Reducera(d)

Reducera(d)

Här lägger jag ned mitt stenhjärta
i morgon, i morgon, i morgon
mitt trasiga mitt enda mitt min enda mitt
innanför klagan själv ska din klagan ställa sig
på tå! på tå för att se!
bara för att upptäcka kransen
att allt håller på att skrivas in
när den söndervittrade bara rösten bara ber:
skriv ut mig!

Fast det enda som finns här
är slut, är slut, är slut
allt har tagits bort tagits ifrån
och allt är vidöppet
vittnen som kastas in i stum terräng
och ska glo, ska glo
på vågor som har gjort sitt
men bara förfrusit sig

Inget lyssnar här
det är slarv, slöseri
en skändlig tidstuktan
för vulgära idioters brist på annat
i det här ibland-rummet
och jag (finns inte) blir (inte) någon(sin)
ett ALDRIG ställer sig i dörren och tiger


Morrissey skriver själv(biografi?) - - -

"The dark Morrissey has a heart of its own": enligt Tate, som ger ut boken The Dark Monarchy, med essäer om hur folklore och ockulta myter har påverkat brittisk modernistisk konst, är Morrisseys bidrag "The Bleak Moor Lies" hämtad från hans kommande självbiografi, något som jag tror på när jag sett mer handfasta bevis. Att Morrissey kan skriva vackert finns det åtskilliga bevis för i den sju sidor långa texten: "this moorland remains uninhabited and unchanged through centuries, it extends no kindness, for why should it? It grinds on in its secrecy regardless of what changes sweep through Halifax and Huddersfield, and beyond." Texten skildrar en bilfärd från 1989 över de mystiska mytiska hedarna, där man återfinner bland annat "the revolting students, the wild and visionary, the restless minds, the child killers who murder and smile, the black hounds of literature, the girls who would be Jane Eyre, the spirits of centuries, the cowardly hunters who must shoot and kill in order to soothe the secret agonies of their own wretched souls". Ja, samt en naken kille, i den iskalla kvällen - ett inslag lika typiskt på hedarna, enligt polisen, som det är i en Morrisseytext.

The what? is mightier than the sword?


Morrissey: Revelation

Ärligt talat har Morrisseys tre soloskivor under 00-talet lämnat en del övrigt att önska: de har varit ojämna, och nog går det att hitta en handfull lysande låtar på både "You Are The Quarry" och "Ringleader Of The Tormentors", men också lika många riktigt svaga låtar, och årets skiva "Years Of Refusal" var nästan bara svag. Dock: nu släpps, endast på vinyl, "Revelation", en slags best of-bootleg, med nio spår som tidigare ej utgivits. Fast sju av dem har varit relativt lättillgängliga - honey I know where to find them - medan två är helt färska även för en obotlig fanatiker. Det är mestadels låtar från de första åren som soloartist, samt två från 1995, och de två helt nya låtarna (från 1988/89) är "Lifeguard on Duty" och "Happy Lovers United": båda är förvånansvärt bra, nästan chockerande bra. Det är lika uppfriskande att höra Morrissey sjunga rader som "I'm not the type to boast, as you know", som det är att höra Stephen Streets musik - om detta samarbete hade fortsatt är jag övertygad om att Morrisseys karriär som soloartist lätt hade överglänst The Smiths postuma berömmelse. Här finns också en fin version av "Please Help The Cause Against Loneliness", som han skrev till Sandie Shaw. Ja, och produktionen är okej, åtminstone för att vara bootleg, vilket kan tyda på att det någon gång fanns en tanke att ge ut dem: att han i fjorton år har låtit "Honey You Know Where To Find Me" vistas i arkiven är en gåta. Det är i vilket fall en skiva som är klart bättre än "Years Of Refusal".

Lifeguard, save me from life
Save from the ails, and the ills
And from other things
Lifeguard, guard me from life

If the music is loud enough, we won´t hear the world falling apart

Derek Jarmans Jubilee från 1978 har jag länge velat se - något som nu blev möjligt tack vare att den visades i en obskyr tv-kanal, och att säga att den uppfyller mina förväntningar är att säga för lite: jag har ändå alltid gillat Jarmans skruvade filmer, hans utsökta förmåga att formulera sig poetiskt, och ett bildspråk som legerar det våldsamma politiska engagemanget hos Pasolini och den estetiska fantasin hos Greenaway. Fast Jarman har mer humor än landsmannen Greenaway. Jubilee, som alltså handlar om hur gamla drottning Elizabeth från 1500-talet råkar transporteras till nutiden där England håller på att falla i bitar - efter elva på kvällen är häktet det enda stället som har öppet, yttrar en figur - och en liga yngre kvinnor slår ihjäl tristessen med terroristdåd riktade mot diverse representanter för den dåliga världen. En av terroristerna, Mad, spelas av Toyah Wilcox, och Adam Ant är med, liksom Siouxsie som sjunger "Love in a Void". Jordan, Sex Pistols manager, spelar Amyl Nitrite, och mimartisten Lindsay Kemp är också med. Miljön är dystopiskt vacker, och undergångsstämningen är briljant infångad: "No future!" vrålar ligisterna när de slänger en molotovcocktail. Det är en vildsint punkopera att bli förälskad i, allt är bara skitsnyggt och musiken är nästan helt perfekt också.

Toyah i centrum - - -


Beck(ett)svart

I lördagens DN skriver Anna Hallberg begåvat om Becketts trilogi, nyutgiven på Modernista, som jag råkade skriva om i fredags, och i viss mån kommer vi fram till liknande slutsatser. Det jag mest gillar är hur hon visar att hon verkligen har läst - vilket kan låta som en konstig förutsättning, men ack, ibland när jag läser tidningarnas recensioner undrar jag faktiskt om recensenten har läst eller bara bläddrat: "Men det är ett arbete, att läsa Beckett är nästan lika ansträngande som att skriva själv [...] man kan inte läsa Becketts romaner med silkesvantar, man måste köra in armarna i skiten, böja sig för hopplösheten och erkänna hur futila våra livsmekanismer egentligen är", skriver Hallberg, och ja, så är det förstås, att det knappast är upplyftande eller hoppingivande att läsa den här Beckett. Men jag undrar varför hon känner sig föranledd att skriva om hans humor, eller rättare sagt att han är "ganska rolig", för jag tycker att den här humorn till större del går att hitta i de tidiga(re) prosaverken, när han leker med orden som den Joyce-lärjunge han var (och behövde frigöra sig från), och att denna humor i viss mån återkommer i de sista prosatexterna från 80-talet, medan trilogin är befriande befriad från skratt. Ja, samt att hon berättar att hon arbetat i Umeås psykvård: troligen något år efter att jag själv gjorde det, kanske på samma avdelning - vi hade två manliga patienter i femtioårsåldern som ibland på fredagarna blev maniska, och gick man på ett arbetspass klockan tretton på fredagen och möttes av någon av deras maniska monologer, då visste man att helgen skulle innebära åtskilliga timmar i Beckettland - - -

Ser det här ut som en ganska rolig författare - - -


Privata liv, Lars Ardelius

Lars Ardelius är en svensk författare som har publicerat böcker sedan anno dazumal: jag har inte läste en enda av dem, men en av dem var troligen en parafras på en känd roman av Selma Lagerlöf, Gösta Berglunds saga – däremot följde jag när jag bodde i Umeå serien Gösta Grävlings saga, som var följetong i tidskriften Kommunalarbetaren (han som tecknade den jobbade natt på avdelning 3 och 19 på Umedalens mentalsjukhus, där jag också jobbade, ibland gjorde han små lustiga teckningar åt mig när han gick av sitt pass på morgonen). Nu däremot läser jag Lars Ardelius senaste publicerade bok, som heter Privata liv, och uteslutande handlar om kända författare – en av dem heter Selma Lagerlöf.

 

Det är åtta författare, kemisten Berzelius, samt Fredrika Bremer, som är huvudpersoner i Ardelius texter, som väl närmast kan beskrivas som noveller. Han skapar sin egen kanon, som dock är misstänkt lik den kanon som dominerade på 1950-talet, möjligen med undantag av Robert Luis Stevenson, som väl fått sitt erkännande först de senaste decennierna (med undantag för Sverige, där hans kvaliteter aldrig blivit tillräckligt uppskattade).

 

Novellerna handlar gärna om våndor eller dilemman som dessa författare hamnar i – det kan röra sig om Lagerlöfs bekymmer med en av sina pigor – av begränsat intresse för läsaren – eller Émile Zolas bekymmer när han tar med sig sin hustru på ett bordellbesök och oroar sig för att hon ska upptäcka att han har varit där tidigare – av ännu mer begränsat intresse för läsaren, och så vidare. Att Ardelius säger intressanta saker om Stevenson är en sak – något liknande hade kunnat göras i en essä, förmodligen med mer lyckad utgång.

 

Nej, ärligt talat blir jag inte särskilt begeistrad av de här novellerna, med undantag för en lite lustig historia där den svenske kemisten Berzelius avlägger ett studiebesök hos Goethe. Ja, där lyckas Ardelius skapa intressanta porträtt av båda två, som levandegörs, om än det är lite suspekt att deras konversation kan bli så blixtrande intelligent, att den är så fullmatad med briljans, när den komprimeras till några få sidor: där finns lite för mycket av espri och kvicktänkt skarpsinne, som om Goethe spred bon mots omkring sig så där.

 

I Dresden råkade Ibsen och Dostojevskij bo, under en gemensam tidsperiod. Kände de (till) varandra? Nä, knappast! Träffade de varandra? Kanske, men troligen inte! Men hos Ardelius vilar inga tveksamheter, då han låter dem stöta på varandra med valhänta åtbörder, och ja, det är klart att så där kan det ha gått till, eller på något helt annat sätt, förstås, om de nu träffades, vilket de förmodligen inte gjorde.

 

Ardelius egen stil är lite överlastad, och lite tjatig i längden. Han lånar lite skurkaktigt Calvinos formulering om verkligheten som den ”oskrivna” världen. Det är också svårt att tro att den anglifierade fransosen Stendhal – som rentav formulerade sin läsekrets på engelska, som ”The happy few” – skulle tala så dålig engelska (nä, att vara ”på sin vakt” kan inte översättas till ”on watch”), och lika illa är det kanske att Wordsworth-citatet, sex rader, innehåller fem felaktigheter. Ardelius författare blir slutna, instängda, lite halvsorgsna – ja, det kanske inte är så oväntat.

 

Vad är då avsikten? Vad vill han säga med sin bok? Det är väl det som är hans dilemma, att han skriver sin bok utan att lyckas förmedla något, förutom några små pikar mot författar(roll)en. Att han kränker privatlivets helgd är väl inget att störa sig på – inte heller kanske att han så ogenerat utnyttjar dessa färdiga historier. Han verkar vilja ta ned dessa storheter på jorden, men för att gå i land med det är han för underdånig, för beundrande. Desto värre är väl att han gör sig skyldig till den största (den enda) synden: han är tråkig.


I don´t do too much talking

Jo, jag vet, det var Jackson Browne som skrev "These Days", och hans version är fin, men Elliot Smiths version är finare, och Nicos version är Nicos, för hon gör den till sin helt egna låt.

Snobb? Moi?

I dag skriver Fredrik Strage i DN en obetalbart rolig och elak krönika om Idol-programmets undermåliga artister, och underförstått att de som tittar på programmet borde skämmas, och häromdagen skrev Marcus Birro i Expressen en krönika om Ullared-programmet i TV 5, och underförstått att de som tittar på programmet borde skämmas. Ja, och båda känner sig föranledda att påpeka att de inte är snobbar. Nä, men det är nästan lite gulligt: om man nu väljer att inte tycka att dessa program (eller melodifestivalen, eller Lasse Kronérs Doobidoo) är viktiga, då måste man försvara sig, och minsann förneka att man är elitist. Och allt är Göran Hägglunds fel ... Ja, vad är det som håller på att hända, liksom? Att det har blivit någon slags monopol på tyckandet, att man inte får kritisera, utan att behöva hamna i försvarsställning - men det är helt befängt, för att den som nu tycker att exempelvis Idol-artisterna är jättebra, de behöver aldrig be om ursäkt för att de har valt något menlöst framför något som kan betyda något på riktigt, något som kan beröra och påverka och förändra ditt liv. Nu är väl inte stackars Marielles version av Patti Smiths sublima "Because the Night" det sämsta som har visats i årets Idol (snarare något av det bästa), men - ack! När jag ser det här gråter jag bara, av fel anledning, fel sorts tårar, usch - - -

Det här är kanske orättvist, men - ah, det är så här det låter när Patti Smith sjunger, och hon gör det som om hon menade vad hon sjunger, ha!

Trilogin [Molloy, Malone dör & Den onämnbare], Samuel Beckett


Samuel Beckett: han stod ut - - -


"Det gör mig ingenting att misslyckas, det är bara roligt" (Den onämnbare).


Det var mellan gymnasiet och universitets litteraturvetenskap som jag läste och lärde mig allt om litteraturen; det var då jag läste utan urskiljning, utan vägledning, utan förbehåll – att jag  läste Samuel Beckett var bara en tillfällighet, jag hade väl sett ett foto på hans ansikte, och direkt sett att det var någonting för mig. Och under den här intervallen på tjugo år sedan jag senast läste hans tre romaner som brukar kallas Trilogin (Molloy, Malone dör och Den onämnbare) har jag – tyvärr – läst för mycket om författaren: biografier, analyser där ditten och datten har yttrat datten och ditten om den tillknäpptaste av författare, och det har bara gett mig övermättnad.

 

Men nu läser jag Modernistas nyutgåva av Lill-Inger Erikssons översättning av de tre romanerna, ursprungligen skrivna på franska 1947-1950, där han gick från förläst till förlöst, och gjorde sig kvitt ett otäckt beroende av främst Joyce och dennes tröttsamma ordlekar, till förmån för en ytterst sträng estetik. Den som känner till Beckett från de senare reducerade prosaböckerna och de allt mer asketiska pjäserna kanske förvånas över den försummade styckeindelningen och ordmassorna i de här tre romanerna, men de var alltså nödvändiga installationer i Becketts frigörelseprocess. I den avslutande delen når han fram till sin spartanska stil, eller brist på stil. Han skriver inga (skrivarskole)romaner, helt enkelt.

 

Som författare tillhör Beckett alltså de mest konsekventa. Han faller aldrig för några frestelser i sitt språk, utan rör sig alltid tillbaka till utgångspunkten: att det inte går att berätta, att all rörelse framåt är förgäves, att det bara går att bejaka negationen – för honom är ordet ’vidare’ språkets största styggelse. Några av mina elever som läste Per Hagmans tjocka roman När oskulder kysser beskrev sin läsupplevelse med orden att ”det var som att simma i sirap”: nå, de hade inte läst Beckett.

 

I livet premieras tävlandet: du räknas bara om du vinner. Beckett ersätter det med att du räknas om du försvinner, i ett paradoxens tänkande. Ibland är hans protagonist döende, ibland bara död. Hans rum blir en cell, allt försvinner, upphör, blir något annat. Och människan görs till en slät figur: här existerar ingen räddning i konventionell mening, du får vänta dig något annat. Det finns inget bortom det vi kan se, bara nya labyrinter, nya återvändsgränder. Människan är den siste, och Gud kan inte heller ersättas av någon (annan) chimär – inte heller av någon estetik, och Becketts värld är torftig på hållpunkter och referenser, varför en hänvisning till Shelley i trilogins sista del Den onämnbare är närmast chockerande, även om I väntan på Godot innehåller allusioner till just Shelley.  

 

Kanske betydelsen av världskriget har underskattats när Becketts resignerande livshållning har tolkats och omtolkats: åtminstone har jag lite för sällan sett det påpekas, medan det ter sig frapperande när jag läser de här böckerna. Eller läser jag in för mycket i att de började skrivas två år efter kriget? Men hur ska en människa kunna undgå att påverkas av det som sker omkring henne? Och Beckett var aktiv i den franska motståndsrörelsen. Kriget hade gjort Frankrike till ett öde land, och det är ett öde land som bildar fonden i Becketts fiktiva värld, där också språket har gått sönder.  

 

Här återstår bara att tvivla och förtvivla: här ska vi inte bara måla in oss i djävlighetens hörn, utan vi ska stå där och stampa också. Den allt mer hemlöse berättaren Molloys monomana mumlande ersätts av Malones kverulantiska kvitter, som ersätts av den onämnbares babelbabblande. En poäng i Becketts estetik är att vi alla bara är en anonym länk i en kedja, utan kontakt med vare sig föregångare eller efterträdare: alla människor är en ö, och vi kan bara göra det vi är tillsatta att göra, förtvivla och uthärda. Repetitionen och omtagningen är bortom det nödvändiga, så viktiga och grundläggande att all protest faller platt till marken, där det bottenlösa dessutom visar sig öppna sig, för att demonstrera nya bottnar.  

 

Och människans grundvillkor är missförståndet. Gud är på sin höjd ett lågt skämt, en korkad dumhet, en tautologi, inget man talar högt eller lågt om. Hos Kafka kan det finnas något slags hopp, om än det gäller ”för andra” – hos Beckett finns hela tiden ett outtalat tvivel: ”Hoppas? På vad då? Varför då?” Han ställer också en berättigad fråga om lidandets natur: ”Är inte ett konstant lidande att föredra framför ett lidande som genom sina växlingar stundtals kan få en att tro att det kanske inte alltid kommer att fortsätta?” Det är inte lätt att veta om hans karaktärer verkligen lever, om de inte hellre ska uppfattas som rapportörer från ett limbo, några som informerar om vad döden och döendet innebär – ett slags människor som varken lever eller är döda.      

 

Det Beckett ändå åstadkommer, sin anti-estetik till trots, är ett skrivande som inte sneglar åt något håll – ett skrivande som vägrar identifiering, vägrar referera till något yttre. Hans värld är mentalt sönderbombad. Men i stället för den sedvanliga pessimismen hittar jag värme och medmänsklighet; det spelar ingen roll hur många gånger han i böckerna uttalar sig om hjärtlöshet, jag förnimmer bara hans hjärta hela tiden. För varje del i trilogin ställer han sig mer vid sidan av det vanliga sättet att berätta, går längre in i sin egen stil, sin egen värld. Om det är symbolik eller allegori är det mer spegel än fönster, mer återvändsgränd än något annat, där betydelsen är gäckande och försåtlig.

