bernur

Nu när det har blivit tillräckligt höstruggigt kan jag lyssna på och ta till mig Skriets debutskiva, som låter som två saker: 1) att den är inspelad i David Lynchs hemliga skivstudio, i The Black Log i skogen utanför Twin Peaks; 2) att den är inspelad i början av 80-talet, i konkurrens med band som Brända barn och Garbochock. Här dominerar både långsamma synthsjok som låter som den filmmusik Angelo Badalamenti skänkte Lynch på 90-talet, och lika mörk undergångsstämning som i den bästa svenska nyvågsmusiken från (det egentliga) 80-talet. Sången är nästan löjligt lik Olle Ljungströms: lika vek, lika räddhågsen. Bara i en låt, ”Kärlekens land”, låter Isak Sundström lite aggressiv: annars dominerar vemod, resignation, som om allt är förgäves och för sent. Det är svartsynth, otäckt, en skiva som är lika kall och blöt som hösten. Allra bäst är nog ”Ben & hjärtan”, en elektrisk blues som har en tålmodig melodi lika avskalat asketisk som sin text. Medan horden av Joy Division-kloner har nöjt sig med att lyssna in sig på de mest lättlyssnade och snabbt stridslystna sångerna har Skriet snöat in på de stillsammare och försyntare ”Atmosphere” och ”Decades”: därför kan deras skiva både förefalla vara i skriande behov av låtar som sticker ut och slår, likväl som den känns skapad för en hållbarhetstid lika lång som Joy Divisions modesta LP-skivor.