bernur

Toyah i centrum - - -

Lars Ardelius är en svensk författare som har publicerat böcker sedan anno dazumal: jag har inte läste en enda av dem, men en av dem var troligen en parafras på en känd roman av Selma Lagerlöf, Gösta Berglunds saga – däremot följde jag när jag bodde i Umeå serien Gösta Grävlings saga, som var följetong i tidskriften Kommunalarbetaren (han som tecknade den jobbade natt på avdelning 3 och 19 på Umedalens mentalsjukhus, där jag också jobbade, ibland gjorde han små lustiga teckningar åt mig när han gick av sitt pass på morgonen). Nu däremot läser jag Lars Ardelius senaste publicerade bok, som heter Privata liv, och uteslutande handlar om kända författare – en av dem heter Selma Lagerlöf.

Det är åtta författare, kemisten Berzelius, samt Fredrika Bremer, som är huvudpersoner i Ardelius texter, som väl närmast kan beskrivas som noveller. Han skapar sin egen kanon, som dock är misstänkt lik den kanon som dominerade på 1950-talet, möjligen med undantag av Robert Luis Stevenson, som väl fått sitt erkännande först de senaste decennierna (med undantag för Sverige, där hans kvaliteter aldrig blivit tillräckligt uppskattade).

Novellerna handlar gärna om våndor eller dilemman som dessa författare hamnar i – det kan röra sig om Lagerlöfs bekymmer med en av sina pigor – av begränsat intresse för läsaren – eller Émile Zolas bekymmer när han tar med sig sin hustru på ett bordellbesök och oroar sig för att hon ska upptäcka att han har varit där tidigare – av ännu mer begränsat intresse för läsaren, och så vidare. Att Ardelius säger intressanta saker om Stevenson är en sak – något liknande hade kunnat göras i en essä, förmodligen med mer lyckad utgång.

Nej, ärligt talat blir jag inte särskilt begeistrad av de här novellerna, med undantag för en lite lustig historia där den svenske kemisten Berzelius avlägger ett studiebesök hos Goethe. Ja, där lyckas Ardelius skapa intressanta porträtt av båda två, som levandegörs, om än det är lite suspekt att deras konversation kan bli så blixtrande intelligent, att den är så fullmatad med briljans, när den komprimeras till några få sidor: där finns lite för mycket av espri och kvicktänkt skarpsinne, som om Goethe spred bon mots omkring sig så där.

I Dresden råkade Ibsen och Dostojevskij bo, under en gemensam tidsperiod. Kände de (till) varandra? Nä, knappast! Träffade de varandra? Kanske, men troligen inte! Men hos Ardelius vilar inga tveksamheter, då han låter dem stöta på varandra med valhänta åtbörder, och ja, det är klart att så där kan det ha gått till, eller på något helt annat sätt, förstås, om de nu träffades, vilket de förmodligen inte gjorde.

Ardelius egen stil är lite överlastad, och lite tjatig i längden. Han lånar lite skurkaktigt Calvinos formulering om verkligheten som den ”oskrivna” världen. Det är också svårt att tro att den anglifierade fransosen Stendhal – som rentav formulerade sin läsekrets på engelska, som ”The happy few” – skulle tala så dålig engelska (nä, att vara ”på sin vakt” kan inte översättas till ”on watch”), och lika illa är det kanske att Wordsworth-citatet, sex rader, innehåller fem felaktigheter. Ardelius författare blir slutna, instängda, lite halvsorgsna – ja, det kanske inte är så oväntat.

Vad är då avsikten? Vad vill han säga med sin bok? Det är väl det som är hans dilemma, att han skriver sin bok utan att lyckas förmedla något, förutom några små pikar mot författar(roll)en. Att han kränker privatlivets helgd är väl inget att störa sig på – inte heller kanske att han så ogenerat utnyttjar dessa färdiga historier. Han verkar vilja ta ned dessa storheter på jorden, men för att gå i land med det är han för underdånig, för beundrande. Desto värre är väl att han gör sig skyldig till den största (den enda) synden: han är tråkig.

Jag har verkligen inget otalt med dialekterna: tvärtom skulle jag nog säga att jag, till skillnad från folk i allmänhet, inte ens tycker att det finns någon dialekt som jag uppfattar som direkt ful (förutom Bollnäsmålet) – inte heller rangordnar jag dem, och har några personliga favoriter. Med detta sagt: jag har bott i Bibelbältet i tio år, och vet nu att jag aldrig kommer att vänja mig vid vissa enskildheter. I går lärde mig eleverna hur ett av ortens kraftuttryck ska transkriberas: ’sköen’ – fast det lär uttalas med två ö-ljud efter varandra, det första som i ’dö’, det andra som i ’glöm’. Fortfarande studsar jag till när något av mina barn använder det här ordet. Så här kan det låta eller se ut: - Hur sköen kan du sitta jämte han som har tatt din (… infoga substantiv)? Det är, tycker jag helt neutralt, en stygg mening, och följer ingen logikens lagar, så som det norrländska: - Hur kan du va så oschlög att du sitt la ve han som ha töji din (… infoga substantiv)?

Nyligen utbrast en kollega en fras lika uppgiven som uppsluppen, Socker-Connys gamla dänga: - Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad! Vi andra nickade införstått, med undantag för de inflyttade, som förvisso kan ursäktas. Men att några av kollegerna var lika oförstående är för mig … oförståeligt. Var det inte Socker-Conny som på något sätt personifierade det svenska 80-talet? När Ingrid i tv-serien Varuhuset blev förälskad i Conny blev hennes förre kille Daniel förbannad, och muttrade: - Den där … den där … Socker-Conny! Vad är det då som saknas för att Socker-Conny ska bli en figur i allas medvetande? Förmodligen att han blir dataspel eller julkalender … Det är något urbota svenskt över Socker-Conny – han har liksom roffat åt sig allt dåligt från Pippi Långstrump och Karlsson på Taket (två karaktärer som jag antar att jag inte behöver förklara?). Ja, i själva verket borde varje nybliven svensk föräras ett survival kit med all nödvändig information om vad som är det svenska: där skulle ingå, förutom Pirinens album Socker-Conny, Hellströms roman Snörmakare Lekholm får en idé, Moodyssons Fucking Åmål, samt Ebba Gröns ”Kärlek & Uppror”. Ja, och kanske något av Bruno K. Öijer också.

