bernur

Det var surrealisterna med André Breton i spetsen som lanserade teorin om automatism, den förnuftsbefriade och ohämmade skriften, där pennan bara skulle svepa över papperets fält. Något liknande åstadkommer den finlandssvenske poeten Ralf Andtbacka med sin diktsamling Österbottnisk gotik, där han förkunnar i efterordet att "Dikten skrev sig själv", en formulering som nog gör mig lite skeptisk.

Till det yttre är hans bok släkt med långdikten, men formatet inbjuder också till dess motsats, fragmentet, då hans rader konsekvent avslutas med en punk, även i de enstaka fall då han använder överklivning. Lösryckta fraser blandas med någorlunda längre sammanhängande berättelser, även om det är först mot slutet man skönjer berättelsens mönster. Där på slutet finns också en fyndig historia om tjugoen farbröder.

Annars är det många påståenden, och man får lätt intrycket av att Andtbacka skriver till rastlöshetens lov - det går att jämföra med någon som zappar sig fram genom olika radiokanaler, och olika röster ger oss en mening i taget, ibland två-tre stycken, innan den otålige zapparen hittar nästa kanal, och hela boken blir som ett projekt, med samplade meningar, om ditten och datten, och ofta handlar det om saker som kan relateras till en igenkännbar värld: ett samhällsengagerat projekt, där meningarna kan liknas vid typiska fraser från nyhetsrapporteringen från vår oroliga värld.  

Ibland har Andtbacka en bitsk, lite småironisk ton, som gör sig väldigt bra, för annars är risken att det kan bli utmattande, och rentav monotont - något som avstyrs med berättelsen om farbröderna: dock kan detta ses som ett lite väl tillrättalagt berättarknep, just för att undvika att det blir enformigt. Mer imponeras jag av hur han stundtals förmedlar barnets (för)tjusning i betraktandet av världen, dess färska blick. Det humoristiska kan se ut så här: "En vecka kvar till fyrtioårskrisen. / Var kan man köpa en bra toupé."

Det går att läsa boken som en undersökning i vad språket är kapabelt till: att se det som att Andtbacka lånar ut sin poetiska röst till en folksamling, som får yttra en mening var (några nöjer sig inte med denna enda mening) - i efterordet namnger han också några som ingår i folksamlingen. En demokratisk dikt?

Slutligen man kanske ska fråga sig vad boken egentligen har med gotik att göra: som jag känner den lyser den med sin frånvaro, som det brukar heta - men Andtbacka har väl helt enkelt formulerat sin egna gotik, en egen regional variant. Låt gå för det.