bernur

I lördagens DN skriver Anna Hallberg begåvat om Becketts trilogi, nyutgiven på Modernista, som jag råkade skriva om i fredags, och i viss mån kommer vi fram till liknande slutsatser. Det jag mest gillar är hur hon visar att hon verkligen har läst - vilket kan låta som en konstig förutsättning, men ack, ibland när jag läser tidningarnas recensioner undrar jag faktiskt om recensenten har läst eller bara bläddrat: "Men det är ett arbete, att läsa Beckett är nästan lika ansträngande som att skriva själv [...] man kan inte läsa Becketts romaner med silkesvantar, man måste köra in armarna i skiten, böja sig för hopplösheten och erkänna hur futila våra livsmekanismer egentligen är", skriver Hallberg, och ja, så är det förstås, att det knappast är upplyftande eller hoppingivande att läsa den här Beckett. Men jag undrar varför hon känner sig föranledd att skriva om hans humor, eller rättare sagt att han är "ganska rolig", för jag tycker att den här humorn till större del går att hitta i de tidiga(re) prosaverken, när han leker med orden som den Joyce-lärjunge han var (och behövde frigöra sig från), och att denna humor i viss mån återkommer i de sista prosatexterna från 80-talet, medan trilogin är befriande befriad från skratt. Ja, samt att hon berättar att hon arbetat i Umeås psykvård: troligen något år efter att jag själv gjorde det, kanske på samma avdelning - vi hade två manliga patienter i femtioårsåldern som ibland på fredagarna blev maniska, och gick man på ett arbetspass klockan tretton på fredagen och möttes av någon av deras maniska monologer, då visste man att helgen skulle innebära åtskilliga timmar i Beckettland - - -