Morrisseys konserter verkar mer och mer handla om svimningsattacker, om fans som kastar plastglas med öl mot honom, men i Hamburg var det en besökare som buade när han höll sin föreläsning om köttätare, och Morrisseys respons blev att se till att den missnöjde fick lämna lokalen. Det här spär förstås på allt snack om Morrissey som diva, men varför skulle han tolerera att få öl slängt på sig, eller att bli tilltalad med ett "fuck yourself" på sitt jobb? Det roligaste är kanske vad Morrissey säger till den stackars pojken - "Love me outside" - när vakterna slänger ut honom. Och direkt efteråt spelar de "Ask" - - -

På högskolor och universitet återfinner vi några av de sista bastionerna för den skyddade verkstaden, och även om den pedagogiska forskningen i allra högst grad verkar ägna sig åt att vårda sina egna luftslott, undrar jag om inte det som brukar gå under benämningen ”ungdomskultur” också håller på med en liknande humbug och charlataneri. Åtminstone kan intrycket lätt bli något sådant efter att ha läst Gleerups bok Ungdomskulturer, som har redigerats av Simon Lindgren, docent i sociologi vid Umeå universitet. Han har samlat tio kolleger i ämnen som socialantropologi, genusstudier, pedagogiskt arbete, medie- och kommunikationsvetenskap, tvärvetenskaplig kultur- och samhällsforskning, landskapsplanering, religionssociologi, medievetenskap, socialt arbete, barndoms- och ungdomsvetenskap: ja, här återfinns således discipliner som du inte ens visste existerade.

Intrycket av skyddad verkstad förstärks av den digra litteraturlista som avrundar de elva bidragen: här kan en hugad ägna återstoden av sitt liv utan att förmodligen lära sig mer än skymten av ett dyft.

Lindgren skriver ett sansat förord, men kan ändå inte kan låta bli att citera The Whos kanske mer än lovligt mossiga ”My Generation”. Sedan vidtar undersökning efter undersökning, men jag tycker ändå att dessa forskare ändå inte ägnar sig åt någon analys, utan allt handlar om att stapla observationer. Så här ser det ut, liksom: men om jag vill veta mer, om jag vill se samband, om jag vill försöka förstå varför eller vad dessa registrerade insamlade iakttagelser betyder, blir jag lämnad i sticket.

Lindgren talar i en text om historisk amnesi, en term lånad från en annan forskare (överhuvudtaget refereras det (mer än) gärna till tidigare forskning, ofta utifrån en adderande princip som kan sammanfattas: ”två källor bra, fyra källor bättre”), där ungdomar alltid uppfattas som fördärvade av något, påverkat av opinionen, där varje generation visar sin påhittighet: på 50-talet var det videovåld, på 80-talet videovåld och något senare tv-spelsvåld, på 90-talet Marilyn Manson, och så vidare.

I sin text talar Helena Kåks om att vi borde kalla det för ”ungdomlighet” i stället för ”ungdom”, då det mer handlar om ett visst beteende. Ja, och i text efter text vidtar de förutsägbara slutsatserna. I staden gäller ingen allemansrätt, speciellt inte för unga (vad beror det på? – är det inte en tillräckligt köpstark målgrupp?). Internet har inneburit en ökad öppenhet och ökad anonymitet, får vi också veta. Flera texter tar upp hiphop, en musikgenre som hann bli död medan boken låg för tryckning. I texten ”Unga, hiphop och lärande” skriver Johan Söderman om skivindustrin, som också den blivit obsolet sedan han skrivit färdigt. Dem enda texten som handlar om fildelning förfasar sig över att så många som var tionde femtonåring och var tredje artonåring fildelar någon gång i veckan: siffror som för mig ter sig väldigt låga.

Prognoser om framtiden är omöjliga att göra. Det enda vi med säkerhet kan veta är att den blir annorlunda(re). Få läroböcker åldras också så snabbt som de som handlar om ungdomskulturer, utan att forskningen i sig egentligen utvecklas eller gör den gamla överflödig. Om det passar ens syften går det utmärkt att hänvisa till Einarsson och Hultmans studie Godmorgon pojkar och flickor, om hur olika flickor och pojkar blir bemötta i (grund)skolan, från 1984, men undersökningen utfördes på slutet av 70-talet.

Och där finns ett annat problem med den här boken: flera av texterna verkar ha några år på nacken. Därför handlar en text mycket om den ”populära” Lunarstorm, när sanningen snarare är att det för tre år sedan var hundra tusen online samtidigt, medan den siffran nu har sjunkit till ett tusen fem hundra. Här nämns knappt bloggar, för att inte tala om bilddagboken, facebook, twitter, flickr, etc.

Det må vara att det är en truism att alla lyckade historieskrivningar förflyttar dig rakt in i sin tid, att de till sin natur gör dig delaktig i något förflutet, i så hög grad att du på riktigt är där. Ännu mer delaktig känner du dig förstås när du läser ursprungskällorna, och vill du hamna i 1700-talet kan du läsa Kellgrens dikt ”Mina löjen”, som får dig att sluta drömma om tidsmaskiner.

Nu ger Svenska Akademien i sin serie ”Minnesbiblioteket” ut utvalda prov på ledamöters levnadsteckningar, och jag har på uppdrag av den ständige sekreteraren, som redigerat boken, läst en bok där Gustav IV Adolf agerar huvudperson, Bernhard von Beskows oavslutade skildring av bland annat kriget mot Ryssland 1808-09: En kedja av förblindelse och misstag. Nu är herr Englund inte den förste eller ende som tycker att mina kunskaper i historieämnet är bristfälliga: dagligen tvingas jag krypa i stoftet inför de snobbiga historielärarna, där de muttrar sina årtal och sina bemärkta gubbar dagar i ända …

Beskow var själv mångårig ständig sekreterare i Akademien, och som sådan verkar han ha varit mer kontinental än provinsiell, och även på ett framgångsrikt sätt fört skutan framåt (bland annat återupplivade han SAOB och såg till att resa ett antal statyer) – att läsa hans text om kungen G IV A är i vilket fall uppfriskande, och även porträtten av några bifigurer är levande, så pass att man lätt förstår varför Englund i förordet jämför föreliggande text med en roman, något som kan exemplifieras med  den här klarsynta och genomskådande karakteristiken av Adlersparre: ”Hans första utmärkande drag var, såsom han själv berättar, uppstudsighet mot fadren, som orättvist behandlat honom (alla upproriskes rättsgrund)”.

