bernur

Det är en universell sanning att varje årtionde måste söka efter ett band som definierar tiden, och det nästan obscent bedrövliga 90-talet hade bara Oasis och Blur att välja mellan, och då blir svaret förstås Pulp, vars 90-talsskivor har åldrats med större värdighet än något alternativ, och vars sångare Jarvis Cocker fortsätter att producera spännande musik, nu med sin andra soloskiva, "Further Complications". Här ställer han finliret i skamvrån, och skapar oreda med skamlöst enkla glamlåtar, och det låter busigt och uppkäftigt, precis som man vill ha den numera skäggige Jarvis, den överlägset näst intelligentaste engelska artisten. Nej, "Further Complications" har inte den varma ljudbilden från solodebuten, men här finns nästan bara starka och övertygande sånger, och texterna är som vanligt roliga (intelligens är roligt), påhittiga, samtidigt som de är fulla av förtvivlan och desperation, allt på samma gång, med ett allvar som tangerar dödsbejakande humor, som när han kallar sig själv dinosaur, eller beskriver sig så här: "I never said I was deep, but I am profoundly shallow". Han är också en av få popartister som kommer undan med att diskutera valet av prepositioner i en sång. Nej, skivan "Further Complications" är inte skapad av en lycklig människa, men Jarvis lyckas ändå balansera sitt lidande på ett bättre sätt än den genuint ruggiga Pulp-skivan "This is Hardcore". Kanske den här låten, "Leftovers", är den bästa: inspelad på galleriet Chappe i Paris, 10 maj i år.