bernur

PJ Harvey återvänder till det samarbete hon inledde med gitarristen John Parish 1996, då hon gjorde sublimt vackra låtar som "That Was My Veil" och "Civil War Correspondent", och det är en underdrift att påstå att första singeln "Black Hearted Love" ställer förväntingarna högt: det är en klassisk PJ Harvey-låt, nästan lika omedelbart drabbande som några av hennes tidigare bästa singlar, "This Is Love" och "Send His Love To Me" och "Man-Size". Men jag måste säga att resten av skivan mest är förbryllande: den spretar åt alla betänkliga håll (och några till) ungefär lika mycket som hennes senaste, "White Chalk", styrdes av sammanhållna och konsekventa melodier. Här finns allt möjligt, från det larmande och primitivt barbariska ("I Want Your Fucking Ass!" väser hon i titellåten), till lika stillsamt ödsliga tongångar som härjade hela den spöklikt nedtonade "White Chalk"-skivan, totalt oresonligt pessmistiska ödesmättade sånger, melodier som hackar och står stilla, låtar som sörjer uteblivna och dödfödda kärlekar och dito barn. Jo, jag vet att om något år kan det kristalliseras ytterligare godsaker från den här osaliga blandningen, men för tillfället känner jag mig förvirrad och besviken: å andra sidan är PJ Harvey en artist som bara kan dyrkas med obönhörlig och hjälplös kraft. Det är en röst som du inte kan värja dig mot, och att komma här med kritik känns bara hopplöst och gagnlöst.