Förblindelserna och misstagen tillhör kungen, som här får sina fiskar varma. Texten innehåller många anekdoter från kriget, berättelser som är dråpliga, men även en minibiografi av Gustav IV Adolf, där han mest framstår som en idiot, till exempel i sina försök att efterlikna hjältekungen Karl XII, och därför försökte klara överfarten till Åland i isande kyla endast iförd frack. Beskow gör kungen till en Don Quijote, en korkad narr, och som sådan givetvis farlig för sin omgivning, där han ingår det idiotiska kriget mot Ryssland, som här bildar fond till hela skeendet.

Så det är inte utan skäl han förlöjligar kungen, som fattar beslut som sätter människoliv på spel. Korruption och maktintriger är vardagsmat: snart nog inser man vartåt det ska barka för den klantige kungen, med statsvälvande planer som börjar gnissla igång. Det är många händelser och många människor som ska få plats i denna skrift, och tacksamt nog finns ett fint register över dessa personer, samt en kortare innehållsförteckning, som gör det lite lättare att orientera sig (för den som då liksom inte är vansinnigt bekant med historien), i en text som annars riskerar att ge ett smått labyrintiskt intryck, med sina åtskilliga fotnoter och sidospår som hetsas fram.

Den språkhistoriskt intresserade beklagar kanske att Englund låtit den gamla ortografin fått stryka på foten, liksom att några särskrivningar korrigerats – men texten blir därmed smidigare, och det passar Beskows moderna och rappa stil bra. Han skriver rastlöst och otåligt, vill hela tiden vidare i sin text, och det är en gynnsam metod: som läsare utgör han ett sällskap som inte tråkar ut. Beklagligt nog är texten alltså ofullbordad, vilket bland annat resulterat i ett ofärdigt slut, att någon av de många och mångordiga fotnoterna huggs av, och kapitelindelning saknas likaså.

Ytterligare en aspekt av historieskrivningen är en poäng som också påpekas av Englund i förordet: Beskow hade vid författandet av skriften fortfarande egna barndomsminnen från denna tid, liksom att han bygger på ögonvittnens förstahandsuppgifter, där han intervjuat några av de inblandade. Allt detta får hans text att närma sig det journalistiska reportaget, som när han på en sida ger en träffande karakteristik av kungens yttre, och då utifrån egna minnen av vaktparader: ”Första anblicken var till hans fördel, men vid närmare skärskådande befanns att hans ansikte sade intet, var stillastående, dött och påminte i detta fall om de sista Bourbonernas, om vilka man anmärkt, att det i deras tycke, liksom i alla gamla ätters, ligger något slappt, slocknande, liksom förebud av en stam som skall utdö.” Det här hade kunnat skrivas av Strindberg, när han höll på med Fröken Julie.

Hans närhet till den aktuella tiden gör också att boken blir ett bra exempel på hur en orolig tid sammanfattas, medan den fortfarande är aktuell. I ett avseende där boken slår senkomna historiker på fingrarna är när Beskow nästan försigkommet och framsynt skriver: ”Jag minns ännu den 1 maj 1809, som om det varit i går”. Ju mer tiden går, desto mer trasas det instabila och rentav opålitliga minnet sönder.

Vi diskuterar stundtals språkfrågor på arbetet, och även om vi i vanliga fall är överens om det mesta, är dessa språkfrågor ett säkert tecken på att onda ögon plockas fram - ja, vore vi inte så himla verbala skulle förstås blodvite rentav uppstå. Vårt rättesnöre är förutom SAOL så klart våra vältummade exemplar av Svenska språknämndens skrivregler. I dag gällde det förkortningar: något som jag (av)skyr, och aldrig skulle använda, dessa inverterade tautologier. Nå - i denna fråga är jag dock ensam om min uppfattning, för kollegerna sprider obekymrat förkortningar omkring sig, medan jag kan tycka att Svenska skrivregler inte tillräckligt tar avstånd, utan nöjer sig med att rekommendera placeringarna av förkortningar till texter där utrymmet är begränsat, såsom tabeller, fotnoter, statistikredovisningar. Fast då vill de se punkter, så att ex(empelvis) "d v s" skrivs "d.v.s.", vilket är helt befängt, då punkterna bara förvirrar. Ännu värre är rådet att sätta punkt vid sista ordets förkortning, så att det blir "d v s.", vilket är så styggt att det nästan gör ont i ögat. Den enda rimliga kontentan blir förstås att helt undvika - nej, avskaffa! - alla besvärliga skitjobbiga förkortningar i fortsättningen.

- - -

att så sömnlös känna sömnens krypande

gå mot dig som (liknelsen av) sömn

någon annans redan; hur du blir till där

i det som existerar     i själva fasan (i att finnas)

mot skuggor som kritiserar!

mot skuggor som kryper!

mot skuggor som kräver!

dina ögon äger mina uttråkade drömmar

till sist när dina händer blir mina

att tröttheten lägger sig inuti     där

nattens tanke     ensam

gråast klarast skarpt otillräcklig

(en)visa viskningar

att du vinglar mot en kontenta

att du är (för)störd

Det är det här med förförståelsen … Gunnar Harding är en svensk poet, det vet jag, som i ett par av sina samlingar har skrivit dikter om Shelley: dessutom dyrkar jag hans tre böcker om den brittiska romantiken, och uppskattar hans introduktioner i den europeiska 20-talsmodernismen, med mera. Han föreläste våren 2006 om Lord Byrons Unge Harolds pilgrimsfärd, och det var bra – efteråt pratade jag med honom om Dylans memoarer, som då var relativt nyutgivna, om det stämde att Dylan hade fått en inspiration till hur han skrev sina 60-talstexter från att ha läst Byrons ”Don Juan”. Harding gav ett positivt, fryntligt intryck: en beskedlig gråhårig farbror.

