Lexikon över vedertagna åsikter, Gustave Flaubert
Som bekant är det numera på de små till synes obetydliga förlagen som de stora till synes bortglömda författarna numera huserar - de där författarna som vi kallar för klassikerna och vars namn vi fick inpräntade i skolan; därför är det inte förvånande att Gustave Flauberts roman Bouvard et Pécuchet (under namnet Den eviga dumheten) gavs ut på h:ströms, och nu är det lilla Bakhåll som ger ut fransmannens helt makalöst underhållande lilla bok Lexikon över vedertagna åsikter, en slags appendix till den större men ändå ofullbordade romanen om dumheten. Här vill Flaubert få tyst på dumheten en gång för alla, genom att komma med så befängda råd att den som följer den knappast får några höga poäng av allt gråhårigare etikettsexperter som Madame Ribbing, utan snarare förpassas till farstun.
Jo, Flaubert är en stor lustigkurre, och den här lilla boken är vida omtalad i kringlitteraturen, så det är med stor glädje denna svenska översättning av Hans Johansson kan tas emot. Det mesta är både roligt och sant, men på ett ganska okonventionellt vis. Allt är framför allt helt subjektivt, som om inget annat existerade än den egna subjektiviteten - och låt gå för det, så länge subjektiviteten är av denna kaliber. Så här ska du (inte) vara, lyder bokens budskap: originell, blixtrande, oförutsägbar - annorlunda.
För Flauberts råd är underbart nyckfulla, ibland rentav livsfarliga. Här får vi också veta, bland annat, att alla sångerskor borde kallas för diva, att det finns djur som är intelligentare än människor, att det är samma sak att ställa en fråga som att besvara den, att förnyelse alltid är farlig, att vi skulle inte våga röra oss om vi visste hur kroppen är konstruerad, att lexikon bara är till för okunniga, att en optimist är likvärdig med en imbecill, att så länge du har stil är du inte beroende av rättstavning.
Det är inte utan självironi han placerar sig själv på piedestal, genom att ge alla de egenskaper vi känner igen och förknippar med honom en förtjänt plats. Han är spefullt elak, som vanligt framför allt mot dumheten (det som Oscar Wilde skulle kalla det värsta brottet av alla) - men det är också så att dumheten är värre än de dumma, tycks han mena. Här talar en stark övertygande röst om förnöjsamheten i de egna illusionerna: det är en människa som inte tänker förändra sig.
Även om han har skrivit en självbiografi i miniatyr låter den sig kanske inte läsas på bästa sätt från pärm till pärm, utan man kan plocka guldkornen lite på måfå. Jo, här framträder i skarp belysning ett starkt självporträtt, av en egensinnig, lite trulig farbror, som har åtskilligt att säga oss - fortfarande.
Han är burdus och elegant om vartannat, en slags salongsfähig elefant i en porslinsaffär, och skriver som hade han inget alls att förlora, och ibland är han frivol, ekivok, nästan plump. Ofta nöjer han sig med ett resignerat "ingen vet vad det är", en förklaring man annars beklagligt nog saknar i uppslagsböckerna. Det är en underdrift att påstå att det är ett nöje att för en stund vistas i hans uppfriskande sällskap.