bernur

Severus Tenenbaum är namnet på en fotograf - du har säkert sett hennes perfekta retrobilder av Amanda Jenssen - och Modernista har samlat några godbitar i två underbart paketerade fotoböcker: Suspended och Emotions, där den förstnämnda uteslutande visar självporträtt och den andra utgår från den jämtländska landsbygden och människorna där. Men inte kan någon heta så? Nä, det är klart att hon har lekt fram sin pseudonym, med en dos Harry Potter och en dos Wes Anderson.

Hon inleder med läckra citat från bland andra Anaïs Nin: "I was accused of narcissism because I used to write in a notebook everything nice that people used to say to me. It wasn´t because I believed it: it was because I needed it to keep going." Den som tar självporträtt kan behöva rusta sig med sådana citat. Bodil Malmsten har skrivit ett förord till Emotions, och i Suspended får vi en intervju där Tenenbaum säger förtjusande saker om sin brist på teknik, att hon inte gått på en enda lektion i hur man ska ta bilder - och det må låta som en efterhandskonstruktion, men det märks i bilderna, som är oslipade, och förevisar en råhet, en slags karghet som en mer teknisk fotograf inte skulle ha låtit passera: bilderna går rakt på känslan, utan att passera kunskaper.

På bilderna av sig själv är hon förstås galet snygg - men ibland ser hon bara galen ut. Mest slående är hur tuff hon lyckas se ut, hur rätt: även när hon är sårbar bevarar hon sin fräna attityd. I intervjun antyder hon att hon använder bilderna för att hantera sina rädslor, och det är ett lyckat arbete, för det enda hon utstrålar är mod och kaxighet. Allt blir ändå en lek, där hon agerar svag och stark om vartannat, och ikläder sig olika mer eller mindre skylda kvinnoroller - hon exploaterar sig själv, och hon närmar sig den provokativa gränsen där omdömet kunde ha sagt stopp, men eftersom motivet är hon själv kommer hon undan med det.

Och i Emotions ger hon många exempel på människor i ogästvänliga miljöer, interiörer och exteriörer, med människor som på ett självklart sätt hör hemma där, som vet hur man ska förhålla sig till denna stora värld, denna oändliga rymd av (icke-)möjligheter. I en serie har hon fotat en ung kvinna i klänning på väg ut i ett fält, med allt kraftigare inzoomningar, där naturen tar över och blir större än människan, som om människan krymper i förhållande till gräsen och löven.

Det märks också hur hon gärna jobbar med kollage: hon har ett gott öga för hur olika motiv kommunicerar med varandra, samspelar och förstärker, utan att bli för övertydliga. Inga förnumstiga ord ledsagar bilderna heller, utan du är utlämnad åt din egen blick, och vad den gör med dig, förvandlar dig till. Hon har helt enkelt en helt egen stil som fotograf: chosefri och öppen. Det jag gillar mest är hur hon verkar ha lekt fram sina bilder, som om hon har hittat fram till en leendets optik.   

Besattheten och lekfullheten blir alltså det bestående intrycket, ungefär som vore hon en av de genialt begåvade syskonen från Anderson-filmen The Royal Tenenbaums. Man kan undra om hon gör sig till eller är sig själv: troligen båda samtidigt, ett steg före sin betraktare, hela tiden.