Men det här är inget bagage som jag behöver när jag ska läsa Innerstad, en ny diktsamling av Harding. Jag har läst en handfull tidigare, och har tyckt att det har varit bra poesi, även om jag när jag ser titlarna uppradade inte för mitt liv skulle kunna framhålla någon av dem som exceptionell.

Givetvis inleds samlingen med ett citat: det brukar diktsamlingar av farbröder göra – återigen, jag försöker bortse från Hardings ålder, den har inget med dikterna att göra, inbillar jag mig, men det är svårt, när han ibland gör dem lite mer gråhåriga än nödvändigt. Schopenhauer: så ytterst provocerande! Vem fan läser Schopenhauer i våra dagar, liksom. Det blir en slags anakronism, som att förflyttas till en helt annan tid, då man kunde nämna ordet Schopenhauer, utan att bli tagen för en kuf, för en förryckt människa, som verkligen borde ta tag i sitt liv, sätta sig i tv-soffan eller vid köksbordet och pussla i stället.

Det är ett citat som leder rätt in i samlingen: vi ska vistas i diktjagets huvud, som är en stad, och det är en snygg övergång av Harding. En huvud-stad, som Ekelund skulle skriva det, med sitt hårda bindestreck: den inre staden. Där i huvudstaden kan diktjaget själv gå in, menar Schopenhauer, menar Harding. Och som vanligt i hans dikter får vi en personlig kanon serverad, med de vanliga döda vita männen som tilltalas eller alluderas eller bara refereras. Han har ett avstressat förhållande till litteraturhistorien, och resonerar sig fram i saklig takt.

Ja, det kan tyckas att Harding ger ett beskedligt intryck: men att han skriver beskedlig poesi är en villfarelse, med undantag för en mesig och banal hyllningsdikt till Jacques Werup, liksom en poänglös självföraktande dikt om ”Den där förbannade Gunnar Harding”. Och mitt i den här pratigheten, som kan uppfattas som lika besvärande jobbig som Ragnar Strömbergs poesi, kan Harding skriva hemliga fragmentariska lösenord, suggestiva i all sin enkelhet: ”Kom närmare min rädsla. Den trevar efter din.” En kort dödsdikt med titeln ”Motljus” imponerar starkt på mig, där diktjaget lämnar kvar den ängsliga skuggan, på sin färd mot mörkret.

Några dikter kan ge intryck av en förlorad förmåga att fånga närvarokänslan, att nuet är på väg att rinna mellan händerna på diktjaget: överhuvudtaget är det en elegisk ton som går rakt igenom staden, rakt igenom diktsamlingen. Dikterna med stadsmotiv är vemodigt skrivna, liksom några minnen, där man får en känsla att allt är förlorat, borta, övergivet. Här är det som att alla klockor har stannat, att vi får dikter som handlar om rökning – också det en anakronism, nästan, för nu kan det gå veckor mellan varje gång man ser en rökare. Mentalt är vi alla kvar i en inre ungdom, som endast tillhör oss själva – där har vi som flugan i bärnstenen låtit bevara våra ideal vad gäller språk, ideologi (jo! det är en myt att vi förändras politiskt!), känslor, förnuft – och vi må skratta ut alkisarna för att de klär sig som (överåriga) tonåringar, men vi är likadana själva, bara på ett mer subtilt sätt. Du förändras alltså inte, utan du blir mer och mer dig själv.

För den delen vet jag inte varför jag inte ska uppmärksamma poetens ålder heller. En ung poet får alltid höra hur ung hon eller han är, och det är något som omedelbart sätter sin prägel på hur kritikern läser dikterna, säkert i högre utsträckning än det betyder något för poeten själv. Men om jag skulle yttra något om Hardings ålder skulle det låta förolämpande. Alltså låter jag bli, konstaterar bara att han kunde låta bli att skriva så gråhårigt.

Sorrow like a ceaseless rain
Beats upon my heart.
People twist and scream in pain, -
Dawn will find them still again;
This has neither wax nor wane,
Neither stop nor start.

People dress and go to town;
I sit in my chair.
All my thoughts are slow and brown:
Standing up or sitting down
Little matters, or what gown
Or what shoes I wear.

Edna St Vincent Millay

I dag en smärre föreläsning av en man med initialerna B.D., det var tredje gången han kommer till vår skola och pratar, och han pratade och pratade, om droger, och uppmanade oss som var föräldrar att inte bara ta reda på var våra barn befinner sig i fysisk mening, utan också i cyberrymden (som han sa), och jag kan tycka att det är behjärtansvärt, men samtidigt att det är ett intrång mot barnets integritet, att spionera, att det inte blir någon handlingsfrihet över om allt ska kontrolleras. Så hann jag knappt bokstavera till ordet integritet förrän jag hade hamnat i en konstig övning där vi skulle ställa oss i ett hörn av lokalen beroende på vad vi hade gjort i en tänkt situation (då vi var arton år), och kollegan W tyckte att jag såg oerhört besvärad ut när vi skulle räcka upp handen om vi hade rökt hasch (/cannabis/marijuana). Jag vägrar svara på den frågan. Jag gjorde ett fegt försök att smita uppför en trappa, men drogs tillbaka av - ja, inte vet jag ... Egentligen: han säger bra saker, men jag kan också tycka - och? Allt har redan sagts - många gånger, dessutom. Det som hette SANT (nästan för paradoxalt för att vara om inte sant så åtminstone bra) när jag var barn blev sedermera ANT, för sniffningen är bortplockad, och nu ska det heta ANTD, med 'D' som i dopning, och om jag inte har fel kommer ett nytt 'S' att smugglas in i boktstavskombinationen så småningom, ett 'S' som i spelberoende. Det blir trångt om saligheten - - -