 

De två första böckerna innehåller alltså redogörelser för det tilltagande förfallet hos Molloy och Malone, medan den avslutande delen innehåller en anonym berättare, vars signalement är misstänkt likt författarens eget: ett slags biografi över en solitär, som lever intill slakthuset, och med sitt babblande beveker och besvärjer han missmodet. En vanlig (miss)uppfattning om Beckett är hans legendariska dysterhet, hans nattsvarta pessimism: men Becketts hopplöshet är av en annan karaktär, och han låter sina karaktärer fortsätta kämpa hela tiden, låter dem förbli hjältar, i sin beundransvärda strid mot djävlighetens makter. Därför går det att läsa trilogin, i synnerhet Den onämnbare, som en uppmaning, att vägra acceptera de grymma livsvillkoren, att bli en partisan i livskriget.   

 

Att läsa dessa tre dystra böcker i en följd kanske inte helt ska rekommenderas: inte för att det är som att simma i sirap, utan mer för att det ger en känsla av att vada i Styx. Men jag gillar hur Modernista ger boken helsvart kontur, med stygiskt svarta pärmar, även om jag tycker att det är lite jobbigt med dessa omnibus-utgåvor, för att det blir jobbig läsning. Dock: att ha hela Becketts trilogi samlad så här är en sällsam glädje, eller något som på något sätt ger ordet ”glädje” nya konnotationer. Att läsa Beckett efter att i tio år ha läst en författare som Lotta Lotass ger dessutom onekligen perspektiv på hennes prosa, kanske i synnerhet hennes senaste, nedgjorda bok Den svarta solen.   


Hip hop on the guillotine

När jag häromdagen skrev att hiphop(p?) var död förväntade jag mig kanske någon elak dementi, från någon som är mer insatt, men den uteblev. I alla fall skriver i dag Simon Reynolds i Guardian exakt samma sak: "When will hip-hop hurry up and die?" Fast egentligen var det väl Nas som kastade den första stenen, redan 2006, när han gav ut skivan "Hip Hop Is Dead". Min poäng var i alla fall att det kändes unket att flera av ungdomsforskarna i den där boken tog upp hip hop (hip-hop?) som ämne, när det är så utrangerat. Men vad jag tänkte på var också att de svenska hiphopparna i begynnelsen fick så mycket beröm av språkvetarna, för att de rappade på svenska - men deras svenska var så oerhört fattig, så oerhört torftig och meningslös, att jag kunde ha gett vad som helst för att tvinga dem att rappa på engelska i stället för att åsamka svenska språket en sådan skada.

Tindersticks? Black smoke!

(Det egentliga) 90-talet tillhörde Tindersticks, vars tre första skivor innehöll stiligt orkestrerade ballader och indränkta nostalgiska låtar som alltid var snäppet vassare än epigonerna The Weeping Willows, som ett något mer bedagat The Last Shadow Puppets, men 00-talet verkade inte kunna bry sig mindre om dem - delvis på grund av att deras legendariska ojämnhet nu innehöll lite mindre höga toppar - och när de förra året släppte "The Hungry Saw" var det inför en värld lika stum som grym. Dock har de slickat sina sår, och släpper i januari ytterligare en skiva, "Falling Down a Mountain", och från den kan nu höras "Black Smoke", som i alla fall låter - eh, annorlunda, som om de grottat in sig i ett lite ljusare 60-tal. Här en relativt färsk liveinspelning där bandet spelar "She´s Gone" från andra skivan, den som brukar heta "2nd Album", och ibland "This Way Up", ha!

We were hungry before we were born - - -

Fever Rays skiva från i våras blir bara bättre och bättre ju mörkare och regnigare det blir: det är när gatorna imiterar den svarta våta asfalten i Ridley Scotts underskattade och vackra mästerverk Black Rain från 1989 som Karin Dreijers sinistra toner äntligen hittar rätt, och jag kan inte komma på någon bättre skiva som har släppts i år, ens av Patrick Wolf eller Bat for Lashes, eller att någon annan kan skriva lika ödsligt träffsäkra rader som "Where do people like us float?" från "Keep The Streets Empty For Me", som nu har blivit den femte videon från skivan, och regissörerna Jens Klevje and Fabian Svensson lyckas nästan skapa en lika spöklik atmosfär som i låten. Magnifikt? Nej, mer än så - - -

Om dialekter

Jag har verkligen inget otalt med dialekterna: tvärtom skulle jag nog säga att jag, till skillnad från folk i allmänhet, inte ens tycker att det finns någon dialekt som jag uppfattar som direkt ful (förutom Bollnäsmålet) – inte heller rangordnar jag dem, och har några personliga favoriter. Med detta sagt: jag har bott i Bibelbältet i tio år, och vet nu att jag aldrig kommer att vänja mig vid vissa enskildheter. I går lärde mig eleverna hur ett av ortens kraftuttryck ska transkriberas: ’sköen’ – fast det lär uttalas med två ö-ljud efter varandra, det första som i ’dö’, det andra som i ’glöm’. Fortfarande studsar jag till när något av mina barn använder det här ordet. Så här kan det låta eller se ut: - Hur sköen kan du sitta jämte han som har tatt din (… infoga substantiv)? Det är, tycker jag helt neutralt, en stygg mening, och följer ingen logikens lagar, så som det norrländska: - Hur kan du va så oschlög att du sitt la ve han som ha töji din (… infoga substantiv)?


Socker!

Nyligen utbrast en kollega en fras lika uppgiven som uppsluppen, Socker-Connys gamla dänga: - Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad! Vi andra nickade införstått, med undantag för de inflyttade, som förvisso kan ursäktas. Men att några av kollegerna var lika oförstående är för mig … oförståeligt. Var det inte Socker-Conny som på något sätt personifierade det svenska 80-talet? När Ingrid i tv-serien Varuhuset blev förälskad i Conny blev hennes förre kille Daniel förbannad, och muttrade: - Den där … den där … Socker-Conny! Vad är det då som saknas för att Socker-Conny ska bli en figur i allas medvetande? Förmodligen att han blir dataspel eller julkalender … Det är något urbota svenskt över Socker-Conny – han har liksom roffat åt sig allt dåligt från Pippi Långstrump och Karlsson på Taket (två karaktärer som jag antar att jag inte behöver förklara?). Ja, i själva verket borde varje nybliven svensk föräras ett survival kit med all nödvändig information om vad som är det svenska: där skulle ingå, förutom Pirinens album Socker-Conny, Hellströms roman Snörmakare Lekholm får en idé, Moodyssons Fucking Åmål, samt Ebba Gröns ”Kärlek & Uppror”. Ja, och kanske något av Bruno K. Öijer också.


Way to Nick Drake

Det är i dag 35 år sedan Nick Drake begick självmord, och Svd har en välskriven understreckare av Magnus Gylje, och den fungerar som en fin introduktion till den här artisten, som jag lyssnade oändligt mycket på under 90-talet, men på något sätt kanske har övergett en smula. I alla fall tycker jag nog fortfarande att "Five Leaves Left", hans debutskiva från 1969, är helt fantastiskt bra, och på den finns också det som jag tycker är hans både sorgligaste och bästa låt, "Way To Blue". Att Drake mer eller mindre ignorerades under sin samtid är förstås tråkigt, men knappast unikt för just honom. Åtskilligt har sagts om hur hans skivor fångar melankoliska stämningar, och Gylje uppehåller sig också vid detta: och när jag lyssnar på dem är det också som att svälja en outspädd melankoli, och det kanske man inte klarar av allt för ofta, utan att det får konsekvenser. Men för all del, tre minuter blå musik kan nog inte skada - - -

Dracula

På premiären 1992 av (Francis Ford Coppola´s) Bram Stoker´s Dracula var ungefär halva publiken utklädda till vampyrer (om nu riktiga vampyrer finns förekom de säkerligen bland de omaskerade, hiding in plain sight). Och jag tyckte då att det var en fantastisk film, visuellt, och det tycker jag fortfarande, när jag ser om den, vilket sker lite då och då. Fast jag avstår helst från andra hälften, då den reduceras till halvdan äventyrsfilm - allt är bra tills Van Helsing äntrar scenen - visserligen skickligt spelad av Anthony Hopkins (som lustigt nog nyligen hade spelat den vampyrlike Hannibal Lecter innan den här rollen) - men det bästa hade nog varit om Dracula (Gary Oldman) och Mina (Winona Ryder) hade fått varandra, speciellt när man sett den dåliga personkemin mellan henne och Keanu Reeves som Jonathan Harker. Det är skickligt gjort av Coppola att göra skurken - Dracula - så älskvärd, så lätt att tycka (synd) om, att man hoppas att han ska nå framgång med sina blodiga upptåg. Nå - numera nöjer jag mig alltså med första timmen, med dess frosseri i fantasifulla bildlösningar, innovativa övergångar som blandas med uppenbara referenser till filmhistorien, och dess konsekventa bildspråk med den röda symbolfärgen så markant och så vackert presenterad, samt hur han är trogen Stokers inflikande av diverse tekniska uppfinningar. Kanske inte endast den slutgiltiga Dracula-filmatiseringen, utan också den slutgiltiga vampyrfilmen.


If there´s something you´d like to try - - -

Morrisseys konserter verkar mer och mer handla om svimningsattacker, om fans som kastar plastglas med öl mot honom, men i Hamburg var det en besökare som buade när han höll sin föreläsning om köttätare, och Morrisseys respons blev att se till att den missnöjde fick lämna lokalen. Det här spär förstås på allt snack om Morrissey som diva, men varför skulle han tolerera att få öl slängt på sig, eller att bli tilltalad med ett "fuck yourself" på sitt jobb? Det roligaste är kanske vad Morrissey säger till den stackars pojken - "Love me outside" - när vakterna slänger ut honom. Och direkt efteråt spelar de "Ask" - - -


Unfriend?

Årets (engelska) ord blev 'unfriend', enligt de entusiastiska redaktörerna på engelska ordböcker, och vem är jag att invända mot det? Det handlar om facebook (vad annars?), om det passivt-aggressiva sättet att säga upp bekantskapen - har jag fått förklarat för mig, för jag har ingen koll på facebook, och nej, det är inte av någon princip (jag skulle säga att jag inte följer några principer, men det om något är väl en princip - jo, en princip som jag följer är att jag använder (för) många parenteser). Men jag ser också att genast börjar protesterna mot ordet 'unfriend', från användare som hellre använder ordet 'defriend' för samma sak. Vad heter det på svenska, kan man undra - - -


Ungdomskulturer, [red] Simon Lindgren

På högskolor och universitet återfinner vi några av de sista bastionerna för den skyddade verkstaden, och även om den pedagogiska forskningen i allra högst grad verkar ägna sig åt att vårda sina egna luftslott, undrar jag om inte det som brukar gå under benämningen ”ungdomskultur” också håller på med en liknande humbug och charlataneri. Åtminstone kan intrycket lätt bli något sådant efter att ha läst Gleerups bok Ungdomskulturer, som har redigerats av Simon Lindgren, docent i sociologi vid Umeå universitet. Han har samlat tio kolleger i ämnen som socialantropologi, genusstudier, pedagogiskt arbete, medie- och kommunikationsvetenskap, tvärvetenskaplig kultur- och samhällsforskning, landskapsplanering, religionssociologi, medievetenskap, socialt arbete, barndoms- och ungdomsvetenskap: ja, här återfinns således discipliner som du inte ens visste existerade.

 

Intrycket av skyddad verkstad förstärks av den digra litteraturlista som avrundar de elva bidragen: här kan en hugad ägna återstoden av sitt liv utan att förmodligen lära sig mer än skymten av ett dyft.

 

Lindgren skriver ett sansat förord, men kan ändå inte kan låta bli att citera The Whos kanske mer än lovligt mossiga ”My Generation”. Sedan vidtar undersökning efter undersökning, men jag tycker ändå att dessa forskare ändå inte ägnar sig åt någon analys, utan allt handlar om att stapla observationer. Så här ser det ut, liksom: men om jag vill veta mer, om jag vill se samband, om jag vill försöka förstå varför eller vad dessa registrerade insamlade iakttagelser betyder, blir jag lämnad i sticket.

 

Lindgren talar i en text om historisk amnesi, en term lånad från en annan forskare (överhuvudtaget refereras det (mer än) gärna till tidigare forskning, ofta utifrån en adderande princip som kan sammanfattas: ”två källor bra, fyra källor bättre”), där ungdomar alltid uppfattas som fördärvade av något, påverkat av opinionen, där varje generation visar sin påhittighet: på 50-talet var det videovåld, på 80-talet videovåld och något senare tv-spelsvåld, på 90-talet Marilyn Manson, och så vidare.

 

I sin text talar Helena Kåks om att vi borde kalla det för ”ungdomlighet” i stället för ”ungdom”, då det mer handlar om ett visst beteende. Ja, och i text efter text vidtar de förutsägbara slutsatserna. I staden gäller ingen allemansrätt, speciellt inte för unga (vad beror det på? – är det inte en tillräckligt köpstark målgrupp?). Internet har inneburit en ökad öppenhet och ökad anonymitet, får vi också veta. Flera texter tar upp hiphop, en musikgenre som hann bli död medan boken låg för tryckning. I texten ”Unga, hiphop och lärande” skriver Johan Söderman om skivindustrin, som också den blivit obsolet sedan han skrivit färdigt. Dem enda texten som handlar om fildelning förfasar sig över att så många som var tionde femtonåring och var tredje artonåring fildelar någon gång i veckan: siffror som för mig ter sig väldigt låga.

 

Prognoser om framtiden är omöjliga att göra. Det enda vi med säkerhet kan veta är att den blir annorlunda(re). Få läroböcker åldras också så snabbt som de som handlar om ungdomskulturer, utan att forskningen i sig egentligen utvecklas eller gör den gamla överflödig. Om det passar ens syften går det utmärkt att hänvisa till Einarsson och Hultmans studie Godmorgon pojkar och flickor, om hur olika flickor och pojkar blir bemötta i (grund)skolan, från 1984, men undersökningen utfördes på slutet av 70-talet.

 

Och där finns ett annat problem med den här boken: flera av texterna verkar ha några år på nacken. Därför handlar en text mycket om den ”populära” Lunarstorm, när sanningen snarare är att det för tre år sedan var hundra tusen online samtidigt, medan den siffran nu har sjunkit till ett tusen fem hundra. Här nämns knappt bloggar, för att inte tala om bilddagboken, facebook, twitter, flickr, etc.


It was so simple in the moonlight now it's so complicated

Kanske "Lua" är den bästa låt som Conor Oberst har skrivit, och även om jag gillar den spröda och dystra men framför allt långsamma versionen på den tungt underskattade "I´m Wide Awake, It´s Morning"-skivan, går det också att gilla när han gör den som duett med Gillian Welch: ja, det är som att upptäcka att den skrevs för att framföras just så här, som en duett. Den gränsupphävande texten rör sig graciöst mellan gränslöst självförakt och en lika gränslös vilja att upptäcka världen och ta in den i dess gloriösa storhet - och jag lovar och garanterar att det inte går att skriva bättre sångtexter än dessa rader:
I got a flask inside my pocket, we can share it on the train
And if you promise to stay conscious I will try and do the same
We might die from medication, but we sure killed all the pain
But what was normal in the evening by the morning seems insane.

Ser det här ut som några som har dödat smärtan - - -


På spaning efter den roman som flytt

I DN skriver Martina Lowden om den franska serietecknade versionen av Marcel Prousts På spaning av den tid som flytt, vars första del Combray nu finns i svensk översättning, och varför den är så dålig, men det känns lite som en överloppsgärning, en slags tautologi, ungefär som när man talar om ett dåligt gitarrsolo ... Men varför inte bara acceptera att det blir dåligt, att det aldrig kan bli bra, på samma sätt som en filmatiserad roman inte har mycket att komma med, så länge det handlar om en bra roman (Hitchcock fattade detta, och nosade upp några riktigt dåliga romaner, liksom för att illustrera undantaget till regeln att boken alltid är bättre). Vad jag inte förstår är för vem den här serieversionen är gjord: förvisso hantverksskickligt utförd av Stéphane Heuet, men varför skulle någon vilja utsätta sig för kortversionen av Proust, när hela poängen är tålamodet, utförligheten, att han utnyttjar språkets alla resurser för att försöka säga något vettigt om sina ämnen. Den som vill fuska kan väl fortsätta vittja nätet på diverse spark notes i stället - - -

Låt det räcka med en ruta - - -


August?

Den favorittippade Steve Sem-Sandberg fick August-priset för sin roman De fattiga i Lódz, vilket förmodligen var ett klokt val: jag har inte läst den, men jag har förstått att den måste vara bra och läsvärd. Jag tyckte väldigt mycket om hans böcker om Ulrike Meinhof och Milena Jesenska, och någon gång, i framtiden, läser jag väl också De fattiga i Lódz, om jag bara kan hitta ett exemplar utan ful sticker som utropar att den har vunnit detta pris. Att det ska delas ut priser kan jag nog förstå vitsen med, men inte varför det heter "August-priset".
På tal om prissumman (100 laxar) såg jag också att Malte Persson får Lydia och Herman Erikssons stipendium av Svenska Akademien. På tal om uteblivna konstnärslöner. Nu kan man väl tycka både bu och bä om den statliga konstnärsgarantin, men att det råkar vara en borgerlig regering som sätter P för lönen är förstås ingen tillfällighet, för de tycker nog att konstnärerna ska bli bättre entreprenörer, och skapa konst som säljer bättre. Det senaste jag hörde om Maud Olofsson var att hon hoppade jämfota av glädje när gymägaren Daniel i sitt första tal till nationen sa ordet "entreprenör" flera gånger - - -

Jag har älskat dig så länge

Kristin Scott Thomas: hur länge har vi inte beundrat denna begåvade skådespelare? Ja, åtminstone sedan hon i filmen Fyra bröllop och en begravning lyckades med konststycket att spela förälskad i den träaktige Hugh Grant (i Polanskis Bitter Moon var hon rentav gift med honom, man kan bara tycka synd om henne). I Philippe Claudels film Jag har älskat dig så länge spelar hon en till en början nästan letargisk kvinna, Juliette, som nyss utsläppt från ett långt fängelsestraff blir inneboende hos sin syster. Länge vet vi inte vilket brott hon har gjort sig skyldig till, men sanningen uppdagas successivt, allt medan Juliette tinar upp känslomässigt. Och nästan allt som gör filmen så bra finns hos Scott Thomas, och hur hon med små medel låter ansiktet bli den canvas där känslorna långsamt tillåts framträda. Det är en film som lever högt på både Scott Thomas och Elsa Zylberstein, som spelar systern, och hur deras agerande alltid rör sig under ytan, så att man som åskådare känner sig delaktig och involverad, och aldrig några övertydliga gester eller repliker som skär sig falskt, förutom systerns fåniga utbrott mot en elev när Raskolnikov diskuteras, om än det alltså delvis motiveras av systerns brott. Annars innehåller filmen ett intelligent tilltal, och när väl Juliettes hemliga brott nystas upp utvecklar sig filmen till ett moraliskt drama om skulden och juridiken, om förlåtelsen och straffet, och hur nära eller långt vi har till den där andra chansen som vi talar om.


