bernur

"Och att skriva är att uppföra sig, inte i förhållande till en läsekrets utan i första hand till sitt eget väsen - till denna osynliga varelse inom en som man för den ständigt pågående inre dialogen med."

På nittiotalet, när skriftställaren Carl-Göran Ekerwald med marginal uppnått pensionsåldern, vitaliserade han monografigenren med en serie böcker om stora författare, som Shakespeare, Goethe, Nietzsche och Céline, och nu under 00-talet har han bland annat skrivit om läsningens nytta och våda, samt en inledande skiss till en självbiografi, Skogvaktarns pojke. Tabula rasa. Fragment av ett liv lägger sig smidigt intill denna föregångare, med just sin betoning av fragment och synbart slumpmässigt utvalda minnen.

Det är som vanligt temperamentsfullt skrivet, men temperamentsfullt på Ekerwalds egna sätt. Till de stora förtjänsterna med boken hör hur han skildrar möten med olika personer och personligheter, där han inte gör skillnad på någon, vare sig människan heter Olof Palme eller Nikanor Teratologen: lika vackert som han skriver om Palme som talare skriver han om Teratologens märkliga prosa, så som den gestaltar sig i breven till honom, skrivna som ett vatten, som en flod.

Tillsammans med hustrun Anna, som han träffade vid sexton års ålder, lever han ett stilla liv, nästan primitivt, och så har det varit under långa perioder: asketiskt, ensligt, utan stor dramatik. På sätt och vis är det ett liv vid sidan av det som brukar gå under namnet "verkligheten", lite som att vistas utanför världen. Men ändå - på motsatt vis - just i världens centrum, i sällskap med litteraturen, pålitligast av samtalspartners, som ger större utbyte än utbytbara människor, och att det i sig kan vara angenämt. Han kallar det, enligt sufiskt ideal, att "vara död innan man dör", och förvisso kan boken ses som en förberedelse för döden eller döendet: Ekerwald rensar i sitt minne, rannsakar och vrakar och väljer. Det som blir kvar: det bestående.

Enligt den sufism som han visat förtrogenhet med genom sina introduktioner till Eric Hermelins kufiska översättningar finns människan till enbart för andra människors skull: glöm dig själv, lyder det första och enda budordet. Då kan det tyckas paradoxalt att isolera sig som Ekerwald ändå gör - men det finns alltid plats för människor, och när han skildrar kontroverser och oundvikliga meningsskiljaktigheter förlåter han på ett föredömligt vis allt(id), gruvar aldrig på hämnd. Nu nämner Ekerwald aldrig Morrissey, men nog tror jag att han skulle skriva under på hans "there´s more to life than books, you know, but not much more". Och för honom är läsning aldrig till för att inhämta information eller lärdom, "utan för att få smaka en smula ro", något ytterst mer väsentligt, alltså.      

Typiskt nog gav Ekerwald ut sin bok om den icke-politiska människan, Lotusätarna, två år före 1968, och vad som följde var en tid han kände sig ytterst obekväm med: att vägra en ideologi är kanske höjden av ideologi ändå - att det är i avståndstagandet den politiska handlingen syns allra tydligast, eftersom allt annat ändå bara är flockmentalitet, att anpassa sig till förbannelse (skriver jag 1 maj, händelsevis). 

Ekerwald själv som skriver så förstående om litteraturen skriver själv med en sällsam värme (som om Lagercrantz, flärdfritt och pregnant: "Man hörde hans röst", och så enkelt kan det och borde det vara), och med den slags tjurighet som enbart finns till för den som väljer att gå sina egna vägar. Men det är inte samma sak som att säga att vi är autonoma varelser: vi blir jämförda med biljardbollar, som knuffas lite då och då av en påverkan, som kan heta Ekelund eller Hermelin, som det gjorde för den unge Carl-Göran. Där fanns två vingklippta och skadade författare, och det må vara en enkel förklaring, att de som blir "våra författare" möter ett behov hos oss själva, men det kan finnas anledning att bli påmind om det. Det finns också en humor i Ekerwalds skrivande som aldrig känns betungande eller påklistrad, utan den kommer alltid som en blixt från en klar himmel.