En klass ska se film på engelskan nästa vecka, och när jag berättar det tänker jag på att vi precis har betat av ett tungt stycke melankoli, då vi har lyssnat på "The Weeping Song" och läst en text om depression, så jag känner mig på mitt mest kvoterande humör, och säger att vi ska se på en komedi, en film som har "a happy message", och jag hinner inte ens yttra orden förrän jag känner fasan krama mig på åtskilliga ställen - en komedi! Hur ska nu det gå till, när jag inte ens tittar på komedier, och inte äger någon heller - min senaste referens till komedi på film är Bill Murrays Måndag hela veckan, vilket troligen inte är den film som eleverna förväntar sig. Åh - hur urbota dum får man vara - - -

Zlatan hinner inte ens meddela sitt uttåg ur fotbollslandslaget förrän de rasistiska glåporden om (fosterlands)svek börjar hagla, men då kan det vara dags att påminna sig att han ingår i en tradition av inhemska spelare som tackat nej till den blågula tröjan, där han kan ställas jämte spelare som Torbjörn Nilsson, Thomas Brolin och Henrik Larsson – förmodligen de enda spelare som på något plan har åstadkommit något jämförbart med Zlatan de senaste trettio, fyrtio åren – liksom Fredrik Ljungbergs ovana att åsamka sig själv någon lindrig skada inför exakt varje träningslandskamp. Att Zlatan slutar i landslaget stödjer mig endast i mitt beslut att upphöra att följa landslagets försök att nå turneringar i fortsättningen. Det osmakliga är alla dessa mer eller mindre smygrasistiska anklagelser, från obehagliga människor som inte tvekar att jubla åt de konst(iga)-mål Zlatan har skänkt Sverige, och räddat Sverige – samma människor som nu tycker att det är skönt att han slutar, om han slutar – och nu sätter sin tillit till valpiga spelare som (Rosen)Berg, Goitom, Hysén och Toivonen. Landslagsfotboll tar fram det värsta hos människan, och jag är inte ett dugg förvånad att Zlatan tackar för sig, för att ägna sig åt professionell fotboll i stället. Det ska bli obeskrivligt skönt att slippa ta del av befängda profetior om vilka som vinner VM utan att varför-frågan ställs en enda gång, eller de yrvakna bryderierna hur det kan komma sig att stjärnorna inte levererar, utan att någon fattar att det beror på att de har spelat för många serie- och CL-matcher under säsongen.

Danska bandet The Raveonettes har liksom en del andra artister (Grace Jones, Siobhan Fahey, Hole) gjort en ganska poänglös cover på Joy Divisions “She´s Lost Control”, men på sitt nya album ”In And Out Of Control” tillåter Sune och Sharin inte sig själva vare sig att tappa kontrollen eller att gå utanför de ramar som de kritade upp med sitt debutalbum ”Chain Gang Of Love”: det är Phil Spectors sötaste flickpopmelodier som stångas mot JATMC- och MBV-gitarrer, och texter som ibland är lite väl banalt naiva, samtidigt som de kan vara uppfriskande rättframma, som när de gör ”Boys Who Rape (Should All Be Destroyed)” till en hjärntvättande smittande barnkammarramsa. Men framför allt verkar de ha velat göra en skiva som enbart består av potentiella singlar, och de har nog aldrig låtit lika kommersiella, om det nu finns radiostationer som skulle spela låtar om våldtäkt, eller ”D.R.U.G.S.”, eller ”Suicide” (ett annat av deras favoritband). Som vanligt verkar ”trash” vara favoritordet, och ”Bang” är ungefär lika bra och lika kontroversiell som The Crystals ”He Hit Me (And It Felt Like A Kiss”), och utgör en perfekt inledning på en skiva som är en kristallklar blandning av eufori och melankoli.

• Dikter är ofta korta texter där raderna är olika långa.
• Dikterna kan berätta om känslor och tankar, om händelser och drömmar.
• En del dikter följer vissa regler som har med rytm och rim att göra.
• Andra dikter använder sig av upprepningar, utmanande bildspråk eller påhittade ord för att skapa rätt känsla.

Parodin är inte långt borta. Charlotte Riley (som tidigare spelat Catherine Earnshaw), Kristin Scott Thomas och Kimberley Nixon.

 

Trendängsliga musiklyssnare har förstås övergett Kent (många gånger, rentav), men vi andra har mer eller mindre ofrivilligt slutit en pakt med det här bandet: vi har inget val, när de leker med vår lojalitet på skiva efter skiva. Så – ja, jag blev lack på de många såsiga låtarna på ”Hagnesta Hill”, och gäspade av leda åt de preciösa referenserna till 80-talssyntar och det kliniska soundet på ”Vapen och ammunition”, och så vidare, men aldrig sviker jag Kent, utan när ”Röd” släpps skramlar jag ihop veckopengen och skaffar skivan. Och måste säga, återigen, att jag lyssnar med öron helt övermannade av häpnad. Även om de musikaliska ambitionerna fortfarande inte når högre än att tigga sig till att bli förband till Depeche Mode låter det lika stort och vackert som man hade hoppats. På ”Hjärtan” finns en Keats-referens som är så smidigt inplockad att jag nästan förlåter de valhänta försöken att skriva litterärt på ”Du & jag döden”. ”Idioter” och ”Krossa allt” är två låtar som nästan lever upp till sina titlar, liksom den majestätiska ”Vals för Satan”, och ”Svarta linjer” kan utgöra Kents testamente, den där världsklassiga låten som de alltid sökt efter: svensk musik kommer kanske aldrig att låta bättre än så här, nu när Kent verkar ha övergett planerna på världsherravälde. Jag tycker också att Jocke Berg låter mindre nonchalant, som om han vore mer angelägen, mer ivrig att berätta och informera än till exempel på förra skivan, som jag tröttnade på väldigt snabbt. Den här skivan har kanske ett senare bäst-föredatum, tack vare att den känns mer ambitiös, mer genomtänkt, mer genomarbetad; texterna är bättre, och får mig att önska att fler svenska textförfattare var lika bra på att låta bli att skräda orden, som också sa saker som ”det finns inga ord för det på det här jävla språket”. Det jag kunde ha undvarat, förutom några svaga ballader på slutet (något säger mig att Jocke Bergs dröm är att göra en akustisk soloskiva: låt det stanna vid en dröm – hans röst är skapad för att studsa mot dessa maskinella ljud) är det gräsliga omslaget, med sin anfrätta Suede-estetik, som kändes daterad redan på 90-talet.

