dikter om Shelley: dessutom dyrkar jag hans tre böcker om den brittiska romantiken, och uppskattar hans introduktioner i den europeiska 20-talsmodernismen, med mera. Han föreläste våren 2006 om Lord Byrons Unge Harolds pilgrimsfärd, och det var bra – efteråt pratade jag med honom om Dylans memoarer, som då var relativt nyutgivna, om det stämde att Dylan hade fått en inspiration till hur han skrev sina 60-talstexter från att ha läst Byrons ”Don Juan”. Harding gav ett positivt, fryntligt intryck: en beskedlig gråhårig farbror.

Men det här är inget bagage som jag behöver när jag ska läsa Innerstad, en ny diktsamling av Harding. Jag har läst en handfull tidigare, och har tyckt att det har varit bra poesi, även om jag när jag ser titlarna uppradade inte för mitt liv skulle kunna framhålla någon av dem som exceptionell.

Givetvis inleds samlingen med ett citat: det brukar diktsamlingar av farbröder göra – återigen, jag försöker bortse från Hardings ålder, den har inget med dikterna att göra, inbillar jag mig, men det är svårt, när han ibland gör dem lite mer gråhåriga än nödvändigt. Schopenhauer: så ytterst provocerande! Vem fan läser Schopenhauer i våra dagar, liksom. Det blir en slags anakronism, som att förflyttas till en helt annan tid, då man kunde nämna ordet Schopenhauer, utan att bli tagen för en kuf, för en förryckt människa, som verkligen borde ta tag i sitt liv, sätta sig i tv-soffan eller vid köksbordet och pussla i stället.

Det är ett citat som leder rätt in i samlingen: vi ska vistas i diktjagets huvud, som är en stad, och det är en snygg övergång av Harding. En huvud-stad, som Ekelund skulle skriva det, med sitt hårda bindestreck: den inre staden. Där i huvudstaden kan diktjaget själv gå in, menar Schopenhauer, menar Harding. Och som vanligt i hans dikter får vi en personlig kanon serverad, med de vanliga döda vita männen som tilltalas eller alluderas eller bara refereras. Han har ett avstressat förhållande till litteraturhistorien, och resonerar sig fram i saklig takt.

Ja, det kan tyckas att Harding ger ett beskedligt intryck: men att han skriver beskedlig poesi är en villfarelse, med undantag för en mesig och banal hyllningsdikt till Jacques Werup, liksom en poänglös självföraktande dikt om ”Den där förbannade Gunnar Harding”. Och mitt i den här pratigheten, som kan uppfattas som lika besvärande jobbig som Ragnar Strömbergs poesi, kan Harding skriva hemliga fragmentariska lösenord, suggestiva i all sin enkelhet: ”Kom närmare min rädsla. Den trevar efter din.” En kort dödsdikt med titeln ”Motljus” imponerar starkt på mig, där diktjaget lämnar kvar den ängsliga skuggan, på sin färd mot mörkret.

Några dikter kan ge intryck av en förlorad förmåga att fånga närvarokänslan, att nuet är på väg att rinna mellan händerna på diktjaget: överhuvudtaget är det en elegisk ton som går rakt igenom staden, rakt igenom diktsamlingen. Dikterna med stadsmotiv är vemodigt skrivna, liksom några minnen, där man får en känsla att allt är förlorat, borta, övergivet. Här är det som att alla klockor har stannat, att vi får dikter som handlar om rökning – också det en anakronism, nästan, för nu kan det gå veckor mellan varje gång man ser en rökare. Mentalt är vi alla kvar i en inre ungdom, som endast tillhör oss själva – där har vi som flugan i bärnstenen låtit bevara våra ideal vad gäller språk, ideologi (jo! det är en myt att vi förändras politiskt!), känslor, förnuft – och vi må skratta ut alkisarna för att de klär sig som (överåriga) tonåringar, men vi är likadana själva, bara på ett mer subtilt sätt. Du förändras alltså inte, utan du blir mer och mer dig själv.

För den delen vet jag inte varför jag inte ska uppmärksamma poetens ålder heller. En ung poet får alltid höra hur ung hon eller han är, och det är något som omedelbart sätter sin prägel på hur kritikern läser dikterna, säkert i högre utsträckning än det betyder något för poeten själv. Men om jag skulle yttra något om Hardings ålder skulle det låta förolämpande. Alltså låter jag bli, konstaterar bara att han kunde låta bli att skriva så gråhårigt.