En kedja av förblindelse och misstag. Historiska anteckningar om Gustav IV Adolfs tid, Bernhard von Beskow

Det må vara att det är en truism att alla lyckade historieskrivningar förflyttar dig rakt in i sin tid, att de till sin natur gör dig delaktig i något förflutet, i så hög grad att du på riktigt är där. Ännu mer delaktig känner du dig förstås när du läser ursprungskällorna, och vill du hamna i 1700-talet kan du läsa Kellgrens dikt ”Mina löjen”, som får dig att sluta drömma om tidsmaskiner.

 

Nu ger Svenska Akademien i sin serie ”Minnesbiblioteket” ut utvalda prov på ledamöters levnadsteckningar, och jag har på uppdrag av den ständige sekreteraren, som redigerat boken, läst en bok där Gustav IV Adolf agerar huvudperson, Bernhard von Beskows oavslutade skildring av bland annat kriget mot Ryssland 1808-09: En kedja av förblindelse och misstag. Nu är herr Englund inte den förste eller ende som tycker att mina kunskaper i historieämnet är bristfälliga: dagligen tvingas jag krypa i stoftet inför de snobbiga historielärarna, där de muttrar sina årtal och sina bemärkta gubbar dagar i ända …

 

Beskow var själv mångårig ständig sekreterare i Akademien, och som sådan verkar han ha varit mer kontinental än provinsiell, och även på ett framgångsrikt sätt fört skutan framåt (bland annat återupplivade han SAOB och såg till att resa ett antal statyer) – att läsa hans text om kungen G IV A är i vilket fall uppfriskande, och även porträtten av några bifigurer är levande, så pass att man lätt förstår varför Englund i förordet jämför föreliggande text med en roman, något som kan exemplifieras med  den här klarsynta och genomskådande karakteristiken av Adlersparre: ”Hans första utmärkande drag var, såsom han själv berättar, uppstudsighet mot fadren, som orättvist behandlat honom (alla upproriskes rättsgrund)”.

 

Förblindelserna och misstagen tillhör kungen, som här får sina fiskar varma. Texten innehåller många anekdoter från kriget, berättelser som är dråpliga, men även en minibiografi av Gustav IV Adolf, där han mest framstår som en idiot, till exempel i sina försök att efterlikna hjältekungen Karl XII, och därför försökte klara överfarten till Åland i isande kyla endast iförd frack. Beskow gör kungen till en Don Quijote, en korkad narr, och som sådan givetvis farlig för sin omgivning, där han ingår det idiotiska kriget mot Ryssland, som här bildar fond till hela skeendet.

 

Så det är inte utan skäl han förlöjligar kungen, som fattar beslut som sätter människoliv på spel. Korruption och maktintriger är vardagsmat: snart nog inser man vartåt det ska barka för den klantige kungen, med statsvälvande planer som börjar gnissla igång. Det är många händelser och många människor som ska få plats i denna skrift, och tacksamt nog finns ett fint register över dessa personer, samt en kortare innehållsförteckning, som gör det lite lättare att orientera sig (för den som då liksom inte är vansinnigt bekant med historien), i en text som annars riskerar att ge ett smått labyrintiskt intryck, med sina åtskilliga fotnoter och sidospår som hetsas fram.

 

Den språkhistoriskt intresserade beklagar kanske att Englund låtit den gamla ortografin fått stryka på foten, liksom att några särskrivningar korrigerats – men texten blir därmed smidigare, och det passar Beskows moderna och rappa stil bra. Han skriver rastlöst och otåligt, vill hela tiden vidare i sin text, och det är en gynnsam metod: som läsare utgör han ett sällskap som inte tråkar ut. Beklagligt nog är texten alltså ofullbordad, vilket bland annat resulterat i ett ofärdigt slut, att någon av de många och mångordiga fotnoterna huggs av, och kapitelindelning saknas likaså.

 

Ytterligare en aspekt av historieskrivningen är en poäng som också påpekas av Englund i förordet: Beskow hade vid författandet av skriften fortfarande egna barndomsminnen från denna tid, liksom att han bygger på ögonvittnens förstahandsuppgifter, där han intervjuat några av de inblandade. Allt detta får hans text att närma sig det journalistiska reportaget, som när han på en sida ger en träffande karakteristik av kungens yttre, och då utifrån egna minnen av vaktparader: ”Första anblicken var till hans fördel, men vid närmare skärskådande befanns att hans ansikte sade intet, var stillastående, dött och påminte i detta fall om de sista Bourbonernas, om vilka man anmärkt, att det i deras tycke, liksom i alla gamla ätters, ligger något slappt, slocknande, liksom förebud av en stam som skall utdö.” Det här hade kunnat skrivas av Strindberg, när han höll på med Fröken Julie.

 

Hans närhet till den aktuella tiden gör också att boken blir ett bra exempel på hur en orolig tid sammanfattas, medan den fortfarande är aktuell. I ett avseende där boken slår senkomna historiker på fingrarna är när Beskow nästan försigkommet och framsynt skriver: ”Jag minns ännu den 1 maj 1809, som om det varit i går”. Ju mer tiden går, desto mer trasas det instabila och rentav opålitliga minnet sönder.


Rihanna, Rated R

När Rihanna gör sitt första album efter separationen från huliganen Chris Brown verkar hon angelägen att inte framstå som viljelöst våp (i en låt menar hon att hon hellre stalkar än är offer), och blir en Fröken Farlig som sjunger om olja och leker med pistoler, piskor och diverse andra attiraljer. Tyvärr känner hon sig tvingad att leka tuff med en inbillad gitarr i ett fjantigt anthem, ”Rock Star 101”, med ett fantasilöst gitarrsolo från Slash, och med hennes kvidande tunna röst låter hon bara marginellt mer trovärdig än Britney Spears gjorde i den plastiga covern ”I Love Rock ´n’ Roll”: desto bättre är ”Fire Bomb”, där Wolf Hoffmanns sinistra gitarrspel[1] förgyller en av skivans bättre låtar, med en text som tämligen snyggt blandar tematik från Bonnie & Clyde och Thelma & Louise. Det är uppenbart att Rihanna & Co avser att ge skivan de uttjatade epiteten ”dark” och ”edgy”, men de vågar inte gå tillräckligt långt i det mörka och obekväma, för några menlösa ballader, som passar hennes gnälliga röst sällsynt illa, sänker helhetsintrycket. Men även om hon är medkompositör i många av låtarna är hon inte skyldig till det värsta nödrimmet (”I tried to make this work / But you act like a jerk”). De bästa låtarna är när de dränker de söta arrangemangen i oljud, när de bjuder in grymheten och skitigheten, men dessa stunder är alltså lite väl sällsynta: det räcker inte med att femtioelva gånger påpeka att hon är hård och brottslig, när det bara blir så mycket snack och för lite verkstad.



[1] Tråkigt nog utan att få någon credit på skivan.


Everything I Cannot See


Vad poesi (inte) är till för

Poeten Lars Gustafsson tar bladet ur munnen, och kritiserar den kurator på Liljewalchs som gett ett gäng poeter ett anbud att skriva en hyllningsdikt till det blivande bröllopsparet, kronprinsessan Victoria och Daniel. Inte så mycket för att det ska skrivas hyllningsdikter, utan för att de ska placeras i en lång allé, hänga i träden, samt ropas ut i en högtalare (det här låter allt mer som ett dåligt skämt). Men Gustafsson verkar inte vara allt för sur över att inte tillhöra de tillfrågade, utan hans text handlar mer om vad poesi används till, att eftersom det inte går att bli rik på poesi finns det en överenskommelse mellan poeten och läsaren att det skrivna är menat på allvar - underförstått ska de inte behöva tåla den här typen av jippoartade behandlingar, där deras verk reduceras till "dekorativa girlander": själv befinner jag mig fortfarande i svår chock efter att inte ha tillfrågats av denne kurator - vad har jag gjort fel? - och funderar på att skriva min egen hyllningsdikt ändå, till det blivande äkta paret. Hamnar den inte i kuratorns megafon får jag väl stå där själv och gapa mina ord - - -

Radfall, Jonas Modig

Att skriva poesi som direkt behandlar en katastrof är kanske modigt i överkant: något som inte avskräckte Jonas Modig när han häromåret publicerade sitt sorgearbete efter Tsunami-katastrofen i Västindien, som dödade uppemot tre hundra tusen av lokalbefolkningen, samt drygt fem hundra svenska turister. Den boken, Annandagar, prisades annorstädes, medan jag förhöll mig ganska kallsinnig, och nu ger Norstedts ut en nyskriven diktsamling, Radfall, men jag måste tyvärr konstatera att jag inte är mycket mer positivt inställd nu.

 

Det är nu liksom då prydligt ihopplockad poesi, med tranströmerska metaforer, och rentav en förnumstig programförklaring på bokens baksida, där Modig presenteras som ”en poet som vill tala till sina läsare” – men den typen av milda beskrivningar gör mig bara aggressiv, för det skulle alltså insinuera att andra poeter inte vill kommunicera? Nu lär det inte bryta ut någon obegriplighetsdebatt kring Modigs dikter, för de torde vara tillräckligt slätstrukna för att tilltala den som stör sig på de upptåg som modernismen introducerade för sisådär 90 år sedan (i Europa, dock inte i Sverige).

 

Tsunamin fortsätter att sätta sina spår i Modigs dikter – men det måste framhållas att han åtminstone skriver bättre än Ernst Brunner gjorde med sin bok om Estonia-katastrofen. Ändå blir jag inte imponerad av hans dagboksliknande dikt, med iakttagelser från naturen företrädelsevis. Boken skildrar återigen ett år som går, ett sorgeår igen, med dova dunkla minnen, med saknad som aldrig anfrätts av förtvivlan, utan det är som att Modig bara kelar med sin ledsnad, att den är en följeslagare, en trogen vän. Årstiderna växlar, det är stillsamt, följsamt, mjukt.

 

Inte skymten av tvivel, av ifrågasättande, egentligen, utan Modig verkar ha accepterat allt. Vågorna sköljer som sagt var in över även denna bok, med en översvämningstematik som visserligen är mindre utpräglad i den renodlade Tsunami-dikten. Men även här reser diktjaget, till exempel till New York (oklart vad han gör där), och lyssnar på Chopins fantasi-impromptu.

 

Och sorgen finns kvar, och inte skulle det förvåna mig om Modig om två år ger ut ytterligare en bok med lika finstämda dikter, lika trevliga dikter, och att sorgen där fortsätter att vara lika tassande, lika försiktigt och sparsamt formulerad, att den också då beter sig lika städat och väluppfostrat – men då får han söka (sig till) andra läsare än den här.


The Missing Person

Tack vare vårt tv-abonnemang gavs oss chansen att se tio utvalda filmer från den pågående Stockholm film festival, och efter att ha sållat bort nio komedier valde vi The Missing Person, en tämligen (över)tydlig noir-pastisch, med en skådespelare som ser ut som en blandning av Jaws från Bondfilmerna (Richard Kiehl) och Matt Damon i huvudrollen som privatdetektiv. Han dricker en massa, spanar på en flintskallig gubbe, som reser i sällskap med en liten pojke, och FBI är också inkopplade. Nä, jag fattade inte mycket av filmen, fick inte ut mycket heller, bara att det där hårdkokta Chandler-snacket kändes påklistrat och pålagt, att jag bara blev uttråkad och oengagerad. Hela grejen med 9/11 kändes också överflödigt, med den flintskallige som en saknad person.


Konst

Under No Music Day kan man passa på att uppfatta och uppskatta ljud som annars riskerar att gå förlorade. Eller åka och titta på konst: vi åkte till Smedbyn och det råkade vara vernissage med målningar och skulpturer av den bulgariske konstnären Tsvetan Lazarov, och efter att ha passerat rum efter rum med naivistisk konst i bjärta färger var det onekligen skönt med hans mildare färgsättning och något mer subtila motiv, även om hans beroende av Klimt tenderar att ta udden av målningarna, som nästan alltid föreställer samma sak - en trulig Modigliani-kvinna med späda axlar.

I stället för musik: Klimt


Drömmar som förplikta. Om Vilhelm Ekelund och hans läsare, Per Erik Ljung

Ekelund - ej vänlös på denna bild - - -

Vilhelm Ekelund är en svensk … - nä, vi tar om, han är ingen svensk … Vilhelm Ekelund är en författare … nä, vi tar om, han är inte heller någon författare … Om Ekelund kan man skriva vad fan som helst, känns det som, och det tyckte jag nog redan när jag 1996 läste Anders Olssons essäbok Ekelunds hunger. Det kan också kännas som att det är fler som skriver om Ekelund än som de facto läser honom, eller att det är omöjligt att hitta någon som inte känner sig manad att skriva om sin läsning.

 

Något av detta handlar det om i Per Erik Ljungs bok Drömmar som förplikta. Om Vilhelm Ekelund och hans läsare, som ellerströms ger ut som en fin bok, med ypperligt register, och låter bli ytterligare en installation i den serie av böcker om Ekelund. Han har samlat sina artiklar, essäer och texter om den här besynnerligaste av människor, som det troligen är mer orätt att benämna författare (eller svensk): den ojämförlige Vilhelm Ekelund. Vad man än säger om honom måste utmynna i det avvikande, att han är en avvikare, en särling, dömd att vara en annan.

 

Mycket av det han skriver, när han överger lyriken 1909, eller mer korrekt ger ut sin sista diktsamling, innan han helt går över till att skriva aforismer, befinner sig mittemellan det som kan beskrivas och det som inte går att förklara – med Ljungs ord, ”mellan rationalism och mystik”. Alla Ekelunds starka, kategoriska påståenden följs av ett lika stort som osynligt frågetecken. Men det är svårt att peka ut vari förtjusningen ligger, vad det är som gör hans texter så unika, så fascinerande: man kan citera tills fingrarna blöder, utan att tycka att man gör honom rättvisa, eller att det är så hans storhet framträder; snarare är det ett författarskap där det inte går att bryta loss delarna ur helheten, vilket faktiskt är något av en paradox, med tanke på att det är så lätt att hitta det geniala hos Nietzsche eller Emerson – för att ta två närbesläktade – i en enstaka formulering, en blixtrande sanning, då det hos Ekelund snarare blir klumpigt mummel när det plockas fram, det man tyckte var så storslaget när man läste det.

 

Men konsekvensen måste lyftas fram: Ekelund sviker inte sin läsare: det är också så att han gör något med dig när du läser, förvandlar dig till något annat än läsare, genom att själv inta en så besvärlig hållning mot författarskapet. Han är något av en motsats till en annan skåning, Björn Ranelid: aldrig till lags, aldrig den där sockerchocken som ger Ranelids prosa en övermättnad – men också inför författarrollen, där hos Ekelund allt är tillbakadraget och skyggt, alltid ett (själv)kritiskt ifrågasättande.

 

Hos Ekelund är allt hemliga tecken att tyda. En tanke hos Wilde är att konsten inte imiterar naturen, utan tvärtom, i sådan grad att solnedgången förgäves försöker eftersträva Turner – Ekelund har en förmåga att uppleva tillvaron till fullo, att förstå dess innebörd och betydelse för oss – dess potential. Men någon systematik är svår att hitta: snarare kan hans skrivande beskrivas som strövtåg i språket, upptäcktsfärder i de egna formuleringarna.

 

Här handlar det bland annat om drömmarnas betydelsefulla och centrala roll för Ekelund, om vikten att drömma starkt, att tillåta drömmarna att (sam)existera. Men bilden som framträder innehåller också en författare (typ) som går sin egen väg utan att snegla på konsensus – ja, som Ranelid, fast alltså en helt introvert version av den alltså skamlöst exponerade Ranelid. Ekelund är, med sitt eget ord, ingen ”konjunkturhånglare”.

 

Fast, Ekelund är inte omedveten om sin särart, om sin genialitet. Implicit ursäktar han sina läsare – eller icke-läsare – genom att förstå att det rör sig mer om brist på förståelse än brist på förstånd. Ett avsnitt i Ljungs bok handlar om Ekelund som läsare, ett annat om hur han blir läst av andra läsare. Kort sagt kan nog sägas att han är lika fordrande som hans läsare är auktoritära och magistrala – Ljungs egen framtoning är av det mildare slaget. Inte heller tycker han att det är synd om föremålet för hans intresse, att han förtjänar fler läsare. Utöver dessa få men desto mer engagerade läsare (bland dem Astrid Lindgren, visar Ljung) har Ekelund tilltalat olika grupper(ingar) av författare, bland  annat arbetarförfattare, folkbildarna, vilket kan te sig lite kuriöst, när han nu betraktas som en så utpräglat individualistisk och elitistisk författare: då handlade det snarare om att bildning var något att sträva efter, något man (frivilligt) ville uppnå, medan det nu har blivit kufarnas angelägenhet.

 

Redan 1980 varnar Ljung för faran i att fascineras för mycket: ”Den som skriver om Ekelund blir lätt en pseudo-Ekelund, en blek och välmenande eftersägare”. Men den risken är värd att ta, måste Ljung tycka, och jag tycker att det i hans fall är värt det, för han skriver balanserat, behärskat, insatt, intelligent, och ofta med precision och med fokus på detaljerna.