© Cato Lein

Essän ligger nära bloggen, genom att vara spontan, utan annan täckning än i det egna (pålitliga) jaget, menar Aase Berg. Det är tvivlet som gör människan klok: klok som en uggla, menar hon, som följaktligen låter tvivlet bli människans enda trygghet i tillvaron. Nu har många av hennes suveräna artiklar och essäer samlats i boken Uggla, en bok som innehåller åtskilligt av tankegods och infall värda att följa. Det är först i skymningen som Minervas (vishetens) uggla flyger, och här uppehåller sig författaren gärna vid skymningsämnena skräck, död, obehagligheter.

Det Berg helst vill se är en estetik som söker sig till ett kanske, att meningen med tillvaron möjligen finns där (som en kontingens), bortom det otäcka, som ändå måste passeras: inga genvägar till insikten. Hon uppmuntrar en estetik som vågar förneka de omhuldade förklaringsmodellerna, till förmån för ett erkännande av en tillvaro som är rå, ogästvänlig, utan mening, där tryggheten är ett gungfly. De prydliga, tillrättalagda förklaringarna måste utrotas: hos Berg är världen alltid psykotisk (ett favoritord), och därför måste människan bejaka denna vilda instans – vi måste sluta förvänta oss en litteratur som sätter allt på sin rätta plats, som får det sista ordet, för det sista ordet tillhör inte oss. Men psykosen är också en möjlighet, och laddas med samma potential som vi brukar ge ordet ’kris’, nämligen ”utveckling”.  

Här skriver hon om litteratur utan igenkänningsfaktor. Människan är ”en kombination av monstruositet och mänsklighet”, en vandrande potentiell massakrerare. Du kan aldrig känna dig lugn, aldrig andas ut. Ursinnet och förtvivlan är alltid lika nära varandra. Tankarna går vilse, trådar tappas.

Aase Berg är en furiöst politisk författare, men på ett så okonventionellt sätt att hon aldrig hamnar i den typen av kotterier. Hon tror på riktigt att poesin kan omvandla individens passivitet. Men lika mycket menar hon att du inte ska ändra dig: sök det dåliga i samhället i stället, menar hon. Det som får hennes projekt att te sig lockande än de populistiska kritiker som gärna menar sig respektera verklighetens människor (ett hatobjekt är Göran Greider) är att hon aldrig överger den tänkande människan, respekterar hennes förmåga att tänka (själv), kort sagt att hon aldrig underskattar någon. Allra minst sig själv: ett ord som hon knappt nämner är integritet, men jag kan inte komma på någon svensk författare som är i besittning av det begreppet än Aase Berg.  

Den som är intellektuell är också den som går ingens ärenden, som besvär sig till ”det hårdkokt solitära nejet”, som hon skriver i en essä om Rut Hillarp. Det är ett nej också till den infantila idrotten, till den egoistiska karriärismen, till den narcissistiska konsumtionen. Hon hatar (hela) kungahuset, och allt annat som är farligt på riktigt, alltså farligare än zombiefilmer, black metal, poesi.

Att läsa henne innebär också att bli påverkad av tankefröna, att det inte går att värja sig inför hennes okonventionellt auktoritära röst. Hon har en coolhetsfaktor som är svår att bortse från: det är helt enkelt det här du ska läsa, för det finns en magnetisk kraft i hennes texter, oavsett om hon skriver poesi eller kritik – det är med henne du ska hänga.

Dessa essäer är oftast hämtade från 00-tal (90-tal), Expressen och den tillfälligtvis återuppväckta BLM, som hon var redaktör för. I sina texter tar hon gärna spjärn mot det skrivna, som om hon gör allt för att inte ryckas med och entusiasmeras. Hon är kritisk, i vid bemärkelse, genom att behålla en sträng kontakt med sitt ämne. Det hon hyllar är den genuina människan, hon som vågar tappa fotfästet på riktigt, som flippar ur inför mötet med det där osäkra kanske som är det enda världen har att erbjuda. Däremot har hon inte mycket till övers för manipulativa martyrer som Bob Hansson med gelikar, och deras påtvingande befallningar att dansa efter deras pipa.

Hur skriver hon? Jo, som om hon hela tiden måste erövra språket, som om ingenting är givet på förhand. Hon säger att hon hatar lysande stilister, att Rilke ”är jävla aptrist”, och idealet är ett stenhårt språk, tufft och kantigt, på gränsen till frånstötande. Hennes eget språk är tjockt, kompakt, fullt av så(da)nt som de flesta andra rensar bort. Att läsa mängden av texter i en följd är svårt: orden klumpar ihop sig, rör sig trögt. Men tankarna lättar, så där som ugglan, som flyger så plötsligt – i skymningen. 

Det finns en risk att den som skriver med en så uttalad konsekvens målar in sig i ett hörn, att nålen i kompassen pekar mot det förutsägbara; det skulle vara lätt att imitera hennes sätt att skriva, som på sitt sätt är lika typiskt som en Horace Engdahl-text, hur väsensskilda deras respektive approach än är. Men Berg undviker det förutsägbara. Hennes uttryckskonst är drastisk, våghalsig, djärv, irrationell, och formuleringarna överraskar, förbluffar. Ja – det går också att vända mot henne: att det nyckfulla i sig blir förväntat. Men det som gör henne till en så infernaliskt skicklig kritiker är samma egenskap som gör henne till den mest spännande poeten: att hon vågar så mycket, att hon sätter så mycket på spel. I hennes skrivande finns inget skyddsnät, inga profylaktiska säkerhetsåtgärder inkopplade, och inte heller någon inställsamhet.

[Här finns ytterligare något att läsa om Clarice Lispector, ett slags appendix till Svd-texten; jo, jag vet, jag har skrivit om Lispector tidigare, jag kommer att göra det fler gånger, det är en besatthet, så vad ska jag göra åt det?] 

