bernur

Enligt Matilda Gustavsson på Expressen gråter pojkar inte, för hon menar: "De befriande bekännelser av panik, ätstörningar och insomnia som väller genom bloggosfären författas av kvinnor". Men hur tydlig ska jag då vara, när jag skriver om min icke-sömn? I vilken värld vistas Gustavsson? Det är till och med pojken Robert Smith som har skapat hennes rubrik. Det är också en missuppfattning, som hon säger, att självbehärskning sedan 1800-talet skulle vara "ett machokodat ideal" - möjligen i Sundbyberg, där hon bor, men för att bara ta ett exempel så finns det åtskilliga machopojkar i Los Angeles mest belastade kriminella gäng som gråter till Morrisseylåtar. Vidare alla dessa (manliga) idrottsfanatiker över hela världen, där har ni gråt och tandagnisslan vid varje större evenemang, inklusive glädjetårar, och så har vi Kent, pojkar hela bunten, som inte gör annat än gnäller, inklusive på deras nya skiva "Röd". Och när jag häromveckan la ut "The Weeping Song", nog satt pojkarna Nick och Blixa där i båten och tävlade i vem som grät värst. Shelleys dikt "Stanzas Written in Dejection" är också ett bra exempel på en gråtande pojke.

Boys don´t cry - - -