bernur

Vilhelm Ekelund är en svensk … - nä, vi tar om, han är ingen svensk … Vilhelm Ekelund är en författare … nä, vi tar om, han är inte heller någon författare … Om Ekelund kan man skriva vad fan som helst, känns det som, och det tyckte jag nog redan när jag 1996 läste Anders Olssons essäbok Ekelunds hunger. Det kan också kännas som att det är fler som skriver om Ekelund än som de facto läser honom, eller att det är omöjligt att hitta någon som inte känner sig manad att skriva om sin läsning.

Något av detta handlar det om i Per Erik Ljungs bok Drömmar som förplikta. Om Vilhelm Ekelund och hans läsare, som ellerströms ger ut som en fin bok, med ypperligt register, och låter bli ytterligare en installation i den serie av böcker om Ekelund. Han har samlat sina artiklar, essäer och texter om den här besynnerligaste av människor, som det troligen är mer orätt att benämna författare (eller svensk): den ojämförlige Vilhelm Ekelund. Vad man än säger om honom måste utmynna i det avvikande, att han är en avvikare, en särling, dömd att vara en annan.

Mycket av det han skriver, när han överger lyriken 1909, eller mer korrekt ger ut sin sista diktsamling, innan han helt går över till att skriva aforismer, befinner sig mittemellan det som kan beskrivas och det som inte går att förklara – med Ljungs ord, ”mellan rationalism och mystik”. Alla Ekelunds starka, kategoriska påståenden följs av ett lika stort som osynligt frågetecken. Men det är svårt att peka ut vari förtjusningen ligger, vad det är som gör hans texter så unika, så fascinerande: man kan citera tills fingrarna blöder, utan att tycka att man gör honom rättvisa, eller att det är så hans storhet framträder; snarare är det ett författarskap där det inte går att bryta loss delarna ur helheten, vilket faktiskt är något av en paradox, med tanke på att det är så lätt att hitta det geniala hos Nietzsche eller Emerson – för att ta två närbesläktade – i en enstaka formulering, en blixtrande sanning, då det hos Ekelund snarare blir klumpigt mummel när det plockas fram, det man tyckte var så storslaget när man läste det.

Men konsekvensen måste lyftas fram: Ekelund sviker inte sin läsare: det är också så att han gör något med dig när du läser, förvandlar dig till något annat än läsare, genom att själv inta en så besvärlig hållning mot författarskapet. Han är något av en motsats till en annan skåning, Björn Ranelid: aldrig till lags, aldrig den där sockerchocken som ger Ranelids prosa en övermättnad – men också inför författarrollen, där hos Ekelund allt är tillbakadraget och skyggt, alltid ett (själv)kritiskt ifrågasättande.

Hos Ekelund är allt hemliga tecken att tyda. En tanke hos Wilde är att konsten inte imiterar naturen, utan tvärtom, i sådan grad att solnedgången förgäves försöker eftersträva Turner – Ekelund har en förmåga att uppleva tillvaron till fullo, att förstå dess innebörd och betydelse för oss – dess potential. Men någon systematik är svår att hitta: snarare kan hans skrivande beskrivas som strövtåg i språket, upptäcktsfärder i de egna formuleringarna.

Här handlar det bland annat om drömmarnas betydelsefulla och centrala roll för Ekelund, om vikten att drömma starkt, att tillåta drömmarna att (sam)existera. Men bilden som framträder innehåller också en författare (typ) som går sin egen väg utan att snegla på konsensus – ja, som Ranelid, fast alltså en helt introvert version av den alltså skamlöst exponerade Ranelid. Ekelund är, med sitt eget ord, ingen ”konjunkturhånglare”.

Fast, Ekelund är inte omedveten om sin särart, om sin genialitet. Implicit ursäktar han sina läsare – eller icke-läsare – genom att förstå att det rör sig mer om brist på förståelse än brist på förstånd. Ett avsnitt i Ljungs bok handlar om Ekelund som läsare, ett annat om hur han blir läst av andra läsare. Kort sagt kan nog sägas att han är lika fordrande som hans läsare är auktoritära och magistrala – Ljungs egen framtoning är av det mildare slaget. Inte heller tycker han att det är synd om föremålet för hans intresse, att han förtjänar fler läsare. Utöver dessa få men desto mer engagerade läsare (bland dem Astrid Lindgren, visar Ljung) har Ekelund tilltalat olika grupper(ingar) av författare, bland  annat arbetarförfattare, folkbildarna, vilket kan te sig lite kuriöst, när han nu betraktas som en så utpräglat individualistisk och elitistisk författare: då handlade det snarare om att bildning var något att sträva efter, något man (frivilligt) ville uppnå, medan det nu har blivit kufarnas angelägenhet.

Redan 1980 varnar Ljung för faran i att fascineras för mycket: ”Den som skriver om Ekelund blir lätt en pseudo-Ekelund, en blek och välmenande eftersägare”. Men den risken är värd att ta, måste Ljung tycka, och jag tycker att det i hans fall är värt det, för han skriver balanserat, behärskat, insatt, intelligent, och ofta med precision och med fokus på detaljerna.

Ekelund är en djupsinn(l)ig författare, lika känsligt överspänd som han är intellektuellt överlastad. Det kan också tyckas som något nästan överjordiskt att en sådan människa har vandrat på vår jord, att han har befunnit sig bland oss: det är nästan svårt att förstå, för mycket att förstå – att han klarade av att vara människa, parallellt med att han skrev dessa udda texter, som är så långt ifrån vad vi normalt förbinder med litteratur. Vad han mer än något annat kan lära dig är att du ska tåla livet, uthärda det. Förmodligen skulle han skrocka uppskattande åt Morrisseys ord, ”I would never ever do anything so vulgar as having fun”.