I inledning till Levande vatten skriver Clarice Lispector ett slags manifest, som samtidigt förstås är ett antimanifest: ”Det är meningslöst att klassificera mig: jag tillåter det inte, jag glider helt enkelt undan, genrer kan inte fånga mig längre. Jag befinner mig i ett mycket nytt och äkta tillstånd, nyfiket på sig självt, så tilldragande och personligt att jag inte kan måla det eller skildra det” (översättning Örjan Sjögren). Om den här författaren har Benjamin Moser skrivit Why This World. A Biography of Clarice Lispector. 

Det finns en skärpa i Lispectors tilltal, som stämmer överens med det vassa och hårda i hennes utseende, där hon ser lika ståtlig som kuvad ut: det är svårt att avgöra om hon mest ser ut som ett rovdjur eller dess byte. Det mest framträdande draget i skrivandet är hennes mod, hur hon sätter allt på spel, och tar alla (o)tänkbara risker. Hon skriver udda om det udda, för i hennes liv var allt lite konstigt och exotisk, och hon förstärker de exotiska inslagen. Ett exempel var hur hon som barn hade ett medfött talfel, som hon i ungdomen tränade bort, men senare valde att återta, vilket fick hennes röst att alltid låta lite skev, med udda betoningar.

Utseendet är också det berömt: en träffande karakterisering från översättaren Gregory Rabassa: ”hon såg ut som Marlene Dietrich och skrev som Virginia Woolf”. Förvisso finns det liksom hos Woolf en nästan kuslig precision i hennes rytmiska språk, men kanske hon ännu mer har haft nytta av ett samröre med lekfullheten hos Joyces suveräna språkbehandling, liksom hur han genom sitt bruk av profana epifanier befruktar sitt bildspråk. Andra liknade henne vid en egyptisk katt, lång och farlig. Det fanns också en vägran hos henne att inställa sig i tjänst hos det som tillhör människan (”allt mänskligt är mig främmande”, skulle hennes apokryfiska motto lyda), som om hon därmed skulle svika djuret inom sig, och som fick henne att vägra erkänna det mänskliga.  

Så var hon både europeisk och sydamerikansk författare, för oss både hemtam och främmande. Moser liknar den brasilianska kulturen med den ryska, som inte stannar vid ytliga betraktelser kring att båda sträcker sig över stora geografiska områden liksom att de sociala skillnaderna är omfattande, och att respektive samhälle bygger på att staden och landsbygden har minimala kontakter med varandra, utan också genom att påpeka att både den brasilianska och ryska kulturen blir en del av den västerländska men samtidigt utanför den, vilket tillåter den att skapa sin konst på egna villkor, men också på ett sätt som sneglar på västerländska diktat. På 40-talet inleder Lispector en karriär som journalist. Hon studerar juridik, med mediokra resultat, men klamrar sig fast vid journalistiken, där hon som en av ytterst få kvinnliga journalister utvecklar en egen form av krönikor: djupt personliga, originella, korta utvikningar i helt oförutsägbara ämnen – det är också där hon ibland lanserar några av sina banbrytande noveller.

I dessa krönikor visar sig Lispector lika hemmastadd i egyptisk sminkhistoria, där kohl användes för att svärta och förlänga ögonfransarna, som i parabler om alienation. Från 1967 skriver hon i en speciell latinamerikansk genre, en personlig form av krönika under beteckningen crônicas, även där texter som kan fungera som utkast eller varianter på teman och noveller som hon senare behandlar i skönlitterär form. 

I debutromanen Perto do coração selvagem (Nära det vilda hjärtat) från 1943 hävdar Lispector att Guds perfektion bevisas bäst genom miraklens omöjlighet, för miraklen tillrättavisar något som är ett misstag, och hur skulle Gud kunna tillåta misstag? För henne blir också filosofen Spinoza ett sekulärt helgon, vars texter behandlas med religiös vördnad.

I Brasilien får hon under slutet av sitt liv ikonstatus, och där nöjer man sig med förnamnet: Clarice har blivit synonymt med en viss typ av originalitet och genialitet. Den franska författaren Hélène Cixous åstadkommer något liknande, när hon konsekvent hänvisar till författaren med detta förnamn, som blir ett slags lösenord, alltid enbart ”Clarice”, och det är alltså inte (enbart) en intimitet, ett blasfemiskt tilltal, utan alltså med visst stöd i hur författaren betraktas i sitt hemland.

Men vad skriver hon (om)? Hur skriver hon? Allt handlar om världen, allt handlar om livet, och hon är motsatsen till en världsfrånvänd, upphöjd varelse, med estetiken som sin huvudsyssla. Men, förstås, hon är lika mycket motsatsen till en realistisk författare, motsatsen till en samhällsskildrare. Liksom Kafka kunde hon utbrista att hon inte har några litterära intressen utan att hon helt består av litteratur. Som författare är hon konsekvent besatt av brott och skuldkänslan. Moser menar att hon når längre än Kafka i sin epistemologiska undersökning, för där båda stöter mot låsta dörrar och blockerade utvägar, liksom ohyggliga bestraffningar i antågande, finner Lispector en nåd som Kafka helt saknar i sina böcker.  

Saknaden är hennes huvudämne, vid sidan av friheten. Det är sorgliga böcker, oroligt skrivna, drivna framåt av desperation, förtvivlan. Hon behandlar också den yttersta pessimismen, som när hon i en sen intervju beklagar: ”Jag skriver utan någon förhoppning att någonting som jag skriver kan förändra någonting alls. Det förändrar ingenting.” Hon tyckte inte om att gråta heller, för tårarna tröstade – hon ville inte bli tröstad. Det är ett liv som växlar dramatiskt mellan stora känslor och lika stor känslolöshet, där hon behöver det ena – känslorna – för att leva, men också det andra – känslolösheten – för att överleva.

Ett delikat ämne som Moser tar upp i sin bok är sonen Pedros sjukdom: ganska utförligt skriver han om detta, utan att närmare gå in på och klargöra exakt vad den består av. Sonen är fortfarande i livet.  