 

Ekelund är en djupsinn(l)ig författare, lika känsligt överspänd som han är intellektuellt överlastad. Det kan också tyckas som något nästan överjordiskt att en sådan människa har vandrat på vår jord, att han har befunnit sig bland oss: det är nästan svårt att förstå, för mycket att förstå – att han klarade av att vara människa, parallellt med att han skrev dessa udda texter, som är så långt ifrån vad vi normalt förbinder med litteratur. Vad han mer än något annat kan lära dig är att du ska tåla livet, uthärda det. Förmodligen skulle han skrocka uppskattande åt Morrisseys ord, ”I would never ever do anything so vulgar as having fun”.


Men också

Men också det här, den där enerverande obehagliga ovanan som beskäftigheten har. Du har också varit med om det: en längtan hårt hållen, som bara pressas ihop allt hårdare, så att du inte ens vet om den stryps eller kvävs eller bara kramas till döds. Och det enda du får är vulgära (skratt)attacker, gapflabb, omöjliga att parera.

Vampire Weekend

Om jorden (av någon mysteriös anledning) skulle gå under just i morgon, under No Music Day, kan det mycket väl vara så att Vampire Weekends "Cousins" är den sista musiken som jag har hört i mitt levande liv, och jag kan tänka mig värre alternativ än den här duracellpigga låten.

No Music Day

Väl medveten om att det är att spotta i motvind tänker jag även i år upmärk- och hörsamma No Music Day, Bill Drummonds konstprojekt som i år avslutas, då det är det femte året. No Music Day: 21 november, och som vanligt innebär det att ingen som helst musik - inte ens om den framförs av Tegan and Sara - är tillåten. Som alternativ listas på hemsidan bland annat tips på tio filmer utan musik (snarare filmer som endast använder diegetisk musik) - dock inte Bergmans Tystnaden, som jag annars hade kunnat tänka mig att se på lördag. Jag tycker att det har gått sisådär de senaste åren, när jag har försökt att följa budorden - men det är inte lätt när man har kolleger som gärna hemfaller åt visslingar, när glassbilarna penetrerar den sakrala tystnaden med sina oljud, och så vidare ... Det bästa med No Music Day är dock att 22 november verkligen blir en dag då man lyssnar på musik med glädje och uppskattning, och inte bara tar den för given: det är nästan en religiös upplevelse att dagen efter höra musiken som om den verkligen betyder något på riktigt, och inte bara utgörs av ett bakgrundssorl.


Tortyr som tortyr

Den som skriver kan utan svårighet eller större empatisk kraftansträngning sätta sig in i den svenska journalisten Dawit Isaaks öde, att vara inspärrad i nu drygt åtta år, endast för att han skrivit om demokratiska rättigheter. Det är inte konstigt att så många svenska skriftställare har engagerat sig i honom. I dag publiceras i nittioen svenska dagstidningar Peter Englunds text om Isaak. Den svenska regeringen har på sedvanligt svenskt maner utövat sin tysta svenska diplomati, och till sin egen svenska förvåning har den varit helt gagnlös för Isaak. Den som är förälder kan också med ännu mindre svårighet sätta sig in i den pina som dessa åtta år har inneburit för trebarnsfadern Dawit Isaak; att han med stor sannolikhet utsätts för tortyr i fängelset är inget som jag vill avfärda, men att vara skild från sina barn i åtta år är dock också tortyr. Jag vet inte ett iota om Isaak som journalist eller författare, bara att det är en svensk medborgare som svenska myndigheter totalt har struntat i. Fast Annika Östberg skall friges, har jag sett: där hade vi en (annan) svensk som olika svenska regeringar har engagerat sig desto mer i.

Så här ska en recension skrivas

I DN skriver Aris Fioretos en upplivad och upplivande recension av Aase Bergs nyutkomna bok Uggla, och han tar verkligen i: det är ett sätt att skriva som är avundsvärt fritt, lika behärskat som det är temperamentsfullt, lika intellektuellt kyligt som det är känslofyllt upphettat. Och formuleringar som sprakar och märks, så att hela texten gnistrar så där färggrant fantasifullt fantastiskt. Ja, det är en fin text, och jag önskar att alla som någon gång ställt sig den där frågan - hur ska jag skriva? - läser den här texten, och blir lika imponerade och inspirerade, av hur Fioretos lyckas balansera så lyckat mellan det talspråkligt slängiga och oborstade och skriftspråkligt tillknäppta och väluppfostrade - det är en text som vibrerar och andas, som lever, och som till råga på allt lyckas säga vettiga saker om boken, något som jag själv önskar att jag hade förmåga att göra, men ack - - -

Himlen kan vänta

Charlotte Gainsbourg lierar sig med Beck, och resultatet blir så här utsökt, i låten "Heaven Can Wait", med en video som är knasigt snygg med sina Burroughs-vibbar och den fungerar finfint med låtens hippieartade melodi. Det är lika excentriskt knäppt som det är genialt enkelt.

Dispyt

Vi diskuterar stundtals språkfrågor på arbetet, och även om vi i vanliga fall är överens om det mesta, är dessa språkfrågor ett säkert tecken på att onda ögon plockas fram - ja, vore vi inte så himla verbala skulle förstås blodvite rentav uppstå. Vårt rättesnöre är förutom SAOL så klart våra vältummade exemplar av Svenska språknämndens skrivregler. I dag gällde det förkortningar: något som jag (av)skyr, och aldrig skulle använda, dessa inverterade tautologier. Nå - i denna fråga är jag dock ensam om min uppfattning, för kollegerna sprider obekymrat förkortningar omkring sig, medan jag kan tycka att Svenska skrivregler inte tillräckligt tar avstånd, utan nöjer sig med att rekommendera placeringarna av förkortningar till texter där utrymmet är begränsat, såsom tabeller, fotnoter, statistikredovisningar. Fast då vill de se punkter, så att ex(empelvis) "d v s" skrivs "d.v.s.", vilket är helt befängt, då punkterna bara förvirrar. Ännu värre är rådet att sätta punkt vid sista ordets förkortning, så att det blir "d v s.", vilket är så styggt att det nästan gör ont i ögat. Den enda rimliga kontentan blir förstås att helt undvika - nej, avskaffa! - alla besvärliga skitjobbiga förkortningar i fortsättningen.


Fyra korta stycken, Federico García Lorca

Grisen och Duvan i pjäsen "Om kärleken". © Helena Bergendahl.

 

Teaterpjäser har en begränsad läsarskara: något förlaget Tranan verkar strunta i, när de satsar på Federico García Lorca. Utöver en volym med kvinnodramer och den lysande prosasamlingen Fisk, himlakroppar och glasögon ger de i höst ut en liten bok med titeln Fyra korta stycken, med fyra korta pjäser som ursprungligen gavs ut på spanska 1996, först sextio år efter att Lorca mördats av de spanska falangisterna. Och det är en fantastiskt vacker bok, med bedårande utsökta illustrationer av Helena Bergendahl, och en fullgod introduktion av Maria Ericsson: översättningen är gjord av Marika Gedin, och mot den har jag inget att anmärka.

 

Dessa fyra korta pjäser skrev Lorca i tjugoårsåldern, och de behandlar existentiella ämnen – på liv och död, på blodigaste allvar. Djur och andar tar till orda, och det är lika lekfullt som det är allvarsamt: Lorcas främsta kännetecken är fantasin, att han skriver bortom gränsen, att han vägrar acceptera gränsen – och så är han förstås poet, och genrerna tar ut det bästa ur varandra för honom, när han lyckas utvinna det bästa ur poesin för sin dramatik, liksom han utvinner det bästa ur dramatiken till sin poesi. För det här är dramatiskt – och poetiskt.

 

Ljust, positivt, men främst i själva längtan efter det ljusa: det finns alltid en medvetenhet om att livet mest består av skuggor. I första pjäsen, ”Känslans urkund”, handlar det om Uven som ”älskar skuggan för mycket”, och en av pjäserna, kanske den svagaste, heter just ”Skuggor”. Så det finns en kuslig dödsnärvaro i allt Lorca skriver, där det är lätt att hitta prefigurativa modeller för hans egen död, som om hela hans arbete går ut på att repetera sin egen våldsamma avrättning.

 

Här skapar Lorca även sin egen kärlekslära, sin profana religion som inte utesluter någon annan än den som säger nej till kärleken. Poetanden, ett av hans alter ego, en figur i den mästerliga pjäsen ”Om kärleken – teater till djur”, formulerar denna lära så här: ”Rosorna vissnar, men doften stannar kvar. Så när min själ vissnar kommer dess doft till kärlekens omöjliga rike.” Det är en lära som vårdar och bevarar mysteriet, som respekterar det annorlunda, det som inte vill förkunnas med versaler.

 

Men samtidigt som Lorca kan ge intryck av att mer än lovligt leva i det blå skriver han politiskt, och realistiskt. Dessa pjäser är hårt inmurade i sin (oroliga) tid, 1918-1920. Han skriver i full visshet om grymheterna, i en illusionslös lojalitet mot människans natur. Detta är inte heller någon motsägelse: vi är konglomerat, och hos Lorca finns så mycket av ljus, så mycket av mörker – så mycket hopp, så mycket förtvivlan, så mycket förtröstan lika mycket som uppgivenhet. Där blir den smått allegoriska ”Om kärleken – teater till djur” en nyckeltext för att förstå Lorcas estetik. Djuren planerar en kupp för att ta över (den onda) människans makt – men även hos djuren finns en ambivalens, en gnutta förståelse för att människan kanske ändå gör sitt bästa – framför allt hos fåglarna, det djur Lorca identifierade helst identifierade sig med. Det är Djurfarmen, tjugosex år innan Orwell skrev den: i pjäsen ”Skuggor” finns rentav ett outskrivet men underförstått liknande credo, ett ”en del är mer lika än andra”-motto.

 

Pjäserna är humoristiska – ibland är det nästan bara förvirrande, lite slarvigt, men ofta nog skarpt, som när Jehova ber Ängeln att sätta på sordinen på världen, och Ängeln svarar resignerat: ”Det är redan gjort.” Så lakoniskt kan en världsbild sammanfattas.

 

Ja – Lorca behandlar starka ämnen, och det är inte förvånande att artister som Leonard Cohen, vars dotter heter Lorca, eller Nick Cave, som har skrivit om Lorcas duende, har fastnat för den här valfrändskapen – men jag då, varför behöver jag detta? Är det så att det svarar upp mot något inom mig? Geniet gör det ingen annan har gjort, i en förälskelse till det som inte går att känna igen – och Lorca är en stigfinnare, någon som inte nöjer sig med att härma eller imitera. Det är med mod han tar sig an dessa pjäser, skriver dem med en lika självklar blick för vad tillvaron egentligen innehåller som Chagall när han målade. Det är också inspirerande att läsa Lorca, upplyftande, med hans mod och ljus i blicken.


- - -

- - -

 

att så sömnlös känna sömnens krypande

gå mot dig som (liknelsen av) sömn

någon annans redan; hur du blir till där

i det som existerar     i själva fasan (i att finnas)

 

mot skuggor som kritiserar!

mot skuggor som kryper!

mot skuggor som kräver!

 

dina ögon äger mina uttråkade drömmar

till sist när dina händer blir mina

 

att tröttheten lägger sig inuti     där

nattens tanke     ensam

gråast klarast skarpt otillräcklig

(en)visa viskningar

 

att du vinglar mot en kontenta

att du är (för)störd


Boys don´t cry, eh?

Enligt Matilda Gustavsson på Expressen gråter pojkar inte, för hon menar: "De befriande bekännelser av panik, ätstörningar och insomnia som väller genom bloggosfären författas av kvinnor". Men hur tydlig ska jag då vara, när jag skriver om min icke-sömn? I vilken värld vistas Gustavsson? Det är till och med pojken Robert Smith som har skapat hennes rubrik. Det är också en missuppfattning, som hon säger, att självbehärskning sedan 1800-talet skulle vara "ett machokodat ideal" - möjligen i Sundbyberg, där hon bor, men för att bara ta ett exempel så finns det åtskilliga machopojkar i Los Angeles mest belastade kriminella gäng som gråter till Morrisseylåtar. Vidare alla dessa (manliga) idrottsfanatiker över hela världen, där har ni gråt och tandagnisslan vid varje större evenemang, inklusive glädjetårar, och så har vi Kent, pojkar hela bunten, som inte gör annat än gnäller, inklusive på deras nya skiva "Röd". Och när jag häromveckan la ut "The Weeping Song", nog satt pojkarna Nick och Blixa där i båten och tävlade i vem som grät värst. Shelleys dikt "Stanzas Written in Dejection" är också ett bra exempel på en gråtande pojke.

Boys don´t cry - - -

En död katt

Stig Larsson har sannerligen inte skrivit många artiklar under 00-talet, men nästan alla har handlat om hans katt Esset, med den gripande texten för några år sedan när Esset var frånvarande i flera dagar, och i dag meddelar han att nu har Esset dött. Det är en fin text, så klart, som också handlar om hur vi ska leva, där den larssonska livsfilosofin sammanfattas i ett trotsigt "jag tycker avgjort att det är dumt att må sämre än vad nöden kräver".

Innerstad, Gunnar Harding

Det är det här med förförståelsen … Gunnar Harding är en svensk poet, det vet jag, som i ett par av sina samlingar har skrivit dikter om Shelley: dessutom dyrkar jag hans tre böcker om den brittiska romantiken, och uppskattar hans introduktioner i den europeiska 20-talsmodernismen, med mera. Han föreläste våren 2006 om Lord Byrons Unge Harolds pilgrimsfärd, och det var bra – efteråt pratade jag med honom om Dylans memoarer, som då var relativt nyutgivna, om det stämde att Dylan hade fått en inspiration till hur han skrev sina 60-talstexter från att ha läst Byrons ”Don Juan”. Harding gav ett positivt, fryntligt intryck: en beskedlig gråhårig farbror.

 

Men det här är inget bagage som jag behöver när jag ska läsa Innerstad, en ny diktsamling av Harding. Jag har läst en handfull tidigare, och har tyckt att det har varit bra poesi, även om jag när jag ser titlarna uppradade inte för mitt liv skulle kunna framhålla någon av dem som exceptionell.

 

Givetvis inleds samlingen med ett citat: det brukar diktsamlingar av farbröder göra – återigen, jag försöker bortse från Hardings ålder, den har inget med dikterna att göra, inbillar jag mig, men det är svårt, när han ibland gör dem lite mer gråhåriga än nödvändigt. Schopenhauer: så ytterst provocerande! Vem fan läser Schopenhauer i våra dagar, liksom. Det blir en slags anakronism, som att förflyttas till en helt annan tid, då man kunde nämna ordet Schopenhauer, utan att bli tagen för en kuf, för en förryckt människa, som verkligen borde ta tag i sitt liv, sätta sig i tv-soffan eller vid köksbordet och pussla i stället.

 

Det är ett citat som leder rätt in i samlingen: vi ska vistas i diktjagets huvud, som är en stad, och det är en snygg övergång av Harding. En huvud-stad, som Ekelund skulle skriva det, med sitt hårda bindestreck: den inre staden. Där i huvudstaden kan diktjaget själv gå in, menar Schopenhauer, menar Harding. Och som vanligt i hans dikter får vi en personlig kanon serverad, med de vanliga döda vita männen som tilltalas eller alluderas eller bara refereras. Han har ett avstressat förhållande till litteraturhistorien, och resonerar sig fram i saklig takt.

 

Ja, det kan tyckas att Harding ger ett beskedligt intryck: men att han skriver beskedlig poesi är en villfarelse, med undantag för en mesig och banal hyllningsdikt till Jacques Werup, liksom en poänglös självföraktande dikt om ”Den där förbannade Gunnar Harding”. Och mitt i den här pratigheten, som kan uppfattas som lika besvärande jobbig som Ragnar Strömbergs poesi, kan Harding skriva hemliga fragmentariska lösenord, suggestiva i all sin enkelhet: ”Kom närmare min rädsla. Den trevar efter din.” En kort dödsdikt med titeln ”Motljus” imponerar starkt på mig, där diktjaget lämnar kvar den ängsliga skuggan, på sin färd mot mörkret.

 

Några dikter kan ge intryck av en förlorad förmåga att fånga närvarokänslan, att nuet är på väg att rinna mellan händerna på diktjaget: överhuvudtaget är det en elegisk ton som går rakt igenom staden, rakt igenom diktsamlingen. Dikterna med stadsmotiv är vemodigt skrivna, liksom några minnen, där man får en känsla att allt är förlorat, borta, övergivet. Här är det som att alla klockor har stannat, att vi får dikter som handlar om rökning – också det en anakronism, nästan, för nu kan det gå veckor mellan varje gång man ser en rökare. Mentalt är vi alla kvar i en inre ungdom, som endast tillhör oss själva – där har vi som flugan i bärnstenen låtit bevara våra ideal vad gäller språk, ideologi (jo! det är en myt att vi förändras politiskt!), känslor, förnuft – och vi må skratta ut alkisarna för att de klär sig som (överåriga) tonåringar, men vi är likadana själva, bara på ett mer subtilt sätt. Du förändras alltså inte, utan du blir mer och mer dig själv.

 

För den delen vet jag inte varför jag inte ska uppmärksamma poetens ålder heller. En ung poet får alltid höra hur ung hon eller han är, och det är något som omedelbart sätter sin prägel på hur kritikern läser dikterna, säkert i högre utsträckning än det betyder något för poeten själv. Men om jag skulle yttra något om Hardings ålder skulle det låta förolämpande. Alltså låter jag bli, konstaterar bara att han kunde låta bli att skriva så gråhårigt.


