In dreams ...
I Times skriver Cassandra (Ariel Leve) om drömmar, och hur tråkigt det är att lyssna på detaljerade beskrivningar av dessa, något som jag förstås har skrivit om tidigare. Så ja - jag tycker att drömmar ska hållas så korta som möjligt, och inte tillskrivas någon stor betydelse, framför allt inte som berättelser, när dessa ändå oftast känns som att den som berättar gör sig själv märkvärdig - eller är det för att mina egna drömmar är så förutsägbara och torftiga?
http://bernur.blogg.se/2009/january/saknas-en-forklaring.html
Testa mardrömmar, livar upp tillvaron när som helst.
Jag håller med fullständigt, det är vad jag alltid har sagt också! Jag blir alltid akut uttråkad när det långt och omständligt ska berättas om en dröm i en bok, uh, jag tycker att drömmar är fusk, genvägar liksom, man kan ju för guds skull hitta på precis vad som helst som plötsligt blir betydelsefullt - nej!
(Och detta anser jag trots att jag har mycket intressanta drömmar ibland. Haha. Om jag får säga det själv... men jag har oftast artigheten att inte berätta dem. Jag tycker att folk som ska berätta om sina drömmar är så tröttsamma. Om inte jag var med i drömmen vill jag inte höra, och knappt ens då.)
För några år sedan förde jag ett aktivt liv i många olika personers drömmar, och de berättade för mig att jag hade gjort det ena eller det andra, men min reaktion kunde bara bli ett jaså, för hur skulle jag kunna kommentera?
Förvisso: kortfattade beskrivningar av drömmar kan vara OK. Å andra sidan är drömmar så utflippade att så fort man sätter ord till dem försvinner deras egenart - de består mest av intryck, känslor, atmosfär, i mitt fall, och mindre av konkreta skeenden. I natt drömde jag till exempel att jag sparkade ihjäl en mus åt min katt, men katten ville inte veta av den, och det enda jag minns är besvikelsen, och äcklet över allt blod som inte hamnade på min sko, utan på en handske.
Håller definitivt med om det tråkiga i att lyssna på andras drömmar, och hur märkligt det är att inte alla tycks begripa detta. Emellertid är det väl nog av visst intresse att höra vilken roll man tenderar att ha i andras drömmar, tänker att det som återkommande mönster avslöjar något om hur man betraktas, som annars inte riktigt kanske kommer fram. (Jag brukar t ex ofta dyka upp i mina vänners drömmar som någon med stränga moraliska krav, någon som ger dem dåligt samvete för det drömska de tillåtit sig dittills. Inte särskilt smickrande, men antar att något hos mig de facto framkallar den sortens associatoner.)
Inte allas drömmar är tråkiga dock:
http://www.youtube.com/watch?v=5-DjluKLY14
Dröm eller mardröm? Om man ska tro Žižek är det samma sak. Du har säkert redan sett den men eftersom mycket lite går att ta för givet tipsar jag ändå:
http://www.thepervertsguide.com/
En fantastisk lektion som kombinerar det bästa ur Lacansk psyskoanalys med det bästa ur filmens värld. Finns även som torrent i en icke alltför väl gömd bukt någonstans här i närheten.
jag skrev en dream journal när jag gick på high school när jag var sexton. jag drömde på engelska på den tiden, och när jag läste genom den för ett tag sedan insåg jag att alla drömmar var om saker jag konfronterades med dagligen, då, där. alla personerna i drömmarna var människorna jag minns bäst från min tid i usa, och de som gjorde starkast intryck på mig då - kanske som någon slags jungianska arketyper-..
Mm, min favoritscen ur Blue Velvet, alla detaljer som bidrar till att göra just den här scenen så obehaglig. Nä, jag har inte sett The Pervert´s Guide (vad tror du om mig, skulle jag - med en sådan titel?) - däremot har jag läst (för) mycket av Zizek, jag tröttnade på honom ... Men visst, hans idéer kan vara uppfriskande.
it: ja, jag säger inte att det är fel att dokumentera drömmarna - jag har gjort det själv, och då drömde jag varje natt i mer än sex månader, men det ska vara kortfattat, kliniskt.