Jag tror på köttets lust och på själens obotliga ensamhet. Hjalmar Söderberg. De bästa citaten.
Givetvis finns här åtskilliga guldkorn: nästan allt är distinkt, koncist, lika kvick- som klartänkt, och intelligent - och alltihop filtrerat genom den ytterst pessimistiska författarens temperament. Jag kan ha lite åsikter om att Attorps räknar till hela fem romaner från Söderbergs sparsmakade penna (Hjärtats oro är mindre roman än exempelvis Strindbergs Inferno), men äsch - här finns inget smolk i bägaren. Desto mer gläds jag åt Attorps insiktsfulla porträtt i bokens inledande essä: han gör till exempel en viktig distinktion, när han klargör att vi måste skilja på vad som är en författares språkrör och vad som är självporträtt, apropå Doktor Glas.
Attorps menar också att Söderberg ganska tidigt blev läsarnas författare, och inte kritikernas, efter att ha redovisat hur njuggt han kunde avfärdas i diverse litteraturhistorier, ända fram till 70-talet. Nåväl: nu har Söderberg helt tagit över från sina kombattanter, och detta i kraft av sin stil- den åldras inte, och detta är något mirakulöst, hävdar Attorps, och jag är böjd att hålla med: det innebär en slags förälskelse att läsa Söderberg.
Citaten ger många exempel på hur Söderberg ofta är rolig och allvarlig i samma mening, hur han injicerar munterhet i det allvarsamma. Så, visst är stilen det viktiga(ste), men också atmosfären i sig; den där pessimismen måste tas i beaktning, för utan den vore det inte lika gripande att läsa hans romaner och bästa noveller - den där förtroligheten i tonfallet, att han kommunicerar så öppet med sin läsare, att han blir du med dig som läser. Vi får också veta att han var fåfäng, att han inte alls ville bli kallad tjockis, och att han på Gerda Wallanders målning (bokens omslag) såg ut som en skitstövel, och att det var onödigt att hans läsare fick reda på det.
Lite onödiga och överflödiga känns de övertydliga rubrikerna, som när ett citat om amerikanernas oförmåga att filmatisera Jesus om det inte är på riktigt får rubriken "Mel Gibson förebådad": dumt och onödigt tidsbundet, för om tiotalet år kommer väldigt få att fatta den referensen. Roligast av allt tyckte jag hans illustration av hakkorset var: "Hakkorset i sin vita rundel ser ut som urtavlan på en klocka som har blivit galen."
Citaten är alltså både roliga och allvarliga, lärorika och inspirerande. Vilken passande hämnd för författaren, som stämplades som ungdomens förförare, att han skulle få det sista ordet, och att det inte finns något namn som är lika självskrivet när Skolverket inför Gy 11 (eller blir det -12, eller -13?) inför en kanon för ämnet Svenska - - -
Det här hör inte alls hit,f´låt,
men ändå.
(Detta är en fundering både apropå författaren Hjalmar Söderberg och apropå de skådespelare som på teatrar, inkl tv-teater, ger kropp åt hans gestalter.)
Det verkar svara svårt att "spela" en Söderberg-roll. Den enda som jag tycker riktigt har gjort det nervnära är ingen skådespelare.
Jag greps in i märgen av den vingelspröde Stig Larsson i "Gertrud" i en riksteateruppsättning i Umeå för många år sedan - då både Stig Larsson och jag var unga.
Lena K E
Ja, jag såg den uppsättningen i Umeå, och jag kommer ihåg att jag flera gånger tänkte att Stig Larsson är en fantastisk skådespelare, varför är det ingen annan (än Torsten Flinck, som alltså regisserade uppsättningen) som sett detta? Larsson hade en liten roll i von Triers första film, The Element of Crime - men det här som han gjorde i Gertrud, det var oförglömligt! Just det där spröda som han visade, hans oskolade teknik, som jag tror Flinck delvis plockade fram, var så drabbande. Men hela pjäsen var bra, tyckte jag då.