bernur

På premiären 1992 av (Francis Ford Coppola´s) Bram Stoker´s Dracula var ungefär halva publiken utklädda till vampyrer (om nu riktiga vampyrer finns förekom de säkerligen bland de omaskerade, hiding in plain sight). Och jag tyckte då att det var en fantastisk film, visuellt, och det tycker jag fortfarande, när jag ser om den, vilket sker lite då och då. Fast jag avstår helst från andra hälften, då den reduceras till halvdan äventyrsfilm - allt är bra tills Van Helsing äntrar scenen - visserligen skickligt spelad av Anthony Hopkins (som lustigt nog nyligen hade spelat den vampyrlike Hannibal Lecter innan den här rollen) - men det bästa hade nog varit om Dracula (Gary Oldman) och Mina (Winona Ryder) hade fått varandra, speciellt när man sett den dåliga personkemin mellan henne och Keanu Reeves som Jonathan Harker. Det är skickligt gjort av Coppola att göra skurken - Dracula - så älskvärd, så lätt att tycka (synd) om, att man hoppas att han ska nå framgång med sina blodiga upptåg. Nå - numera nöjer jag mig alltså med första timmen, med dess frosseri i fantasifulla bildlösningar, innovativa övergångar som blandas med uppenbara referenser till filmhistorien, och dess konsekventa bildspråk med den röda symbolfärgen så markant och så vackert presenterad, samt hur han är trogen Stokers inflikande av diverse tekniska uppfinningar. Kanske inte endast den slutgiltiga Dracula-filmatiseringen, utan också den slutgiltiga vampyrfilmen.