bernur

Derek Jarmans Jubilee från 1978 har jag länge velat se - något som nu blev möjligt tack vare att den visades i en obskyr tv-kanal, och att säga att den uppfyller mina förväntningar är att säga för lite: jag har ändå alltid gillat Jarmans skruvade filmer, hans utsökta förmåga att formulera sig poetiskt, och ett bildspråk som legerar det våldsamma politiska engagemanget hos Pasolini och den estetiska fantasin hos Greenaway. Fast Jarman har mer humor än landsmannen Greenaway. Jubilee, som alltså handlar om hur gamla drottning Elizabeth från 1500-talet råkar transporteras till nutiden där England håller på att falla i bitar - efter elva på kvällen är häktet det enda stället som har öppet, yttrar en figur - och en liga yngre kvinnor slår ihjäl tristessen med terroristdåd riktade mot diverse representanter för den dåliga världen. En av terroristerna, Mad, spelas av Toyah Wilcox, och Adam Ant är med, liksom Siouxsie som sjunger "Love in a Void". Jordan, Sex Pistols manager, spelar Amyl Nitrite, och mimartisten Lindsay Kemp är också med. Miljön är dystopiskt vacker, och undergångsstämningen är briljant infångad: "No future!" vrålar ligisterna när de slänger en molotovcocktail. Det är en vildsint punkopera att bli förälskad i, allt är bara skitsnyggt och musiken är nästan helt perfekt också.