00-talets bästa böcker

Eh, det här kanske ser lite konstigt ut, men på The Times läser jag listan över 00-talets 100 bästa böcker, och inte kunde jag motstå att kika där ... Här samlas alla disparata genrer kors och tvärs, med Twilight först på plats 90, utklassad av Harry Potter. Jeanette Wintersons kanske senaste (sista?) riktigt bra roman, ThePowerBook, finns med, liksom böcker av Amis, Murakami, Carey, Eugenides, Ali Smith - ja, föga förvånande att den domineras av anglosaxiska namn, om än det finns plats för en Pamuk här och en norrman där, och en Némirovsky, tacknämligt nog. Jag är väldigt nöjd med deras val av nummer ett, kan jag säga: Cormac McCarthys The Road. Men min egen favorit, bland de engelskspråkiga, är kanske Alan Hollinghursts The Line of Beauty, som fick en lite undanskymd plats på listan, 61. Ja, den - eller någon helt annan - - -
(Jo: jag skänker ... en vänlig tanke, åt den som kan gissa hur många - eller, hur få - av dessa 100 böcker som jag har läst - jag tror eller befarar att de i vilket fall är färre än antalet på föregående lista, ack - - - )


00-talets bästa skivor

En vanlig missuppfattning om mig är att jag gillar listor - kanske det delvis är mitt eget fel, att jag så ofta hänvisar till listor av olika slag. För att ingen ska tro att det här har gjort mig på dåligt humör: NME har gjort en lista över de 100 bästa skivorna under 00-talet, och då måste jag förstås kika i den, och häpna över befängdheter, som att en av Björks bästa skivor, "Vespertine", är så lågt placerad som 95 - det är förnedrande, eller rentav en kränkning, skulle jag säga - medan M.I.A. har fått med båda sina skivor, med "Arular" högre, (50). Ur svensk synpunkt är det kanske lite hedrande att vi har fått med The Radio Dept på listan (om engelsmännen hade hört TTA skulle de nog hamna där också), och givetvis The Knife, ganska högt dessutom (37). Att listan förbiser att Nick Cave 2004 gjorde sin bästa skiva, "Abattoir Blues/The Lyre of Orpheus", kan jag kanske uthärda, då topp sex nästan är för bra för att vara sann: PJ Harvey, The Libertines, The Strokes, Yeah Yeah Yeahs, Arctic Monkeys, Primal Scream. Jag har ingen egen kandidat till 00-talets bästa skiva, men få skivor var för mig lika omvälvande som The Knifes andra skiva när den kom 2003.

Tolv hav, Stina Aronson

Jag kan ha fel (det har hänt förr), men det känns som att återutgivningstakten på svensk litteratur från första hälften av 1900-talet har eskalerat – något som bara kan vara av godo, kan tyckas, tills man frågar sig hur man ska hinna med att läsa dessa böcker också, när det är ett hopplöst företag att ens hinna läsa alla nyskrivna böcker som ges ut …

 

Oftast är det de små förlagen som satsar på dessa osäkra kort, och nu har Rosenlarv gett ut Stina Aronsons diktsamling Tolv hav från 1930, i en klanderfritt vacker volym, med ett kort och bra förord av Anna Jörgensdotter och ett långt och bra efterord av Nina Lekander. Det är också en bok som förtjänar att ges ut på nytt, som förtjänar alla sina läsare den kan få. Det var när förlaget för ett par år sedan gav ut Feberboken på nytt som en ny sida av Aronson uppenbarade sig – annars är hon troligen mest känd för romanen Hitom himlen, nästan lika omtalad (och lika lite läst, måhända) som Hellströms Snörmakare Lekholm får en idé.

 

Tolv hav är en diktsamling som pekar bakåt mot Södergran, och framåt mot Hillarps 40-tal, och i förlängningen kanske Tafdrups 80-tal och Falkenlands 90-tal. Det är erotiskt, uppriktigt, och febrigt: lika mycket dagbok som Feberboken, med rentav en dikt som dateras (”7 DECEMBER”). Kanske det är den privata naturen, att det så uppenbart bygger på egna erfarenheter, som ger dikterna ett berättigande vid sidan av Södergrans dikter, som de lägger sig så nära att man vill hissa en varningsflagga för epigoneri. Här levs händelsen fullt ut, och diktjagets upplevelser är genomlevda.

 

Det är gott om inkonsekvenser, uppbrott, stämningar som punkteras, stilbrott, oväntade sammanställningar, utan mildrande drag. Det inre är i uppror, och diktjaget låter sig bara lägga sig till oro. Hyperbolen är hennes bästa kamrat, där hon överger allt som förenar, som kan skänka dikterna ett smidigare intryck: hon skapar kollisioner.

 

Poeten är en undantagsvarelse: ”Varken på förnuftets gröna väg / eller på hjärtats röda väg / kom jag hit.” Känslan och tanken samspelar annars, i intelligent skrivna dikter, lika hårt hållna som lössläppta, fria. Förtvivlan och extasen är åtråns två kammarjungfrur. Och, som Therese Bohman visade i en läsning av diktsamlingen i Lyrikvännen nummer 2-3 2008, så är begäret Tolv havs huvudämne. Fast också svartsjukan, och avståndet mellan människorna – känslorna som stiger fram är aldrig behärskade, utan krampaktiga och fulla av lidelse.

 

Också ursinnet skrivs fram av Aronson, i dikten ”Marmortorso”, en av mina favoriter från denna rika samling:

O dåraktigaste av alla villor.

Min plåga är jaget,

som är som jordfängelset

omkring min marmortorso.

Gräv ut mig,

krossa mig med yxa och vind och regn.

Bräck sönder med spetten. Jag törstar

att vara bland det

som är större än antal.

Här visar hon också hur det hårda tar överhanden, hur hon ger efter för primitiva impulser, längtar efter en hårdhänt transcendens.

 

Men poeten är också alltid en flykting, på väg från något – en rymmare, en förföljd. Då som nu kunde hon endast hoppas på någon slags reaktion – att bli utskrattad var inte det värsta, men då som nu det vanligaste genmälet från de halsstarriga läsarna, då som nu så benhårda i sin förvissning om hur poesi ska se ut. Men bra poesi är aldrig tidsbunden, och Lekander visar i förordet att Aronson struntar i tidsmarkörer – hon vänder ryggen åt sin tid, och där finns en förklaring till varför hon är så angelägen nu, medan majoriteten av de andra böcker som gavs ut 1930 varken är värda att återutges eller återläsas.

 

I den fattiga svenska modernismen borde Aronsons Tolv hav ha en självklar plats: den är djärv, farlig. Ändå skriver hon en poesi som kan betecknas som banal, med de förväntade nyckelorden uppradade: stjärnor, måne, rymd, hjärta, blod, sköte, sår. Klichén ligger nära. Kroppen och naturen – det ges ingen skillnad när det kärlekskranka jaget ser regnet smeka gräset. Men Aronson är modig nog att rentav ordagrant citera Södergrans bästa ord – ”Jag är ingen kvinna” – och göra dem ovillkorligt till sitt eget. Här och annorstädes skriver hon helt oförfärat, hon riskerar allt, och vet att det endast är så man demonstrerar vad man värdesätter mest.

 

Hon säger också saker som jag inte har hört sedan jag lämnade mentalsjukhuset, och ger en elegant nyckel till vad poesin ska vara bra för, i en poetik som är tillräckligt (o)lik Södergrans i den bekanta ”Vierge Moderne”: ”Ett steg från aningen till gåtan är jag, / en ton som väcker oviss längtan”.

 

Och varför är det så bra? Inte bara för att hon investerar sitt liv, sin egen erfarenhet i dikterna, låter dem ta den förbjudna vägen från det allmängiltiga till det privata, i stället för den stipulerade, som obligatoriskt går i motsatt riktning – utan också för att hennes röst är så närgången, att man förnimmer stämman av en annan människa så tätt intill sitt öra, att man tycker sig uppfatta vad som måste ha varit hennes alldeles egna röst, som om hon viskade i ens öra medan man läste, och man inte bara dechiffrerade svarta bokstäver på boksidan, utan också får ta del av något akustiskt fenomen, som vetenskapen aldrig skulle kunna förklara.


Dryaderna

Jag såg den här bilden när jag var barn, kom jag ihåg, en målning av Giovanni Segantini, och det går att se en bättre version (mer högupplöst) här. Nu nämndes konstnärens namn i en bok om Ekelund, som jag håller på att läsa, och jag hade nästan glömt bort målningen, hur bra den är, hur stark den är, men - ah, så här ser det ut. Segantini var förstås en italiensk konstnär, och lika förstås verksam under symbolismen (slutet av 1800), det är därför jag gillar det, och så de där kylslagna bergslandskapen, Schweiziska, exakt som i Frankenstein. Målningen heter Le cattive madri (De dåliga mödrarna: den ena kvinnan är lite svår att se på bilden, använd förstoringsglaset), men jag vet inte varför: det påminner mer om dryaderna i den grekiska mytologin. En liknande målning av Segantini är denna:


Citat

Gränserna mellan dårskap och förstånd äro så otydligt utstakade, att man svårligen en längre tid kan gå framåt på det ena området utan att emellanåt göra ett litet strövtåg in på det andra.
Immanuel Kant, En andeskådares drömmar. I ljuset av metafysikens drömmar, övers. Efraim Briem.

Nihil sub sole novum

I dag gjorde jag, för ovanlighetens skull, ett besök på stadens bibliotek (fråga inte!). Alla engelska böcker var borta, hyllorna gapade tomma, putz weg, som det brukar heta ... Ja, tomma bokhyllor är något av det kusligaste som finns, brukar jag säga när vi läser Lagerlöfs En herrgårdssägen, och jag försöker förklara för eleverna hur ohyggligt det är, hur Lagerlöf ger emfas åt hur mycket det har gått snett med Hede i första kapitlet, där hans bokhyllor inte innehåller några böcker. Och i morse var mobiltelefonen helt borta. Då gör jag som jag brukar: söker igenom alla fickor där den kan tänkas vara, tre-fyra gånger, och så vidare. Nä, ingen telefon - fast, när jag kommer hem, då finns den i jackfickan, i samma ficka som jag har låtit fingrarna ströva i så många gånger i dag - kuriöst nog i samma ficka där det ligger en i-pod, som jag har satt igång och stängt av flera gånger, utan att upptäcka mobiltelefonen (som inom parentes är av gammal modell, som en smärre tegelsten, så att den skulle kunna ligga där obemärkt existerar bara inte). Ja, något liknande brukar inträffa med nycklarna här hemma, att de försvinner i ett par minuter, och sedan finns de på sin avsedda plats. Något senare i dag saknades ett USB-minne, 16 GB, där det finns musik, film, och ett par hundra diverse texter, 1000 bilder: kort sagt, en ganska ovärderlig pryl. Då letar jag förstås på de tre platser där den kan finnas, gånger tre, men ingenstans finns den. Tills jag letar den fjärde gången, där den lyser vitt som ett lakan. Och så finns det de som säger att spöken inte finns - - -

Mönster som upprepar sig

Några svenska böcker som kommer våren 2010, samtliga på Bonniers:
Maja Lundgren (återkommer efter tre år), Mäktig tussilago (16 mars), vad som ser ut som en uppföljare till Myggor och tigrar.
Sara Stridsberg (återkommer efter fyra år), Darling River (26 mars), en omdiktning av Nabokovs Lolita.
Per Hagman (återkommer efter sex år), Vänner för livet (14 maj), en slags fortsättning på Volt?
Vad som hände med Carina Rydbergs roman, som skulle ha utkommit i fjol, har jag ingen aning om: hon är saknad, liksom dessa tre, om än jag inte har saknat dem lika mycket, utan det rör sig nog mest om att den som varit frånvarande längst tid är mest saknad: matematiker kan räkna ut koefficenten beräknad utifrån hur många år som har passerat sedan senast utgivna bok (eller, förresten, låt(a) bli) - - -

Sorrow

Sorrow like a ceaseless rain
Beats upon my heart.
People twist and scream in pain, -
Dawn will find them still again;
This has neither wax nor wane,
Neither stop nor start.

 

People dress and go to town;
I sit in my chair.
All my thoughts are slow and brown:
Standing up or sitting down
Little matters, or what gown
Or what shoes I wear.

 

Edna St Vincent Millay



Snörmakare Lekholm får en idé, Gustaf Hellström

Det lär vara Mark Twain som kom med den lite raljanta definitionen av en klassiker: en bok som alla har hört talas om, men ingen har läst. Förmodligen en definition som är sannare nu än det var då, för drygt hundra år sedan. I den svenska litteraturen, där klassikerna är så fåtaliga, innehar Gustaf Hellströms roman Snörmakare Lekholm får en idé, från 1927, en särställning, och kanske uppfyller den Twains kriterier bättre än någon annan: det är verkligen en omtalad bok, men jag befarar att dess läsare är ungefär lika fåtaliga som antalet svenska klassiker (annorlunda räknat: medelåldern på dessa läsare torde vara ungefär 125 år).

 

Med anledning av bland annat en nyutkommen bok om författaren, utgiven av Gustaf Hellström-sällskapet, läser jag denna roman, med en – upptäcker jag tidigt – oförlåtlig försening. Här finns ungefär samma friskhet som kan hittas i vilken Hjalmar Bergman-roman som helst – den där nästan obehärskade lekfullheten i formuleringarna, som får texten att lysa och glänsa, som om tiden stått stilla. Inte ens uråldriga pluralformer på verb ger ett bedagat intryck.

 

Till sin roman har Hellström uppfunnit ett överlägset, ironiskt tonfall, där snörmakaren själv beskrivs så här: ”Den tiden hade varit hans tid. Och i den hade han varit en satan till karl. Man behövde endast fråga honom själv för att få besked om den saken.” En tragikomisk hjälte: driftkucku och värdig på samma gång. Den enkla handlingen är att snörmakaren i ett ödesdigert anfall av hybris får för sig att alla hans söner ska bli studenter, och att sonsonen Doktor Holmes, alias Kalle Lekholm, är på väg hem från Amerika, nyskild, ganska lagom till men ovetande om farfaderns 100-årsdag. Men det finns så mycket (annat) att berätta, och innan du vet ordet av får du en släktkrönika i tre generationer, med människor som verkar tävla mot varandra i excentricitet, utan att själva veta om det.

 

Det råder ingen tvekan om att Hellström skriver med det goda humöret som följeslagare: det är troligen svårt att hitta en svensk roman som är så optimistisk. I så måtto erinrar det om Laurence Sterne: förmågan att se ljuspunkterna, även när tragiken harklar sig (och det gör den, obevekligt och oundvikligt). Liksom Sterne utnyttjar Hellström också fördröjningseffekter, och tvekar inte att uppsöka senvägarna, omvägarna, och digressionerna. Till höjdpunkterna hör skildringen av snörmakarens äktenskapliga kamp, där hans ständiga återkommande till sin insats vid ”affären vid Kolding (fan min själ!)” blir något som bleknar när den ställs inför det kuvande eller kuschande krig han för mot sin hustru.

 

Nu är det otypiska med romanen att Hellström investerar både kyla och värme i sin ironi, och därmed blir hans framställning av familjemedlemmarna komplex, och personerna levandegörs, på ett tämligen unikt sätt. När moderna svenska författare skriver i en liknande stil anklagas de gärna för att vara lite för smarta, lite för intellektuella (kort sagt: snobbiga) – det svenska idealet är att nöta sönder läsaren med utmattning, att vara trogen realismens grå överrock i stället för fantasins färggrannare dito. Men det är befriande att läsa något som är så kvickt skrivet, så stiligt, så elegant och intelligent och framför allt roligt: nästan på varje uppslag går det att hitta en formulering att fnissa åt (ungefär samma frekvens som hos Sterne). Det är de subtila nålstickens stil, som när en av snörmakarens söner, den olycklige musikern Anders, beskrivs så här: ”Han hörde till den talrikt representerade typen av svenskar, som hellre vill anses sitta inne med möjligheterna till storverk än att utföra dem.”

 

Snörmakare Lekholm får en idé är en roman som det är lika lätt att beundra som det är svårt att begripa varför den är så oläst. Den är virtuost skriven, men skulle inte vara lika levande om det inte vore för att den har en nerv, ett uppriktigt engagemang från författaren, att han verkligen visar förståelse för sina karaktärer, och inte behandlar dem som trasdockor, utan som riktiga människor, genuina vänner.

 

Skulle jag bli ombedd att plocka ut den allra bästa svenska romanen någonsin är det troligt att jag skulle välja något annat (Almqvists Drottningens juvelsmycke, kanske), men blev jag ombedd att plocka ut något typiskt svenskt skulle jag garanterat välja den här romanen av Hellström. Den representerar det typiskt svenska, med sitt lika ängsliga förhållande till som tassande inför uppfattningen om snillet, där tre olika förklaringsmodeller presenterar sig: 1:o att det rör sig om hjältedåd, modiga bragder och bedrifter, 2:o att det rör sig om tillfälligheter, lyckliga omständigheter, en slump som tillåter en oansenlig människa att uträtta något storartat, 3:o att det rör sig om en otillräcklig insats, som senare vidareutvecklas av andra, som förädlar idén; alla tre modellerna är lika sanna, påstår Hellström, och jag vill gärna tro honom. I hans roman samlas halv- och trekvartsgenier och som utomstående betraktare är det nästan förbehållslöst lustigt att följa deras trätomål.


Anita and Mick

Den överlägset bästa versionen av Serge Gainsbourgs Bonnie and Clyde är förstås Mick Harveys och Anita Lanes engelska version. Nästan lika bra som Arthur Penns filmatisering från 1967, med Warren Beatty och Faye Dunaway.

Clyde

Bonnie

"They say we kill for cold blooded pleasure
Well that's not true, but sure it's in our nature
To shoot first and ask the questions later"

Blood Meridian

I The Guardian skriver David Vann om landsmannen Cormac McCarthys Blood Meridian, or The Evening Redness in the West, om The Judge som Djävulen och om romanen som vår tids Inferno, som ett uppdaterat Helvete: "The landscape in Blood Meridian is a portrait of us, a secular inferno necessary because, although we may not believe, we still know we are doomed. We shall destroy all we know and then live on." Nu har fem romaner av McCarthy översatts till svenska, och ett Nobelpris väntar på honom, så fort Lotass fått tillträde tilll Akademien, och då borde förstås den bästa av hans romaner översättas också - - -

The Great American Novel.


