bernur

När jag började läsa Stig Dagerman imponerades och bländades jag av hans djärva metaforer och de alltid lika fräscha liknelserna, ända tills jag i en av novellerna i Nattens lekar läste liknelsen "tyst som en katt smög sig skymningen in i rummet", en formulering som har varit som ett slags sår i mitt minne: ett sår som jag återvänder till och petar i - en mening som jag inte kan lämna i fred, utan den har alltid stört mig. Men det är väl (kanske) inte Dagermans fel att jag tycker att det närmar sig en kliché - det kan lika gärna vara så att det har blivit en kliché, att den har slitits ut - i vilket fall har den fått mig att nästan revidera min tidigare uppfattning om Dagerman, att jag när jag senare har läst om hans böcker har varit mer på min vakt, att jag har sökt efter halvt misslyckade formuleringar, och på något perverst sätt belönat mig själv när jag tycker mig ha hittat dem. Fast De dömdas ö förblir en ontastlig bok: jag skulle aldrig få för mig att yttra något negativt om stilen i den.

---

Men vad jag tänkte på var liknelserna; hur denna stilfigur alltid blivit styvmoderligt behandlad, medan metaforen tillåtits ståta i all sin glans. Fast jag måste säga att det finns åtskilliga metaforer som skulle må bra av att inspireras av de spännande liknelser Conor Oberst använder på sin senaste skiva "Outer South", exempelvis när han i "Ten Women" sjunger "I´m biding my time / Like a cellar of wine". Utsökt - - -