bernur

poesin är inte tåren

den är själva gråten.

ett oskapat ögas gråt,

tåren i ögat

på den som måste vara vacker,

på den som måste vara lycklig.

På 70-talet utgavs i den förnämliga serien Tuppen på berget två översatta böcker av den rumänske poeten Nikita Stânescu, som också var aktuell för ett Nobelpris, men dog endast femtio år gammal 1983, och sedan dess verkar han ha legat i den beklagliga träda som verkar vara reserverad åt så mycket poesi – tills nu, då ellerströms ger ut en fin volym med dikter från 1965 till 1983, i översättning av Inger Johansson och Gabriela Melinescu (den senare har också skrivit ett fint efterord, där hon bland annat kallar Stânescu för en ”intensiv, svart profet”, och det är inte svårt att dela den uppfattningen).

Vad Stânescu visar är möjligheten av en annan värld, hur poesin kan fungera som bron till denna ytterligare dimension av tillvaron. Cirkeln är hans huvudtrop, dess rörelse som frammanar så suggestiva tankar. Som poet är han bildstark, och arbetar gärna med paradoxer och svårtydda samband, där han utan att det känns tvunget förenar det som inte borde vara förenligt – men det är som om han har ett slags avtal med slumpen, att han fått dispens för att hitta det som andra snubblar inför. Därmed lyckas han skapa oväntade mötesplatser, genom sin förmåga att förhålla sig öppen inför det lilla i det lilla, utan att hemfalla åt löjligheter och för stora anspråk. Ofta handlar det om att han vrider på perspektiv, att han vänder på det förutsägbara: ”Jag älskar klockorna, / jag är galen i klockor, / för de är små och de är stora, / de är tjocka och tunna, / de ljuder som kristall / eller som tennplåt / i namn av någonting / som inte finns. / Jag älskar klockorna / för de är desperata / utan orsak.”

Det blygsamma visar sig också i hur han tar in sin värld, hur han visar öppenhet för intrycken, och låter sig bli ett kärl för allehanda syner och upplevelser. Mellan lyckan och lyckan svävar hans pessimistiskt anstrukna rader, vilande på den osäkraste av grunder. Samtidigt är han fullt på det klara med att han skapar något bestående, att det han skriver är hållbart och bra, trots eller kanske tack vare att han ifrågasätter diktens berättigande – att den blir föremål för förnekelse, förundran, ifrågasättande. Nuet är en illusion, idealet är ett då.  

Hans dikter är filosofiska och visar prov på starka åsikter. Han problematiserar och tvivlar på själva ordens värde – och ändå, orden är det enda vi har, blir hans outtalade elegiska konstaterande. Här blir jaget något vagt och otydligt – en yta där olika uppfattningar korsas och lämnar spår, ger ifrån sig återkastande sken. Dikterna är små, hoppressade, men växer och blir större, visar på större sammanhang och vidare utblickar, och det som förefaller obetydligt blir storartat.

Ett av de goda råden som vi hittar i den avslutande längre dikten ”Någons anvisning till sin son” lyder så här: ”Sov så lite du bara kan, / dröm så mycket du bara kan”, och man kan bara tacksamt ta emot och instämma.