In a long black veil, she cries over my bones

Det är nog ingen underdrift (litotes) att påstå att Rosanne Cash står i en stor mans skugga: att vara dotter till den legendariska Johnny Cash, och ändå våga sig på att spela in en skiva, "The List", med tolv låtar utvalda av fadern, innebär nog en överhängande risk att det blir utslätat, att det blir för vördnadsfullt. Men hon vågar. Och en av låtarna är en av mina favoriter, "Long Black Veil", som Johnny Cash förstås har gjort en fantastisk version av - likaså Nick Cave, men det var Cashs gamla version som jag hörde först, infångad på ett grönt BASF C-60-band. Rosanne gör en good enough version. Det är snyggt gjort att sjunga denna sång i första person som en man, att utan att tveka ge sig själv tilltalsnamnet "son". Det var så här jag lärde mig engelska: "She walks these hills, in a long black veil / She visits my grave, when the night winds wail / Nobody knows, nobody sees, nobody knows, but me."

Jag är ingen man

På det stora byggvaruhuset ska vi köpa en mojäng till trappräcket: även om jag inte vet vad den heter känner jag igen den när jag ser den, men problemet är att det är svårt att hitta den - ja, det är till och med svårt att leta, att ens veta var man ska börja leta. Det är flera hundra meter upp till taket, känns det som, och där inne i de spatiösa korridorerna går myndiga farbröder omkring och vet allt om material och verktyg och jag känner mig bara oönskad, ovälkommen, utanför; hela stället pyser av sitt ointresse för min okunskap, det vill bara att jag ska försvinna fort som ögat, för jag har inget där att göra, på ett ställe där jag bara kan vanka omkring planlöst, förvirrat, med ett fett frågetecken stämplat i pannan så att alla ska fatta att jag är en främling, att jag inte tillhör gemenskapen. Då hittar jag av en lycklig slump mojängen, placerad längst ned vid golvet för att försvåra allt ytterligare, och jag blir (nästan) glad, och förstår plötsligt hur farbröderna känner sig när de går omkring där med sina bestämda steg och blickar upplysta av förklaring. Fast när vi kommer hem tar A fram skruvdragaren medan jag ägnar mig åt något typiskt omanligt.

Det första offret

Det första offret

Lögn du tar mig i handen
det enda som finns din förtroliga (t)röst
och jag lyssnar     alltid

fotstegen som knappt ens hörs längre nu
ett påstående förs bort
bakbunden sanning     varför flyr du?

det är så sant som det är skrivet
som allt skrivet är sant     (ha!)
det svarta på det vita

ord läggs över handling de täcker
ord lutar sig och faller ihop mot ord
som fixeras     i spillror     tappas bort

händer som aldrig har befattat sig med händelser
en spegelsång i trappans abyss
ett blekt sorl     ska aldrig sjunga mer

allt förstoras varje djävla gång!
kvar ligger det och skakar i förtvivlan     på golvet
Lögn du går rätt in i min hand          

80 är ingen ålder ...

Jag tar mig friheten att länka till en intervju med Imre Kertész, från Die Welt: I.K. fyllde för ett par år sedan 80 år, och det kan förstås vara värt att notera. Det är Bodil Zalevsky som har översatt från tyskan. Den som vågar kan läsa texten i original här. Bland annat talar han sig varm för värmen hos Berlinborna (jag håller med), om bristerna hos Sándor Márai som romanförfattare (jag håller inte med), om förintelsen (jag har ingen uppfattning ...).

Mer ofta en välsignelse ...

Jag verkar ha en inbyggd mekanism som raderar ut sluten i filmer och böcker, så att jag kan återbesöka dem med lika oförställd blick; det är inte heller någon uttänkt strategi eller någon inövad metod, utan jag kommer ofta på mig själv med att gissa vem som är den skyldige i filmer som jag har sett tre-fyra gånger förut. (Jo då, jag kan tänka mig andra förklaringar: någon skulle invända, kalla det för ren och skär dumhet. Eller begynnande demens. Om det vore så väl - - -) Vi ser om Falsk som vatten, Hans Alfredsons fortfarande lika spännande ödesdrama - en av få svenska 80-talsfilmer som man kan se utan att rodna av skam - med scener som känns nästan lika klibbigt paranoida som i Repulsion. Efteråt undrar jag om jag ska berätta för A att jag hade glömt att XXX var mördaren, eller om jag då framstår som en idiot, men hon förekommer mig, med just den kommentaren: det är ändå en film som vi har sett många gånger. Alltså: jag tror att det är någon inplanterad egenskap, för att vi ska få chansen att avnjuta en film eller en bok med samma behållning. Det finns förstås gränser: jag vet vad som finns på Thornfields tredje våning, jag vet vad Kurtz säger till Marlow (ordagrant), och så vidare, men förmodligen är jag inte särskilt inriktad på intrig och handling, vare sig på film eller i romaner. Med andra ord: jag är en sådan som du kan berätta för hur filmen eller boken slutar, jag kommer ändå inte ihåg det. Men säger du något om en författares språk glömmer jag det aldrig.


Blue Thursday

Det här kan mycket väl vara årets snyggaste video till årets snyggaste låt, en spartansk visualisering av Julian Casablancas "Out Of The Blue", säkert det blåaste sedan Derek Jarmans film Blue, att spelas årets alla blå torsdagar und so weiter - - -

Föreläsaren som pratade och pratade - - -

I dag en smärre föreläsning av en man med initialerna B.D., det var tredje gången han kommer till vår skola och pratar, och han pratade och pratade, om droger, och uppmanade oss som var föräldrar att inte bara ta reda på var våra barn befinner sig i fysisk mening, utan också i cyberrymden (som han sa), och jag kan tycka att det är behjärtansvärt, men samtidigt att det är ett intrång mot barnets integritet, att spionera, att det inte blir någon handlingsfrihet över om allt ska kontrolleras. Så hann jag knappt bokstavera till ordet integritet förrän jag hade hamnat i en konstig övning där vi skulle ställa oss i ett hörn av lokalen beroende på vad vi hade gjort i en tänkt situation (då vi var arton år), och kollegan W tyckte att jag såg oerhört besvärad ut när vi skulle räcka upp handen om vi hade rökt hasch (/cannabis/marijuana). Jag vägrar svara på den frågan. Jag gjorde ett fegt försök att smita uppför en trappa, men drogs tillbaka av - ja, inte vet jag ... Egentligen: han säger bra saker, men jag kan också tycka - och? Allt har redan sagts - många gånger, dessutom. Det som hette SANT (nästan för paradoxalt för att vara om inte sant så åtminstone bra) när jag var barn blev sedermera ANT, för sniffningen är bortplockad, och nu ska det heta ANTD, med 'D' som i dopning, och om jag inte har fel kommer ett nytt 'S' att smugglas in i boktstavskombinationen så småningom, ett 'S' som i spelberoende. Det blir trångt om saligheten - - -


Läraren som pratade snabbare än han tänkte - - -

En klass ska se film på engelskan nästa vecka, och när jag berättar det tänker jag på att vi precis har betat av ett tungt stycke melankoli, då vi har lyssnat på "The Weeping Song" och läst en text om depression, så jag känner mig på mitt mest kvoterande humör, och säger att vi ska se på en komedi, en film som har "a happy message", och jag hinner inte ens yttra orden förrän jag känner fasan krama mig på åtskilliga ställen - en komedi! Hur ska nu det gå till, när jag inte ens tittar på komedier, och inte äger någon heller - min senaste referens till komedi på film är Bill Murrays Måndag hela veckan, vilket troligen inte är den film som eleverna förväntar sig. Åh - hur urbota dum får man vara - - -


Zlatan och Sverige, en omöjlig ekvation

Zlatan hinner inte ens meddela sitt uttåg ur fotbollslandslaget förrän de rasistiska glåporden om (fosterlands)svek börjar hagla, men då kan det vara dags att påminna sig att han ingår i en tradition av inhemska spelare som tackat nej till den blågula tröjan, där han kan ställas jämte spelare som Torbjörn Nilsson, Thomas Brolin och Henrik Larsson – förmodligen de enda spelare som på något plan har åstadkommit något jämförbart med Zlatan de senaste trettio, fyrtio åren – liksom Fredrik Ljungbergs ovana att åsamka sig själv någon lindrig skada inför exakt varje träningslandskamp. Att Zlatan slutar i landslaget stödjer mig endast i mitt beslut att upphöra att följa landslagets försök att nå turneringar i fortsättningen. Det osmakliga är alla dessa mer eller mindre smygrasistiska anklagelser, från obehagliga människor som inte tvekar att jubla åt de konst(iga)-mål Zlatan har skänkt Sverige, och räddat Sverige – samma människor som nu tycker att det är skönt att han slutar, om han slutar – och nu sätter sin tillit till valpiga spelare som (Rosen)Berg, Goitom, Hysén och Toivonen. Landslagsfotboll tar fram det värsta hos människan, och jag är inte ett dugg förvånad att Zlatan tackar för sig, för att ägna sig åt professionell fotboll i stället. Det ska bli obeskrivligt skönt att slippa ta del av befängda profetior om vilka som vinner VM utan att varför-frågan ställs en enda gång, eller de yrvakna bryderierna hur det kan komma sig att stjärnorna inte levererar, utan att någon fattar att det beror på att de har spelat för många serie- och CL-matcher under säsongen.


The Raveonettes, ”In And Out Of Control”

Danska bandet The Raveonettes har liksom en del andra artister (Grace Jones, Siobhan Fahey, Hole) gjort en ganska poänglös cover på Joy Divisions “She´s Lost Control”, men på sitt nya album ”In And Out Of Control” tillåter Sune och Sharin inte sig själva vare sig att tappa kontrollen eller att gå utanför de ramar som de kritade upp med sitt debutalbum ”Chain Gang Of Love”: det är Phil Spectors sötaste flickpopmelodier som stångas mot JATMC- och MBV-gitarrer, och texter som ibland är lite väl banalt naiva, samtidigt som de kan vara uppfriskande rättframma, som när de gör ”Boys Who Rape (Should All Be Destroyed)” till en hjärntvättande smittande barnkammarramsa. Men framför allt verkar de ha velat göra en skiva som enbart består av potentiella singlar, och de har nog aldrig låtit lika kommersiella, om det nu finns radiostationer som skulle spela låtar om våldtäkt, eller ”D.R.U.G.S.”, eller ”Suicide” (ett annat av deras favoritband). Som vanligt verkar ”trash” vara favoritordet, och ”Bang” är ungefär lika bra och lika kontroversiell som The Crystals ”He Hit Me (And It Felt Like A Kiss”), och utgör en perfekt inledning på en skiva som är en kristallklar blandning av eufori och melankoli.


"Last Dance", enda singeln (7") från skivan.

Fixa boken!!!

Jag vet att jag inte borde klaga på ett läromedel, och jag tycker inte att jag är så värst cynisk när det gäller detta område, utan har försökt hitta förmildrande omständigheter i svenskböcker som innehåller mer av glansiga bilder än text ("det vidgade textbegreppet", som det heter), eller som tycker att det är en bra idé att analysera sångtexter, och använder Ulf Lundell och Lisa Ekdahl som exempel - men måttet är rågat, kan man säga, när jag tar del av Natur och Kulturs senaste alster i svenskämnet, en bok som heter Fixa texten! (Mina elever skulle göra slarvsylta av ordvalet 'fixa', liksom det redundanta utropstecknet ...) Förlaget skickar en kalender, som jag ämnar förpassa till närmsta papperskorg, efter att ha återgett något av innehållet här: första uppslaget heter "Dikter", och där finns en handledning i att känna igen en dikt i fyra punkter:
  • Dikter är ofta korta texter där raderna är olika långa.
  • Dikterna kan berätta om känslor och tankar, om händelser och drömmar.
  • En del dikter följer vissa regler som har med rytm och rim att göra.
  • Andra dikter använder sig av upprepningar, utmanande bildspråk eller påhittade ord för att skapa rätt känsla.
Här finns rubriken "Du som är dikt": "Du ser världen och livet i bilder och liknelser. Du är en person som väljer dina ord och upprepar dem gärna. Du kan vara korthuggen men ändå känslosam. Ibland kan du tyckas något världsfrånvänd."
Samt rubriken "Så klär du dig": "En kultursvart polo är aldrig fel! Eller svart överhuvudtaget! Kläderna ska signalera dramatik, gärna med en känslig touch. Huvudbonad är ett obligatorium för dig."
Seriöst - vem skriver sådan här smörja, och får betalt för det? Jo, jag fattar, det är med glimten i ögat, men då snarare riktat mot en vuxen lärare som har upplevt ett 50-tal då poeter verkligen hade basker och svart polotröja, för om det är något jag har lärt mig om poeters klädsel, är det att majoriteten klär sig som hiphoppare. Men det är bedrövligt med en lärobok som så flagrant underskattar eleverna, som idiotförklarar dem och tror att de behöver skedmatas med förnumstigheter och poänglöst dravel - - -

Nina Björk får andnöd

I DN skriver den vanligtvis så skarptänkande Nina Björk en essä om Emilia Fogelklou, men tycker att där finns inget att hämta. Låt gå för det – men inget försvarar Björks slarvigt skrivna text, där hon gång på gång försöker motivera vad det är hon inte gillar, utan att hamna i någon bättre slutsats än att det är religionen hon finner anstötlig (”Låt oss tala om enbart det synliga, det andra får vi möjligen dansa till”), och att inget ändå kan vara lika bra som Victoria Benedictsson. Jaha – för ungefär tio år sedan läste jag rubbet av Fogelklou, och tyckte mycket om det då, men jag vet inte hur jag skulle reagera nu. Men jag tror fortfarande att hennes bok om maken, Arnold, som Björk mest riktar in sig på, är en lysande biografi, bland annat just för att hon skriver om något unikt, något som fattas i vår tid. Något liknande kan sägas om Fogelklous sätt att skriva, som jag minns den: något säreget, som om hon hela tiden försöker vinnlägga sig om att skriva på tvären, med ett språk som stupar. Det är märkligt att Björk, som i flera år begravt sig i texter från 1800-talet, stör sig på Fogelklous strålningsmetafor, när den är minst lika framträdande hos exempelvis Emerson, liksom senare Ekelund. Från andra sidan ger Fogelklou också svar på tal till Björk, i föredraget ”Omvändelse” från 1956, tryckt i boken Form och strålning: ”Jag kan vända ryggen åt strimman och ändå – längta efter den. […] Och är vi uppmärksamma, ser vi att själva ropet ställt oss vid svarets ingångsport. Någon, något ’tar oss i handen’, en människa, ett ord, ett minne som lyste fram i mörkret, ett barn som leker (Augustinus!), en spindel (som spinner, fast nätet revs sönder), en lidande blick som ropar oss ut ur vår instängdhet. Jag tror att den förbidande alltid skall få svar, oftast i någon hemlig sättning, som allenast för en enskild blottar sin laddade innebörd. (Det är vi som behöver vända oss för att nå den. Ty ljuset är alltid här.)”


Primtalens ensamhet, Paolo Giordano

På film talar man gärna om det inledande löftet: i synnerhet actionfilmen är beroende av att regissören visar publiken vad han går för, genom en inledning som är lovande och visar publiken att här vankas något riktigt bra – men det får inte heller vara för bra, för de riktiga godbitarna ska sparas till senare. Det finns James Bond-filmer vars inledande löften aldrig infriats, och åtminstone någon av Indiana Jones-filmerna lider av samma problem.

 

Den helt unge italienske författaren Paolo Giordano inleder sin prisbelönta roman Primtalens ensamhet med ett löfte som han väl inte helt lyckas leva upp till. I två inledande kapitel skildras två huvudpersoners respektive barndomstrauma: Alices skidolycka, och Mattias svek mot den förståndshandikappade tvillingsystern som spårlöst försvinner för att han lämnat henne vid en park. Denna rafflande inledning blir sedan aldrig riktigt fullgjord: ändå måste det sägas att hans roman, som jag läser för radioprogrammets räkning, är närapå obrutet fängslande. Problemet är väl att han lägger in för mycket i sin inledning, han planterar för mycket där, med detaljer som lyser så starkt i det efterföljande minnet.

 

Övertygande skildras hur de två upplevelserna påverkar båda familjerna: hur äktenskap krackelerar, och båda familjerna går i kras, men som vuxna har både Alice och Mattia minnen av något bättre, glimtar av att det kunde ha gått på ett annat sätt. Alice blir halt efter olyckan, faderns skuld lämnas aldrig orörd men tillåts heller aldrig redas ut tillräckligt, och Mattia han hanterar sitt samvete med att skära sig, och genom att gå längre och längre in i sin strålande hjärna.

 

Han är ett mattesnille, därav romanens udda titel, med primtalen, delbara endast med 1 och sig själva, och dess förmåga att alstra tvillingar (som 11 och 13, 59 och 61), med allt längre och oregelbunda mellanrum: Mattia ser honom och Alice som primtal, som hör ihop men utan att någonsin kunna förenas. Och jag, som närt ett antagonistiskt förhållande till siffror, som skriver OCD-nummer under stor vånda, kan dela skönheten när Mattia ger sig själv numret ”2760889966649” och Alice ”2760889966651”. Så hans roman är oändligt sorgsen, när vi ska följa deras yttersta vedermödor och försök att uthärda tillvaron. Båda är lika trasiga, lika sargade av sitt förflutna, och förenas av att de inledningsvis bokstavligen jämför sina ärr.

 

Bäst lyckas Giordano när han skildrar tonåren – hur Alice mobbas av några utstuderat men inte alls spektakulärt grymma tjejer i klassen, och Mattias vilsenhet i sin egen genialitet, som är något han helst vill slippa, för det förstärker bara hans upplevelse att vara särpräglad och unik – något ingen vill vara på riktigt, verkar Giordano mena: att vara speciell skapar bara större utrymme för sorgen. Mobbningen, den överdjävliga pennalismen, önskan om samhörighet, rädslan och osäkerheten som gör skolkorridorluften klibbig – allt det beskrivs trovärdigt och äkta, men desto mer schablonartad är en helt poänglös hämndaktion av den vuxna Alice.  

 

Den överbevågade ynglingen är något av en kliché inom litteraturen, men Giordano bidrar ändå med något eget, just genom att göra Mattia så oansenlig. Hans briljanta hjärna hjälper honom inte att klara sig i världen utanför siffrorna: ”När människor åldras blir de vanligtvis mer övertygade om sin kapacitet, men han blev bara alltmer tvivlande, som om han hade en obegränsad reserv av dåligt självförtroende”.  

