bernur

Grisen och Duvan i pjäsen "Om kärleken". © Helena Bergendahl.

Teaterpjäser har en begränsad läsarskara: något förlaget Tranan verkar strunta i, när de satsar på Federico García Lorca. Utöver en volym med kvinnodramer och den lysande prosasamlingen Fisk, himlakroppar och glasögon ger de i höst ut en liten bok med titeln Fyra korta stycken, med fyra korta pjäser som ursprungligen gavs ut på spanska 1996, först sextio år efter att Lorca mördats av de spanska falangisterna. Och det är en fantastiskt vacker bok, med bedårande utsökta illustrationer av Helena Bergendahl, och en fullgod introduktion av Maria Ericsson: översättningen är gjord av Marika Gedin, och mot den har jag inget att anmärka.

Dessa fyra korta pjäser skrev Lorca i tjugoårsåldern, och de behandlar existentiella ämnen – på liv och död, på blodigaste allvar. Djur och andar tar till orda, och det är lika lekfullt som det är allvarsamt: Lorcas främsta kännetecken är fantasin, att han skriver bortom gränsen, att han vägrar acceptera gränsen – och så är han förstås poet, och genrerna tar ut det bästa ur varandra för honom, när han lyckas utvinna det bästa ur poesin för sin dramatik, liksom han utvinner det bästa ur dramatiken till sin poesi. För det här är dramatiskt – och poetiskt.

Ljust, positivt, men främst i själva längtan efter det ljusa: det finns alltid en medvetenhet om att livet mest består av skuggor. I första pjäsen, ”Känslans urkund”, handlar det om Uven som ”älskar skuggan för mycket”, och en av pjäserna, kanske den svagaste, heter just ”Skuggor”. Så det finns en kuslig dödsnärvaro i allt Lorca skriver, där det är lätt att hitta prefigurativa modeller för hans egen död, som om hela hans arbete går ut på att repetera sin egen våldsamma avrättning.

Här skapar Lorca även sin egen kärlekslära, sin profana religion som inte utesluter någon annan än den som säger nej till kärleken. Poetanden, ett av hans alter ego, en figur i den mästerliga pjäsen ”Om kärleken – teater till djur”, formulerar denna lära så här: ”Rosorna vissnar, men doften stannar kvar. Så när min själ vissnar kommer dess doft till kärlekens omöjliga rike.” Det är en lära som vårdar och bevarar mysteriet, som respekterar det annorlunda, det som inte vill förkunnas med versaler.

Men samtidigt som Lorca kan ge intryck av att mer än lovligt leva i det blå skriver han politiskt, och realistiskt. Dessa pjäser är hårt inmurade i sin (oroliga) tid, 1918-1920. Han skriver i full visshet om grymheterna, i en illusionslös lojalitet mot människans natur. Detta är inte heller någon motsägelse: vi är konglomerat, och hos Lorca finns så mycket av ljus, så mycket av mörker – så mycket hopp, så mycket förtvivlan, så mycket förtröstan lika mycket som uppgivenhet. Där blir den smått allegoriska ”Om kärleken – teater till djur” en nyckeltext för att förstå Lorcas estetik. Djuren planerar en kupp för att ta över (den onda) människans makt – men även hos djuren finns en ambivalens, en gnutta förståelse för att människan kanske ändå gör sitt bästa – framför allt hos fåglarna, det djur Lorca identifierade helst identifierade sig med. Det är Djurfarmen, tjugosex år innan Orwell skrev den: i pjäsen ”Skuggor” finns rentav ett outskrivet men underförstått liknande credo, ett ”en del är mer lika än andra”-motto.

Pjäserna är humoristiska – ibland är det nästan bara förvirrande, lite slarvigt, men ofta nog skarpt, som när Jehova ber Ängeln att sätta på sordinen på världen, och Ängeln svarar resignerat: ”Det är redan gjort.” Så lakoniskt kan en världsbild sammanfattas.

Ja – Lorca behandlar starka ämnen, och det är inte förvånande att artister som Leonard Cohen, vars dotter heter Lorca, eller Nick Cave, som har skrivit om Lorcas duende, har fastnat för den här valfrändskapen – men jag då, varför behöver jag detta? Är det så att det svarar upp mot något inom mig? Geniet gör det ingen annan har gjort, i en förälskelse till det som inte går att känna igen – och Lorca är en stigfinnare, någon som inte nöjer sig med att härma eller imitera. Det är med mod han tar sig an dessa pjäser, skriver dem med en lika självklar blick för vad tillvaron egentligen innehåller som Chagall när han målade. Det är också inspirerande att läsa Lorca, upplyftande, med hans mod och ljus i blicken.