”Hur är världen? och varför den här världen?” Ur boken A descoberta do mundo (Att upptäcka världen) hämtar Moser titeln till sin studie. Lika mycket som skönlitterär författare var Lispector filosof, kanske i högre grad det senare. En undersökande filosof, som utforskar det hemligaste i tillvaron. I trots mot den här pessimistiska inställningen att allt hon företar sig är lönlöst fortsätter hon sin kartläggning av gränsområdena mellan människan och något slags minne av våra förfäder, och gör det genom att låta språket bli den enda intrigen i sina böcker. Därför kan hennes böcker uppfattas på två plan: både som statiska, livlösa, men också som röriga, omöjliga att fastställa och definiera – de svävar i ovisshet(en), men egentligen bortom alla bestämda former. I stället för att ha ett svar till alla frågor, har hon en fråga till alla svar. Lispector är en besatthetens författare, och hon lockar onekligen fram en besatthet hos sina läsare, även om få kanske går lika långt som den brasilianske sångaren Cazuza, som läste Água viva 111 gånger innan han dog 1990 vid 32 års ålder.

Stilen är det mest framträdande, när man läser Clarice Lispector: det kan lika gärna stöta bort läsaren som det lockar henne att träda in i hennes (text)värld. Därför har den samma funktion som det Pia Tafdrup i en diktsamling kallar för territorialsång: fågelns rop som både är ett parningsrop och en varning – en emblematisk bild för poesin, som för vissa ter sig enbart hotande, för andra synnerligen åtråvärd. I sin stil är Lispector allt på samma gång: religiös, filosofisk, skönlitterär, självbiografisk – men också alltid dess motsats, vilket alltid får hennes texter att kantra mot bråddjupen, mot det farliga, mot det otäcka – det som inte låter sig tillkännages. Skepticism och anklagelse hör ihop när hon skriver. Det är som om hon skriver i häpnad inför vad som sker när texten (inte) tar form, att hon delar läsarens förmåga till förvåning.  

Ja, hon (be)tvivlade – men trogen paradoxernas gynnsamheter hade hon som författare skådat sin egen potential, och när hon klagar på sina böcker får man ändå en känsla av att det egentligen är de oförstående läsarna hon vill läxa upp. Som så ofta annars är det väl tiden som har gett henne rätt: nu har hon närmast ikonstatus i Brasilien, liksom i större delar av världen, även om Moser beklagar att de engelska översättningarna är relativt fåtaliga (dock ligger Sverige en bra bit efter, även om förlaget Tranan på 00-talet har initierat översättningar av Örjan Sjögren, vilket har resulterat i tre böcker, liksom återutgivningen av sista romanen, Stjärnans ögonblick); det här är sannerligen en författare som har framtiden för sig. 

Det som utgjorde (önske)målet för hennes syssla som författare var frid eller sinnesro, men ständigt tvingades hon kapitulera för tumultet inom sig, och erkänna att det var omöjligt att åstadkomma någon katharsis genom att skriva. All befrielse som hon kunde skriva sig fram till var värdelös.

En annan, lika giltig förklaring, är att skrivande alltid handlar om att skapa sin egen mask, sin egen persona, och sällan exemplifieras det lika tydligt och lika vackert som hos Clarice Lispector, när hon gäckar med exegeter och andra hugade läsare. Det har sagts om Kafka att han kan man inte läsa, bara tolka, och något liknande måste sägas om Lispectors böcker: de tillhör inte den fiktiva litteraturen som vi känner den, utan har sin hemhörighet i något helt annat, något med förgreningar till något ockult och outforskat. Det är litteratur som strikt talat inte kan läsas och förstås.

Stina Piper, målad av Jakob Biörck (troligen).

Jag hamnar gående, traskande, på stan, och vita flingor singlar ned från den färglösa himlen, och min första tanke går förstås till Bret Easton Ellis, till all confetti i Glamorama - jag tänker ofta på Glamorama, även om jag inte minns så mycket av själva romanen, bara att jag läste ganska många sidor på en bänk i en lekpark i Friaredalen i Jönköping, medan barnen åkte i den där tunneln ganska många gånger, åh det var många år sedan - men det var inte confetti, det var snö, och jag blir alltid euforisk när det snöar, även en dag som denna, som var så kall och mörk i morse. I kväll är det föreläsning på Gnistan, jag ska försöka att undvika att ge utlopp för pyromaniska böjelser. Samma kväll skulle den äldsta sonen, han som då härjade i Friaredalen, spela bowling tillsammans med klassen och föräldrarna, men jag kan inte vara på två ställen - jag har förpliktelser till föreläsningen, det var därför jag hade ett ärende på stan - men så insjuknade han i morse, med hög feber, och det kan vara svininfluensan, men själv känner jag mig frisk som en fisk, som Nora säger i dockhemmet. Nu blev det här kanske lite virrigt: vad jag egentligen undrade handlar inte om bowling eller snö eller något ditåt, utan det var om det heter bordtennis eller pingis - - -

Nu när det har blivit tillräckligt höstruggigt kan jag lyssna på och ta till mig Skriets debutskiva, som låter som två saker: 1) att den är inspelad i David Lynchs hemliga skivstudio, i The Black Log i skogen utanför Twin Peaks; 2) att den är inspelad i början av 80-talet, i konkurrens med band som Brända barn och Garbochock. Här dominerar både långsamma synthsjok som låter som den filmmusik Angelo Badalamenti skänkte Lynch på 90-talet, och lika mörk undergångsstämning som i den bästa svenska nyvågsmusiken från (det egentliga) 80-talet. Sången är nästan löjligt lik Olle Ljungströms: lika vek, lika räddhågsen. Bara i en låt, ”Kärlekens land”, låter Isak Sundström lite aggressiv: annars dominerar vemod, resignation, som om allt är förgäves och för sent. Det är svartsynth, otäckt, en skiva som är lika kall och blöt som hösten. Allra bäst är nog ”Ben & hjärtan”, en elektrisk blues som har en tålmodig melodi lika avskalat asketisk som sin text. Medan horden av Joy Division-kloner har nöjt sig med att lyssna in sig på de mest lättlyssnade och snabbt stridslystna sångerna har Skriet snöat in på de stillsammare och försyntare ”Atmosphere” och ”Decades”: därför kan deras skiva både förefalla vara i skriande behov av låtar som sticker ut och slår, likväl som den känns skapad för en hållbarhetstid lika lång som Joy Divisions modesta LP-skivor.