 

Svårigheten för Alice och Mattia borde göra romanen av intresse för dem som läst Twilight-böckerna, som behandlar något av samma problematik. Giordano skriver intelligent, och litar på läsarens intelligens, genom att behålla antydningarna intakta, genom att inte skriva något på läsarens näsa. En sak som jag inte brukar avundas underbarn är deras generellt dåliga musiksmak: något som inte vidlåder den unge Giordano (forskare i teoretisk fysik), utan han låter sina figurer lyssna på vacker musik av Depeche Mode och The Cure, och Damien Rices lika vackra ”Grey Room”.  


Dum dementattack mot Proust

Den vanligen så skarpt tänkande Germaine Greer gör i The Guardian ett utfall mot Proust, och vill ingjuta dåligt samvete åt den som ger sig själv ynnesten att läsa På spaning efter den tid som flytt, genom att säga att det är lika upplyftande som att besöka en dement släkting. Men det är sannerligen inte svårt att motivera en läsning av Proust. Det är en bok som får allt annat att blekna, som får allt annat att te sig som bleka och dunkla imitationer. Hon raljerar över de långa meningarna, över de frekventa semikolonen - som om det skulle vara något Proust hade monopol på, när det snarare är ett modernismens kännetecken (Faulkner och Joyce: men de skriver på engelska, och därmed förstås oantastliga för en anglosaxisk kritiker). Det stora missförsåndet är att det är något snobbigt över Prousts roman, för den är inte alls svårläst, om man jämför med Tolkien och Mankell, för intrigen är alltid lika enkel: lita på att alla är exakt vad de inte utger sig vara, att all kärlek slutar med destruktiv svartsjuka, att det enda som duger för att tillägna konstverk är att vara uppmärksam på detaljen, att tålamodet är en tänjbar sak hos dig, att du lär dig mer om människan om du läser Proust än om du gör något anant.

Inte tillräckligt skandalöst

Filmen Easy Virtue får på svenska den smått korkade titeln Små skandaler, men det enda skandalösa med filmen, förutom en totalt poänglös fejkad 20-talsjazzig version av Billy Oceans "When The Going Gets Tough (The Tough Get Going"), är att en så talanglös skådespelare som Jessica Biel får spela rollen som lycksökerskan Larita, för hon står sig slätt mot ärrade brittiska proffs som Kristin Scott Thomas och Colin Firth, som inte ger henne en chans. Filmen är ganska nära en parodi, med skådespelare som inte riktigt verkar vara hemtama. Men det är befriande med repliker som är så kvicka och fyndiga, nu när utsugarna i filmbranschen nitiskt har betat av Jane Austens romaner och Oscar Wildes pjäser - fast det finns nog bättre verk av Coward att filmatisera än den här lite lätt bagatellartade och förutsägbara historien om den amerikanska racerföraren Larita, som anländer till familjen Whittaker med något lik i lasten. Det är också skönt med en dialog som är intelligent och slagkraftig - annars är det typ bara Woody Allen som skriver repliker som är så här levande - men hans ord har alltid en bottensats av förtvivlan, som om de mer erinrar om hårt träffade bollar i squash, slagna i en svettig instängd glasbur, där de - replikerna - förr eller senare träffar en öm punkt (!) - medan Cowards repliker kan liknas vid lite lätt träffade badmintonslag, där fjädern seglar friskt och smidigt i den friska luften - ja, tills Jessica Biel öppnar munnen, för hennes ord är vid en jämförelse lika tunga som baslinjeslag i tennis.

Parodin är inte långt borta. Charlotte Riley (som tidigare spelat Catherine Earnshaw), Kristin Scott Thomas och Kimberley Nixon.


Om läsning

Det är en vanlig tanke att internet i allmänhet och bloggen i synnerhet producerar texter som uppmuntrar det lösryckta och fragmentariska, medan det djuplodande och eftertänksamma reserveras för texter som publiceras i böcker. Ja, och på samma sätt kan sägas att det finns gott om kortsynt skrivna böcker, eller rentav dumma böcker, likväl som det finns klokheter bland all idioti på internet. Thomas Anderberg har skrivit en essä i DN, "Den sista läsaren", men jag har för mig att domedagsstämpeln på läsaren inte alls är ny, utan att den är så gammal att färgen börjat flagna (kanske det är därför den måste målas om med ganska regelbundna mellanrum). Intressant nog ges läsaren med val av bestämmelseord feminin form, och texten illustreras också av något så förutsägbart som en läsande kvinna (ett vanligt motiv i bildkonsten). Anderberg varnar för att den kritiska granskningen går förlorad om vi upphör att läsa böcker, och det kan jag hålla med om - att läsandet är nödvändigt för att utveckla tänkandet. Men det är inte läsandet i sig, eller enbart läsandet, som är viktigast för utvecklingen, utan att tankarna bryts mot andra(s) tankar, alltså i mötet med någon som tänker annorlunda. Jag tänker på den blogg-salong som Therese Bohman nyligen planerade i kommentarsfältet till ett eget inlägg, att det borde vara en bra idé, att tillåta tankarna att vandra mellan varandra, och inte bara hålla dem inom sig. Jo, men det viktiga är också att det finns något svart får i (för)samlingen, någon som inte håller med om allt. "When people agree with me I always feel that I must be wrong" (Oscar Wilde, "The Critic As Artist").

Universitetsbiblioteket i Uppsala härbärgerar den här bilden på en läsande man.


Jag modebloggar (igen)

På tal om kopplingen mode och litteratur, som jag skrev om i går: jag övar min danska med modemagasinet Cover, som har som tema "Storytellere och sexskandaler", med tema om litteratur, och fina bilder på Sylvia Plath "with a teddy-bear clamped between her knees", en fin intervju med Naja Maria Aidt, en essä om 90-talet, en bild på Paul Austers dotter Sophie, "Ti bøger du skal læse før du dør", där åtta av tio faktiskt kunde ha valts av mig själv (böcker av Duras, Nabokov, Jelinek, Burroughs, Flaubert, Rimbaud, och Stridsbergs Drømmefakutetet och under rubriken "Mesterværket" Inger Christensens det). Förvisso är det mesta ytligt och den här vurmen för boken ger lite väl liknande associationer som Norstedt-magasinet Album, men jag tycker ändå att det är charmigt med modetips om hur du ska klä dig för att likna några litterære stilikoner, bland dem Virginia Woolf (Prada och Burberry, men också stövlar från Acne och en klänning från Marlboro Classic).

Designern Lifu Hsiao visade förra året "Virginia Woolf i Amsterdam".


Det öppna (mode)huset

Min skola har öppet hus, och det kryllar som vanligt av besökare, horder av poetentiella [okej, jag skrev fel, men det var (o)avsiktligt] elever, och jag har en lektion om Jane, där de fåtaliga gästerna ser livrädda ut, och sedan stödköper jag en nyttig bakelse i många färger och ett kaffe som ser misstänkt ljust och blaskigt ut, men det duger, och likaså min klass när deras kör sjunger U2:s "I Still Haven´t Found What I´m Looking For" (- Det är väl din favoritlåt, säger kollegan B med sardoniskt leende). Några gamla elever förgyller korridorerna med sin närvaro - bland dem S, som jag inte känner igen förrän han frågar vem som visslar i korridoren, och R, som lånar en Frankenstein i svart och grönt bara för att matcha sin klädsel (det är fortfarande för få människor som har upptäckt att det är en roman som är höstens accessoar). Själv bär jag för tillfället på Mörkrets hjärta - - -

Kent, Röd

 

Trendängsliga musiklyssnare har förstås övergett Kent (många gånger, rentav), men vi andra har mer eller mindre ofrivilligt slutit en pakt med det här bandet: vi har inget val, när de leker med vår lojalitet på skiva efter skiva. Så – ja, jag blev lack på de många såsiga låtarna på ”Hagnesta Hill”, och gäspade av leda åt de preciösa referenserna till 80-talssyntar och det kliniska soundet på ”Vapen och ammunition”, och så vidare, men aldrig sviker jag Kent, utan när ”Röd” släpps skramlar jag ihop veckopengen och skaffar skivan. Och måste säga, återigen, att jag lyssnar med öron helt övermannade av häpnad. Även om de musikaliska ambitionerna fortfarande inte når högre än att tigga sig till att bli förband till Depeche Mode låter det lika stort och vackert som man hade hoppats. På ”Hjärtan” finns en Keats-referens som är så smidigt inplockad att jag nästan förlåter de valhänta försöken att skriva litterärt på ”Du & jag döden”. ”Idioter” och ”Krossa allt” är två låtar som nästan lever upp till sina titlar, liksom den majestätiska ”Vals för Satan”, och ”Svarta linjer” kan utgöra Kents testamente, den där världsklassiga låten som de alltid sökt efter: svensk musik kommer kanske aldrig att låta bättre än så här, nu när Kent verkar ha övergett planerna på världsherravälde. Jag tycker också att Jocke Berg låter mindre nonchalant, som om han vore mer angelägen, mer ivrig att berätta och informera än till exempel på förra skivan, som jag tröttnade på väldigt snabbt. Den här skivan har kanske ett senare bäst-föredatum, tack vare att den känns mer ambitiös, mer genomtänkt, mer genomarbetad; texterna är bättre, och får mig att önska att fler svenska textförfattare var lika bra på att låta bli att skräda orden, som också sa saker som ”det finns inga ord för det på det här jävla språket”. Det jag kunde ha undvarat, förutom några svaga ballader på slutet (något säger mig att Jocke Bergs dröm är att göra en akustisk soloskiva: låt det stanna vid en dröm – hans röst är skapad för att studsa mot dessa maskinella ljud) är det gräsliga omslaget, med sin anfrätta Suede-estetik, som kändes daterad redan på 90-talet.


Uggla, Aase Berg


© Cato Lein

Essän ligger nära bloggen, genom att vara spontan, utan annan täckning än i det egna (pålitliga) jaget, menar Aase Berg. Det är tvivlet som gör människan klok: klok som en uggla, menar hon, som följaktligen låter tvivlet bli människans enda trygghet i tillvaron. Nu har många av hennes suveräna artiklar och essäer samlats i boken Uggla, en bok som innehåller åtskilligt av tankegods och infall värda att följa. Det är först i skymningen som Minervas (vishetens) uggla flyger, och här uppehåller sig författaren gärna vid skymningsämnena skräck, död, obehagligheter.

 

Det Berg helst vill se är en estetik som söker sig till ett kanske, att meningen med tillvaron möjligen finns där (som en kontingens), bortom det otäcka, som ändå måste passeras: inga genvägar till insikten. Hon uppmuntrar en estetik som vågar förneka de omhuldade förklaringsmodellerna, till förmån för ett erkännande av en tillvaro som är rå, ogästvänlig, utan mening, där tryggheten är ett gungfly. De prydliga, tillrättalagda förklaringarna måste utrotas: hos Berg är världen alltid psykotisk (ett favoritord), och därför måste människan bejaka denna vilda instans – vi måste sluta förvänta oss en litteratur som sätter allt på sin rätta plats, som får det sista ordet, för det sista ordet tillhör inte oss. Men psykosen är också en möjlighet, och laddas med samma potential som vi brukar ge ordet ’kris’, nämligen ”utveckling”.  

 

Här skriver hon om litteratur utan igenkänningsfaktor. Människan är ”en kombination av monstruositet och mänsklighet”, en vandrande potentiell massakrerare. Du kan aldrig känna dig lugn, aldrig andas ut. Ursinnet och förtvivlan är alltid lika nära varandra. Tankarna går vilse, trådar tappas.

 

Aase Berg är en furiöst politisk författare, men på ett så okonventionellt sätt att hon aldrig hamnar i den typen av kotterier. Hon tror på riktigt att poesin kan omvandla individens passivitet. Men lika mycket menar hon att du inte ska ändra dig: sök det dåliga i samhället i stället, menar hon. Det som får hennes projekt att te sig lockande än de populistiska kritiker som gärna menar sig respektera verklighetens människor (ett hatobjekt är Göran Greider) är att hon aldrig överger den tänkande människan, respekterar hennes förmåga att tänka (själv), kort sagt att hon aldrig underskattar någon. Allra minst sig själv: ett ord som hon knappt nämner är integritet, men jag kan inte komma på någon svensk författare som är i besittning av det begreppet än Aase Berg.  

 

Den som är intellektuell är också den som går ingens ärenden, som besvär sig till ”det hårdkokt solitära nejet”, som hon skriver i en essä om Rut Hillarp. Det är ett nej också till den infantila idrotten, till den egoistiska karriärismen, till den narcissistiska konsumtionen. Hon hatar (hela) kungahuset, och allt annat som är farligt på riktigt, alltså farligare än zombiefilmer, black metal, poesi.

 

Att läsa henne innebär också att bli påverkad av tankefröna, att det inte går att värja sig inför hennes okonventionellt auktoritära röst. Hon har en coolhetsfaktor som är svår att bortse från: det är helt enkelt det här du ska läsa, för det finns en magnetisk kraft i hennes texter, oavsett om hon skriver poesi eller kritik – det är med henne du ska hänga.

 

Dessa essäer är oftast hämtade från 00-tal (90-tal), Expressen och den tillfälligtvis återuppväckta BLM, som hon var redaktör för. I sina texter tar hon gärna spjärn mot det skrivna, som om hon gör allt för att inte ryckas med och entusiasmeras. Hon är kritisk, i vid bemärkelse, genom att behålla en sträng kontakt med sitt ämne. Det hon hyllar är den genuina människan, hon som vågar tappa fotfästet på riktigt, som flippar ur inför mötet med det där osäkra kanske som är det enda världen har att erbjuda. Däremot har hon inte mycket till övers för manipulativa martyrer som Bob Hansson med gelikar, och deras påtvingande befallningar att dansa efter deras pipa.

 

Hur skriver hon? Jo, som om hon hela tiden måste erövra språket, som om ingenting är givet på förhand. Hon säger att hon hatar lysande stilister, att Rilke ”är jävla aptrist”, och idealet är ett stenhårt språk, tufft och kantigt, på gränsen till frånstötande. Hennes eget språk är tjockt, kompakt, fullt av så(da)nt som de flesta andra rensar bort. Att läsa mängden av texter i en följd är svårt: orden klumpar ihop sig, rör sig trögt. Men tankarna lättar, så där som ugglan, som flyger så plötsligt – i skymningen. 

 

Det finns en risk att den som skriver med en så uttalad konsekvens målar in sig i ett hörn, att nålen i kompassen pekar mot det förutsägbara; det skulle vara lätt att imitera hennes sätt att skriva, som på sitt sätt är lika typiskt som en Horace Engdahl-text, hur väsensskilda deras respektive approach än är. Men Berg undviker det förutsägbara. Hennes uttryckskonst är drastisk, våghalsig, djärv, irrationell, och formuleringarna överraskar, förbluffar. Ja – det går också att vända mot henne: att det nyckfulla i sig blir förväntat. Men det som gör henne till en så infernaliskt skicklig kritiker är samma egenskap som gör henne till den mest spännande poeten: att hon vågar så mycket, att hon sätter så mycket på spel. I hennes skrivande finns inget skyddsnät, inga profylaktiska säkerhetsåtgärder inkopplade, och inte heller någon inställsamhet.


Why This World. A Biography of Clarice Lispector, Benjamin Moser

[Här finns ytterligare något att läsa om Clarice Lispector, ett slags appendix till Svd-texten; jo, jag vet, jag har skrivit om Lispector tidigare, jag kommer att göra det fler gånger, det är en besatthet, så vad ska jag göra åt det?] 


I inledning till Levande vatten skriver Clarice Lispector ett slags manifest, som samtidigt förstås är ett antimanifest: ”Det är meningslöst att klassificera mig: jag tillåter det inte, jag glider helt enkelt undan, genrer kan inte fånga mig längre. Jag befinner mig i ett mycket nytt och äkta tillstånd, nyfiket på sig självt, så tilldragande och personligt att jag inte kan måla det eller skildra det” (översättning Örjan Sjögren). Om den här författaren har Benjamin Moser skrivit Why This World. A Biography of Clarice Lispector


Det finns en skärpa i Lispectors tilltal, som stämmer överens med det vassa och hårda i hennes utseende, där hon ser lika ståtlig som kuvad ut: det är svårt att avgöra om hon mest ser ut som ett rovdjur eller dess byte. Det mest framträdande draget i skrivandet är hennes mod, hur hon sätter allt på spel, och tar alla (o)tänkbara risker. Hon skriver udda om det udda, för i hennes liv var allt lite konstigt och exotisk, och hon förstärker de exotiska inslagen. Ett exempel var hur hon som barn hade ett medfött talfel, som hon i ungdomen tränade bort, men senare valde att återta, vilket fick hennes röst att alltid låta lite skev, med udda betoningar.

 

Utseendet är också det berömt: en träffande karakterisering från översättaren Gregory Rabassa: ”hon såg ut som Marlene Dietrich och skrev som Virginia Woolf”. Förvisso finns det liksom hos Woolf en nästan kuslig precision i hennes rytmiska språk, men kanske hon ännu mer har haft nytta av ett samröre med lekfullheten hos Joyces suveräna språkbehandling, liksom hur han genom sitt bruk av profana epifanier befruktar sitt bildspråk. Andra liknade henne vid en egyptisk katt, lång och farlig. Det fanns också en vägran hos henne att inställa sig i tjänst hos det som tillhör människan (”allt mänskligt är mig främmande”, skulle hennes apokryfiska motto lyda), som om hon därmed skulle svika djuret inom sig, och som fick henne att vägra erkänna det mänskliga.  

 

Så var hon både europeisk och sydamerikansk författare, för oss både hemtam och främmande. Moser liknar den brasilianska kulturen med den ryska, som inte stannar vid ytliga betraktelser kring att båda sträcker sig över stora geografiska områden liksom att de sociala skillnaderna är omfattande, och att respektive samhälle bygger på att staden och landsbygden har minimala kontakter med varandra, utan också genom att påpeka att både den brasilianska och ryska kulturen blir en del av den västerländska men samtidigt utanför den, vilket tillåter den att skapa sin konst på egna villkor, men också på ett sätt som sneglar på västerländska diktat. På 40-talet inleder Lispector en karriär som journalist. Hon studerar juridik, med mediokra resultat, men klamrar sig fast vid journalistiken, där hon som en av ytterst få kvinnliga journalister utvecklar en egen form av krönikor: djupt personliga, originella, korta utvikningar i helt oförutsägbara ämnen – det är också där hon ibland lanserar några av sina banbrytande noveller.

