bernur

Den vanligen så skarpt tänkande Germaine Greer gör i The Guardian ett utfall mot Proust, och vill ingjuta dåligt samvete åt den som ger sig själv ynnesten att läsa På spaning efter den tid som flytt, genom att säga att det är lika upplyftande som att besöka en dement släkting. Men det är sannerligen inte svårt att motivera en läsning av Proust. Det är en bok som får allt annat att blekna, som får allt annat att te sig som bleka och dunkla imitationer. Hon raljerar över de långa meningarna, över de frekventa semikolonen - som om det skulle vara något Proust hade monopol på, när det snarare är ett modernismens kännetecken (Faulkner och Joyce: men de skriver på engelska, och därmed förstås oantastliga för en anglosaxisk kritiker). Det stora missförsåndet är att det är något snobbigt över Prousts roman, för den är inte alls svårläst, om man jämför med Tolkien och Mankell, för intrigen är alltid lika enkel: lita på att alla är exakt vad de inte utger sig vara, att all kärlek slutar med destruktiv svartsjuka, att det enda som duger för att tillägna konstverk är att vara uppmärksam på detaljen, att tålamodet är en tänjbar sak hos dig, att du lär dig mer om människan om du läser Proust än om du gör något anant.