bernur

Tolv namnkunniga svenska "kvinnliga" (så står det på baksidan!) författare skriver i antologin Min mormors historia, och redaktör saknas, men det är en ambitiöst upplagd bok, utgiven av Prisma, och de vill få med ett brett perspektiv, genom att det är fyrtiotvå år mellan den äldsta och den yngsta författaren. Radioprogrammet ger mig i uppdrag att läsa boken, och jag tar mig an uppgiften med mitt oändliga tålamod, min nästan lika oändliga pliktkänsla.

Men: "kvinnliga författare" - det är då en besvärlig etikett, som inbjuder till att jag ska känna mig lika utesluten som läsare som "kvinnliga" läsare förmodas ska känna sig inviterade: för nog är tanken att här ska "kvinnor" läsa och känna sig delaktiga och hitta paralleller och göra sina egna associationer; rentav uppmuntras man (jag menar "hon", den "kvinnliga läsaren") att på bokens avslutande raderade sidor skriva sin egen "min mormors historia". Nog kan jag dock tycka att etiketten i sig borde ha fått någon av dessa författare att känna sig lite obekväm över sin medverkan: vill man verkligen hamna i något som är så begränsande?

Nej, det är en ganska harmlös sak, denna bok, och det känns småaktigt att gnälla över bristen på språklig finess i några historier: här handlar det ändå mest om att på ett begränsat utrymme förmedla en historia, och det får vi väl säga att de flesta går i land med, och ibland till och med finns det utrymme för en gnutta dramatik, även om de flesta historierna utspelar sig i den sällan omskrivna skymundan.

Överlägset mest minnesvärd är Birgitta Stenbergs inledande novell, som ömsom liknar ett avsnitt av L-Word, och ömsom blir en apologi över mormodern, som på sitt sätt levde lika äventyrligt som sitt barnbarn skulle göra. Men Stenberg är också stilistiskt överlägsen sina yngre medsystrar, eller vad man ska kalla det: framför allt den senare hälften av dussinet skriver uddlöst och tråkigt, för att inte säga rent ut dåligt. Men mest övertygar Stenberg för att hon inte förmildrar eller anpassar sin mormor, gör henne till något helgon eller martyr eller en onyanserat god människa.

Till konstigheterna hör Katarina Mazettis text, för hon visar sig inte ha några bestående minnen av sin mormor: ändå har hon tackat ja till att medverka, på det något märkliga villkoret att hon skriver om sin farfarsmor. Mest sentimental är Inger Frimansson i sin text: den dryper av det tårmilda hyllandet av det egna. Sämst skriver Maria Ernestam och Mian Lodalen: den förstnämnda är så förtjust i ordet "rekorderlig" att hon använder det flera gånger per sida, och Lodalen erkänner skamlöst att hon är med för att hon behöver pengarna; att hon fortfarande inte har bearbetat sina svensklärares pennalism borde inte utgöra någon ursäkt för att hon ännu inte har lärt sig användningen av semikolon. Ändå har Lodalen en riktig historia att berätta: hennes mormor fick psykiatrisk vård, men i stället för att förvalta detta använder hon det för att kritisera den dåliga psykvården, som skulle må bra av att hon gav en namngiven läkare stryk ... Men också Zinat Pirzadeh använder sig av ett smaklöst bildspråk: "Hennes blick för detaljer var lika målmedveten som en soldat i krig med seger i sikte." Konstig är också Emma Hambergs text, för den handlar mest om hennes egen uppväxt.

Däremot lyckas Maria Sveland med en svår uppgift: hennes mormor dog innan hon själv fyllt ett år, och hennes text om hur hon saknar en historia, hur hon försöker få sin mamma att bidra med en berättelse, men misslyckas därför att mamman lever i en ordlös, icke-verbal värld, är gripande och därför är det en lyckad struktur på boken, med en stark inledning och en nästan lika stark avslutning, tyvärr med åtskilligt av det allt för urvattnade i mitten.