 

I dessa krönikor visar sig Lispector lika hemmastadd i egyptisk sminkhistoria, där kohl användes för att svärta och förlänga ögonfransarna, som i parabler om alienation. Från 1967 skriver hon i en speciell latinamerikansk genre, en personlig form av krönika under beteckningen crônicas, även där texter som kan fungera som utkast eller varianter på teman och noveller som hon senare behandlar i skönlitterär form. 

 

I debutromanen Perto do coração selvagem (Nära det vilda hjärtat) från 1943 hävdar Lispector att Guds perfektion bevisas bäst genom miraklens omöjlighet, för miraklen tillrättavisar något som är ett misstag, och hur skulle Gud kunna tillåta misstag? För henne blir också filosofen Spinoza ett sekulärt helgon, vars texter behandlas med religiös vördnad.

 

I Brasilien får hon under slutet av sitt liv ikonstatus, och där nöjer man sig med förnamnet: Clarice har blivit synonymt med en viss typ av originalitet och genialitet. Den franska författaren Hélène Cixous åstadkommer något liknande, när hon konsekvent hänvisar till författaren med detta förnamn, som blir ett slags lösenord, alltid enbart ”Clarice”, och det är alltså inte (enbart) en intimitet, ett blasfemiskt tilltal, utan alltså med visst stöd i hur författaren betraktas i sitt hemland.

 

Men vad skriver hon (om)? Hur skriver hon? Allt handlar om världen, allt handlar om livet, och hon är motsatsen till en världsfrånvänd, upphöjd varelse, med estetiken som sin huvudsyssla. Men, förstås, hon är lika mycket motsatsen till en realistisk författare, motsatsen till en samhällsskildrare. Liksom Kafka kunde hon utbrista att hon inte har några litterära intressen utan att hon helt består av litteratur. Som författare är hon konsekvent besatt av brott och skuldkänslan. Moser menar att hon når längre än Kafka i sin epistemologiska undersökning, för där båda stöter mot låsta dörrar och blockerade utvägar, liksom ohyggliga bestraffningar i antågande, finner Lispector en nåd som Kafka helt saknar i sina böcker.  

 

Saknaden är hennes huvudämne, vid sidan av friheten. Det är sorgliga böcker, oroligt skrivna, drivna framåt av desperation, förtvivlan. Hon behandlar också den yttersta pessimismen, som när hon i en sen intervju beklagar: ”Jag skriver utan någon förhoppning att någonting som jag skriver kan förändra någonting alls. Det förändrar ingenting.” Hon tyckte inte om att gråta heller, för tårarna tröstade – hon ville inte bli tröstad. Det är ett liv som växlar dramatiskt mellan stora känslor och lika stor känslolöshet, där hon behöver det ena – känslorna – för att leva, men också det andra – känslolösheten – för att överleva.

 

Ett delikat ämne som Moser tar upp i sin bok är sonen Pedros sjukdom: ganska utförligt skriver han om detta, utan att närmare gå in på och klargöra exakt vad den består av. Sonen är fortfarande i livet.  

 

”Hur är världen? och varför den här världen?” Ur boken A descoberta do mundo (Att upptäcka världen) hämtar Moser titeln till sin studie. Lika mycket som skönlitterär författare var Lispector filosof, kanske i högre grad det senare. En undersökande filosof, som utforskar det hemligaste i tillvaron. I trots mot den här pessimistiska inställningen att allt hon företar sig är lönlöst fortsätter hon sin kartläggning av gränsområdena mellan människan och något slags minne av våra förfäder, och gör det genom att låta språket bli den enda intrigen i sina böcker. Därför kan hennes böcker uppfattas på två plan: både som statiska, livlösa, men också som röriga, omöjliga att fastställa och definiera – de svävar i ovisshet(en), men egentligen bortom alla bestämda former. I stället för att ha ett svar till alla frågor, har hon en fråga till alla svar. Lispector är en besatthetens författare, och hon lockar onekligen fram en besatthet hos sina läsare, även om få kanske går lika långt som den brasilianske sångaren Cazuza, som läste Água viva 111 gånger innan han dog 1990 vid 32 års ålder.

 

Stilen är det mest framträdande, när man läser Clarice Lispector: det kan lika gärna stöta bort läsaren som det lockar henne att träda in i hennes (text)värld. Därför har den samma funktion som det Pia Tafdrup i en diktsamling kallar för territorialsång: fågelns rop som både är ett parningsrop och en varning – en emblematisk bild för poesin, som för vissa ter sig enbart hotande, för andra synnerligen åtråvärd. I sin stil är Lispector allt på samma gång: religiös, filosofisk, skönlitterär, självbiografisk – men också alltid dess motsats, vilket alltid får hennes texter att kantra mot bråddjupen, mot det farliga, mot det otäcka – det som inte låter sig tillkännages. Skepticism och anklagelse hör ihop när hon skriver. Det är som om hon skriver i häpnad inför vad som sker när texten (inte) tar form, att hon delar läsarens förmåga till förvåning.  

 

Ja, hon (be)tvivlade – men trogen paradoxernas gynnsamheter hade hon som författare skådat sin egen potential, och när hon klagar på sina böcker får man ändå en känsla av att det egentligen är de oförstående läsarna hon vill läxa upp. Som så ofta annars är det väl tiden som har gett henne rätt: nu har hon närmast ikonstatus i Brasilien, liksom i större delar av världen, även om Moser beklagar att de engelska översättningarna är relativt fåtaliga (dock ligger Sverige en bra bit efter, även om förlaget Tranan på 00-talet har initierat översättningar av Örjan Sjögren, vilket har resulterat i tre böcker, liksom återutgivningen av sista romanen, Stjärnans ögonblick); det här är sannerligen en författare som har framtiden för sig. 

 

Det som utgjorde (önske)målet för hennes syssla som författare var frid eller sinnesro, men ständigt tvingades hon kapitulera för tumultet inom sig, och erkänna att det var omöjligt att åstadkomma någon katharsis genom att skriva. All befrielse som hon kunde skriva sig fram till var värdelös.

 

En annan, lika giltig förklaring, är att skrivande alltid handlar om att skapa sin egen mask, sin egen persona, och sällan exemplifieras det lika tydligt och lika vackert som hos Clarice Lispector, när hon gäckar med exegeter och andra hugade läsare. Det har sagts om Kafka att han kan man inte läsa, bara tolka, och något liknande måste sägas om Lispectors böcker: de tillhör inte den fiktiva litteraturen som vi känner den, utan har sin hemhörighet i något helt annat, något med förgreningar till något ockult och outforskat. Det är litteratur som strikt talat inte kan läsas och förstås.


Clarice: ett språkets vilddjur

I dag publicerar Svd min text om Clarice Lispector under strecket. Den handlar om den nya engelska biografin, som jag förstås rekommenderar nästan obetingat. De har gjort ett fint arbete med rubriken, och på nätet en av mina favoritbilder också. Den som vill läsa mer om denna vidunderliga författare kan börja med den här korta introduktionen av biografins författare, Benjamin Moser. Sedan är det (förmodligen) kört, för det enda sättet att läsa henne är att överge allt, att bli fullkomligt besatt.


Clarice Lispector, ett monstre sacré - - -


Tid och all min energi ...

I dag publicerar lokaltidningen min debattartikel om humanisterna, den som jag ville att de skulle ta in för två månader sedan. Att artikeln publiceras i dag är lite olyckligt, eftersom vår sista föreläsning var i går, men jag fick visshet i går varför JP publicerar den nu - - -


Gnistrande

Kvällens föreläsning på Gnistan handlade om Stina Piper, en tuff brud från 1700-talet, som bland annat var styvmamma till Per Brahe, och gift med en svensk statsminister. Carin Bergström, överintendent på Kungliga Husgerådskammaren med Bernadotte-biblioteket, pratade om henne, och det var förstås intressant, även om jag tyckte att hon tappade bort den piperska kvinnan, när hon berättade om detektivarbetet med att söka efter brev och annat bevarat material från 1700-talet, men det var i sig som sagt intressant, och spännande. Sedan åt vi ost, och hon berättade en massa från slottet, sånt som jag inte kan avslöja här, och vi pratade en del om opium, Berlin, Kent, böcker - ja, livets väsentigheter - - -

Stina Piper, målad av Jakob Biörck (troligen).


Bernur får en idé

Först såg jag att Eva Ström har varit med om att utge en bok om Gustaf Hellström, vars mest kända bok tveklöst är den där Snörmakare Lekholm får en idé, som förmodligen alla som läst Littvet åtminstone har hört talas om: åtminstone blev den titeln stött och blött av mina lärare, som prisade den, och sedan dess har jag tänkt på att jag ska läsa den. Sedan såg jag att Malte Persson uppmärksammade boken om Hellström, och kallade Snörmakare Lekholm får en idé för "en av de bästa svenska romanerna någonsin, alla kategorier", vilket låter förpliktigande. Alltså lånar jag boken från skolans bibliotek, som generöst nog har två exemplar i hyllorna - den ena utlånades senast 1971, enligt indexkortet på innerfliken, och den andra är aldrig utlånad. Följaktligen en bok som inte många har läst - dock gjorde kollegan H det, efter att liksom jag hört talas om den på Littvet: han tyckte att den var otroligt bra, nästan lika bra som sin titel. Nu ska jag läsa den, bestämmer jag. Carina Burman har skrivit en text under strecket om Hellström-sällskapets bok, där hon också nämner det faktum att Hellström inte är någon särdeles läst författare numera, utan att han "till stor del förvisats till den litterära skattkammare, där portarna tycks så väl tillslutna att man kan undra om det rör sig om en skräpkammare". Jag får väl se hur mycket damm som vidlåder Snörmakare Lekholm får en idé - - -


Snö

Jag hamnar gående, traskande, på stan, och vita flingor singlar ned från den färglösa himlen, och min första tanke går förstås till Bret Easton Ellis, till all confetti i Glamorama - jag tänker ofta på Glamorama, även om jag inte minns så mycket av själva romanen, bara att jag läste ganska många sidor på en bänk i en lekpark i Friaredalen i Jönköping, medan barnen åkte i den där tunneln ganska många gånger, åh det var många år sedan - men det var inte confetti, det var snö, och jag blir alltid euforisk när det snöar, även en dag som denna, som var så kall och mörk i morse. I kväll är det föreläsning på Gnistan, jag ska försöka att undvika att ge utlopp för pyromaniska böjelser. Samma kväll skulle den äldsta sonen, han som då härjade i Friaredalen, spela bowling tillsammans med klassen och föräldrarna, men jag kan inte vara på två ställen - jag har förpliktelser till föreläsningen, det var därför jag hade ett ärende på stan - men så insjuknade han i morse, med hög feber, och det kan vara svininfluensan, men själv känner jag mig frisk som en fisk, som Nora säger i dockhemmet. Nu blev det här kanske lite virrigt: vad jag egentligen undrade handlar inte om bowling eller snö eller något ditåt, utan det var om det heter bordtennis eller pingis - - -


Hjärna(n)

Åh, hjärnan! Denna själlösa tingest,
som annekterats av någon dunkelhet:
en attiralj vars funktion
är så oklar och obestämd och vag

Ja, hjärnan ... en ingivelse, nära
och borta, samtidig(t)
mellan icke och aldrig
söker den ibland efter ordet

Och hjärnan - allt är lika borttappat
och du vänder din tanke
ifrån dess villospår, söker upp
bättre marker, något enklare

Men hjärnan, den är så rå
vill dig inget ont vill dig inget alls
har inget med dig att göra:
dess vanliga (o)ljud - - -

Du kannst sehen wie wir funkeln

Om några dagar är det exakt 20 år sedan Berlinmuren föll, och med anledning av det inleder Expressen en artikelserie, vars första och säkert mest intressanta del kan läsas nu: en intervju med Blixa Bargeld, världens näst vackraste man, som berättar hur det var att leva i Västberlin på 80-talet, att det var "praktiskt att hela S-Bahn-nätet, även i väst, ägdes av Östberlin. Om polisen ville ... prata med dig var det bara att hoppa på ett tåg. Då kunde de inte göra något." Kvällen då muren föll mixade han "The Weeping Song" tillsammans med Nick Cave. Ja - Einstürzende Neubauten, detta charmiga band, med "Kalte Sterne", en tidig låt: kanske det aldrig blev bättre än så här.

Du säger "F", jag säger "V"

Några nya recensioner av Nick Cave-romanen Bunny Munros död har trillat in, noterar jag: i dag Sosseblaskans surmagade, där recensenten menar att Cave kan ha varit influerad av Valerie Solanas S.C.U.M.-manifest, ja, eller så var han inte det ... Recensenten skriver också en del om författarens flitiga användande av F-ordet ("Ordet f[...] måste utan jämförelse vara det mest förekommande i boken"), men då vill jag bara påpeka att översättaren olyckligtvis valt detta F-ord för originalets V-ord, vilket kanske inte är den mest lyckade lösningen. Nåja - den som bara läser recensionerna kanske tror att Cave har skrivit en pervers roman, men då vill jag bara hänvisa till den här second life-versionen av "Where the Wild Roses Grow", där en man sjunger mordballaden tillsammans med sin dotter.

Jag är frisk, alltså finns jag (inte)

När jag läser om alla som vaccineras mot svininfluensan tilltar paniken: exakt när ska jag själv få den åtråvärda sprutan? Men Ödet vill att jag inte ska insjukna - jag har inte varit sjuk sedan 1988, så det skulle nästan vara komiskt om just den här influensan skulle ha något att säga mig, när alla andra epidemier och pandemier och flunsor och farsoter har passerat mig med hänsynslös (hänsynsfull?) ignorans (the story of my life). Sjukdomar verkar vara av den åsikten att jag inte existerar: en uppfattning som delas av somliga bilister, chefredaktören på Jönköpings-Posten, samt Sveriges regering. Att bilister inte ser mig i trafiken är ibland ett problem, medan jag är halvt stolt över att vara så illa sedd av JP. Och när jag skriver till högskole- och forskningsministern i ett skolärende får jag ett läskvitto som garanterar svar inom följande dag, men dagarna bara går och han behagar inte svara, trots att han en gång rentav besökte min lektion - vi höll på med Ett öga rött, han lärde sig massor om shobre-svenska, sa han. Men jag behöver verkligen inte ytterligare bevis på att jag inte existerar. Hallå! Hallå ...?

If dreams came true, now wouldn´t that be nice

Jo, på tal om Springsteen och dubbelalbum: att jag tycker att det är "Darkness on the Edge of Town" som är hans bästa skiva är jag nog ganska ensam om att tycka - men det är beklagligt att det inte var 1978 som han gjorde sitt dubbelalbum, utan två år senare, med den ganska ojämna "The River". Det finns bootlegs från inspelningarna av "Darkness on the Edge of Town" som utklassar det han senare gjorde, och det var också då han drällde bort en så formidabel låt som "Because the Night" till Patti Smith. Från den här tiden är också "Prove It All Night". Trist att Springsteen har blivit lika formidabelt gubbig och tråkig på allt han har gjort efter det här.

"Barnen ler och sjunger"

Författaren Andrzej Tichý har skrivit en otäck framtidsvision, "Tårtkalas i afgrunden", där Sverigedemokraterna tillåtits ta över Sverige: "Förr var det svårt att bedöma om en människa var svensk. Man kände inte alla som man gör nu. Gråzonerna eliminerades medelst krav från samhällets sida. [...] Idag kan man gå ut på stan och förstå varendaste ord." Den där sista meningen ger mig ingen ro: ett sådant samhälle vill jag inte ha, det påminner för mycket om den ohyggliga visionen i Killing-gängets Fyra nyanser av brunt.

Taket rämnade

I NY Times läser jag att taket i Emily Dickinson-museet i Amherst nyligen kollapsade: inget människoliv kom till spillo, men möjligen skadades en tekanna och en soffa ... Kan det vara så att museet inte trivs med att härbärgera sin döda författare - att huset inte längre vill visa upp tingestar för att få uttråkade människor att dregla? Som vanligt får poeten själv sista ordet:

657

I dwell in Possibility -
A fairer House than Prose -
More numerous of Windows -
Superior - for Doors -

 

Of Chambers as the Cedars -
Impregnable of Eye -
And for an Everlasting Roof
The Gambrels of the Sky -

 

Of Visitors - the fairest -
For Occupation – This -
The spreading wide my narrow Hands
To gather Paradise -


Förfestmusik

Nu när det har blivit tillräckligt höstruggigt kan jag lyssna på och ta till mig Skriets debutskiva, som låter som två saker: 1) att den är inspelad i David Lynchs hemliga skivstudio, i The Black Log i skogen utanför Twin Peaks; 2) att den är inspelad i början av 80-talet, i konkurrens med band som Brända barn och Garbochock. Här dominerar både långsamma synthsjok som låter som den filmmusik Angelo Badalamenti skänkte Lynch på 90-talet, och lika mörk undergångsstämning som i den bästa svenska nyvågsmusiken från (det egentliga) 80-talet. Sången är nästan löjligt lik Olle Ljungströms: lika vek, lika räddhågsen. Bara i en låt, ”Kärlekens land”, låter Isak Sundström lite aggressiv: annars dominerar vemod, resignation, som om allt är förgäves och för sent. Det är svartsynth, otäckt, en skiva som är lika kall och blöt som hösten. Allra bäst är nog ”Ben & hjärtan”, en elektrisk blues som har en tålmodig melodi lika avskalat asketisk som sin text. Medan horden av Joy Division-kloner har nöjt sig med att lyssna in sig på de mest lättlyssnade och snabbt stridslystna sångerna har Skriet snöat in på de stillsammare och försyntare ”Atmosphere” och ”Decades”: därför kan deras skiva både förefalla vara i skriande behov av låtar som sticker ut och slår, likväl som den känns skapad för en hållbarhetstid lika lång som Joy Divisions modesta LP-skivor.