bernur

Det är nog ingen överdrift att hävda att författaren Virginia Woolf har upplevt ett uppsving under vårt nya århundrade, som annars inte gjort sig känt för att vårda det bästa av 1900-talslitteraturen. Men vi har sett nya översättningar av några av hennes romaner, liksom utgivning av dagböckerna, för att inte tala om den vitaliserade sekundärlitteraturen, med åtskilliga nya böcker om Woolf, senast Ingela Linds bok om Bloomsburygruppen. Nu sällar sig ellerströms till utgivningen, med en serie essäer, i översättning av Gun R Bengtsson, och första volymen handlar om London.

Man kan bara hoppas att dessa böcker hittar sina läsare, för det är en så rik värld Woolf frambesvärjer med sin oefterhärmliga stil, som alltid är resultatet av hennes skärpta blick, hennes oslagbara iakttagelseförmåga. Men mest hoppas man att fler svenska stilister läser och tar lärdom av med vilken fantasi och nyfikenhet skriftspråket ska utnyttjas. Den vackert formgivna boken innehåller sju korta essäer om staden London och dess platser och invånare - och miljöer - där lejonparten är skriven precis när hon 1931 avslutat sin mest briljanta roman The Waves, och där författarskapet befann sig i sitt zenit.

Jonas Ellerströms förord betonar bredden i Woolfs sällsynt kompetenta litterära verksamhet, där det har blivit en truism att hon tillhör det yppersta av 1900-talets författare, men också som essäist håller hon högsta klass. Det finns alltid en frimodighet i hennes sätt att uttrycka sig, där hon sällan tar hänsyn till konvenans eller vad som är det passande eller medelmåttiga; hon är en författare som är medveten om sin talang, och aldrig tullar hon på den, eller gör några eftergifter åt det slätstrukna. Likaså finns det en munter glädje i formuleringarna, där man som läsare tacksamt registrerar dessa finurliga småleenden hos den skrivande, en slags förvånad lycka över vart denna fallenhet tar henne och oss, hennes välsignade läsare.    

Hon lyckas vara så hemtam i skrivandet, där allt faller sig så naturligt, och aldrig sökt eller tillkämpat. En gammal sanning lyder att mödan inte ska vara synlig i verket, och sällan passar detta uttryck så väl som på Woolf, som lyckas putsa bort all möda och all svett från sin skimrande prosa.

En av märkligheterna med Woolf är att hon förefaller bli allt bättre som författare, ju mer du läser henne: all initial irritation bara försvinner, när du läser mer och ser sambanden och följer konsekvensen i hennes skrivande, och böckerna blir allt mer hållbara, och allt svårare att angripa och kritisera. Men hon gör dig också till en bättre läsare - den som läser hennes essäer, exempelvis i The Common Reader, vet också att hon som läsare är nästan lika suverän som hon är som författare - och i den mån jag kan berömma mig om att vara en bra läsare står jag i tacksamhetsskuld till Woolf: helt enkelt skulle jag ha varit en annan sorts läsare utan hennes böcker.

Vi som är så inbilska och inbillar oss att vi lever i en omvälvande tid har mycket att lära av att läsa dessa betraktelser från när seklet (det förra) var någorlunda ungt: för där under mellankrigstiden inträffade åtskilligt som skulle få stora följder för människorna. Virginia Woolf var i mycket en 1800-talsmänniska, en traditionalist med ett stabilt ben i detta passerade sekel, men hon var i markant grad intresserad av allt det nya, och det är bland annat det som gör hennes betraktelser så spännande, hur hon injicerar denna nyfikenhet i sitt förhållande till det gamla, och utvinner en vägvinnande metod.

Dessa essäer visar också frikostigt hur denna mycket engelska form passar så väl för den här typen av lekfulla skrivande, där hon halvt på allvar, halvt på skämt, lyckas utvinna så mycket ur det skenbart enkla och obetydliga. Hon skriver lätt, fritt, elegant, smidigt, med en slags nonchalant korrekthet som är väldigt svår att återge eller imitera fullt ut - hennes klagomål på trafiken kan få en att undra hur hon hade klarat sig i våra dagars biltäta London: "Bara det att hålla sig vid liv kräver hela vår energi". Hon menar på fullt hyperboliskt allvar att vi lär oss mer om en stor författare av att vistas en timme i deras hus än av att läsa alla biografier om honom, och vi som sett skildringar som frossat i hennes lumpna behandling av tjänstefolket på Hogarth House får här sin uppfattning korrigerad av hennes medkännande, i en skildring av Carlyles hus: "Trapporna, med smidade räcken och breda och värdiga, är slitna av fotsteg från plågade kvinnor som bar skurhinkar."

Det som gör den här boken så bra är den där skärpan i hennes blick, och närvaron av hennes omisskännliga röst, så full av nyfikenhet och en girig önskan att förstå, en kunskapsiver som gränsar till ett begär, och kraften i hennes fantasi. Maria Green har bidragit med ett exemplariskt förord, även om jag betvivlar att Woolf syftar på just Shelley när hon nämner en drunknad poet, för i så fall är hennes karakteristik helt uppåt väggarna: "hans poesi som är stillsam och formell och snusförnuftig klingar fortfarande med en spröd flöjtliknande ton" - det låter som antitesen till Shelley.

Liksom förra årets utgivning av dagboken kan dessa essäer även ses som arbetsmaterial till romanerna, där hon prövar olika idéer, på ett sätt som kan erinra om målarens skissblock. Allt utfört med Woolfs unika och särpräglade stil. Det må vara att Woolf är i ropet just nu: för mig är hon alltid aktuell, bara i allt högre utsträckning.