bernur

Det må vara att det är en truism att alla lyckade historieskrivningar förflyttar dig rakt in i sin tid, att de till sin natur gör dig delaktig i något förflutet, i så hög grad att du på riktigt är där. Ännu mer delaktig känner du dig förstås när du läser ursprungskällorna, och vill du hamna i 1700-talet kan du läsa Kellgrens dikt ”Mina löjen”, som får dig att sluta drömma om tidsmaskiner.

Nu ger Svenska Akademien i sin serie ”Minnesbiblioteket” ut utvalda prov på ledamöters levnadsteckningar, och jag har på uppdrag av den ständige sekreteraren, som redigerat boken, läst en bok där Gustav IV Adolf agerar huvudperson, Bernhard von Beskows oavslutade skildring av bland annat kriget mot Ryssland 1808-09: En kedja av förblindelse och misstag. Nu är herr Englund inte den förste eller ende som tycker att mina kunskaper i historieämnet är bristfälliga: dagligen tvingas jag krypa i stoftet inför de snobbiga historielärarna, där de muttrar sina årtal och sina bemärkta gubbar dagar i ända …

Beskow var själv mångårig ständig sekreterare i Akademien, och som sådan verkar han ha varit mer kontinental än provinsiell, och även på ett framgångsrikt sätt fört skutan framåt (bland annat återupplivade han SAOB och såg till att resa ett antal statyer) – att läsa hans text om kungen G IV A är i vilket fall uppfriskande, och även porträtten av några bifigurer är levande, så pass att man lätt förstår varför Englund i förordet jämför föreliggande text med en roman, något som kan exemplifieras med  den här klarsynta och genomskådande karakteristiken av Adlersparre: ”Hans första utmärkande drag var, såsom han själv berättar, uppstudsighet mot fadren, som orättvist behandlat honom (alla upproriskes rättsgrund)”.

Förblindelserna och misstagen tillhör kungen, som här får sina fiskar varma. Texten innehåller många anekdoter från kriget, berättelser som är dråpliga, men även en minibiografi av Gustav IV Adolf, där han mest framstår som en idiot, till exempel i sina försök att efterlikna hjältekungen Karl XII, och därför försökte klara överfarten till Åland i isande kyla endast iförd frack. Beskow gör kungen till en Don Quijote, en korkad narr, och som sådan givetvis farlig för sin omgivning, där han ingår det idiotiska kriget mot Ryssland, som här bildar fond till hela skeendet.

Så det är inte utan skäl han förlöjligar kungen, som fattar beslut som sätter människoliv på spel. Korruption och maktintriger är vardagsmat: snart nog inser man vartåt det ska barka för den klantige kungen, med statsvälvande planer som börjar gnissla igång. Det är många händelser och många människor som ska få plats i denna skrift, och tacksamt nog finns ett fint register över dessa personer, samt en kortare innehållsförteckning, som gör det lite lättare att orientera sig (för den som då liksom inte är vansinnigt bekant med historien), i en text som annars riskerar att ge ett smått labyrintiskt intryck, med sina åtskilliga fotnoter och sidospår som hetsas fram.

Den språkhistoriskt intresserade beklagar kanske att Englund låtit den gamla ortografin fått stryka på foten, liksom att några särskrivningar korrigerats – men texten blir därmed smidigare, och det passar Beskows moderna och rappa stil bra. Han skriver rastlöst och otåligt, vill hela tiden vidare i sin text, och det är en gynnsam metod: som läsare utgör han ett sällskap som inte tråkar ut. Beklagligt nog är texten alltså ofullbordad, vilket bland annat resulterat i ett ofärdigt slut, att någon av de många och mångordiga fotnoterna huggs av, och kapitelindelning saknas likaså.

Ytterligare en aspekt av historieskrivningen är en poäng som också påpekas av Englund i förordet: Beskow hade vid författandet av skriften fortfarande egna barndomsminnen från denna tid, liksom att han bygger på ögonvittnens förstahandsuppgifter, där han intervjuat några av de inblandade. Allt detta får hans text att närma sig det journalistiska reportaget, som när han på en sida ger en träffande karakteristik av kungens yttre, och då utifrån egna minnen av vaktparader: ”Första anblicken var till hans fördel, men vid närmare skärskådande befanns att hans ansikte sade intet, var stillastående, dött och påminte i detta fall om de sista Bourbonernas, om vilka man anmärkt, att det i deras tycke, liksom i alla gamla ätters, ligger något slappt, slocknande, liksom förebud av en stam som skall utdö.” Det här hade kunnat skrivas av Strindberg, när han höll på med Fröken Julie.

Hans närhet till den aktuella tiden gör också att boken blir ett bra exempel på hur en orolig tid sammanfattas, medan den fortfarande är aktuell. I ett avseende där boken slår senkomna historiker på fingrarna är när Beskow nästan försigkommet och framsynt skriver: ”Jag minns ännu den 1 maj 1809, som om det varit i går”. Ju mer tiden går, desto mer trasas det instabila och rentav opålitliga minnet sönder.